Docentsystemets uppkomst och utveckling

Vårt docentväsende har långa traditioner. De första docenterna magistri docentes, “undervisande docenter”, utnämndes redan år 1738 efter en modell från de medeltida universiteten.  De första docenterna var unga magistrar, som utnämndes att bistå en professor i undervisningen och som valdes utgående från sina meriter. De gjorde även upp en undervisningsplan.  År 1828 infördes rutinen att sökandena måste disputera offentligt för sin docentur. I början fick docenterna sin avlöning via de avgifter studenterna betalade, men senare kunde docenterna även söka ett docentstipendium. Systemet med docentstipendier infördes i större skala i samband med universitetsreformen år 1852. Man började även i samband med denna reform kräva en licentiat- eller i praktiken doktorsdisputation av blivande docenter. Den speciella docentdisputationen blev kvar i kompetenskraven och man kan jämföra denna med dagens krav som innebär att en blivande docent förutom en doktorsavhandling även ytterligare bör uppvisa vetenskapliga meriter som motsvarar en andra doktorsavhandling.

Redan år 1811 bildade docenterna en ”fri” lärarkategori, emedan antalet inte begränsades utan endast var beroende av sökandenas kompetens. Allt sedan 1800-talet uppfattas en docent som en vetenskaplig lärare, som har disputerat för doktorsgraden och som har tilläggsmeriter. Docenternas antal ökade stadigt under 1800-talet och denna ökning fortsatte under 1900-talet för att börja accelerera mot slutet av detta århundrade.

Docenternas rättigheter och plikter reglerades rätt detaljerat i den äldre lagstiftningen för Helsingfors universitet, t.ex. i lagen ”angående grunderna för Helsingfors Universitets organisation” (191/1923) och förordningen (228/1924) om Helsingfors Universitets stadganden. Då lagen för Helsingfors universitet (854/1991, 1195/1994och 1357/1994) och förordningen (1241/91) stiftades ändrade även docenternas formella ställning. Före införandet av den nya lagstiftningen finansierades docentundervisningen via en tilläggsbudget. Docenterna hade även en undervisningsplikt vilket innebar undervisning 2 timmar i veckan minst var fjärde termin. Då budgetförfarandet ändrades kvarstod endast docenternas rätt att undervisa, men om betalningen för undervisningen fattades beslut av fakulteten, som reserverade ett anslag för docentundervisningen.

I samband med förnyandet av universitetslagstiftningen i slutet av 1990-talet (Universitetslagen 645/1997 och Universitetsförordningen 115/1998) minskades docentstadgandena igen kraftigt. Efter ett kraftigt lobbande av docentorganisationerna skrevs det i alla fall in i lagen att det vid universitet finns docenter (16 §). I förordningen bevarades en skrivning om utnämningen av docenter, men kravet på doktorsexamen finns inte omnämnt. Alla stadganden om docenternas rättigheter, förpliktelser och arbetsuppgifter togs bort ur lagstiftningen. Dessa finns dock med i den av Kanslern 2.3.1998 godkända förvaltningsinstruktionen. Enligt förvaltningsinstruktionen ändrades beslutsgången angående ersättning för docentundervisningen så, att den flyttades från fakulteterna till institutionernas ledningsgrupper.

Då den nya universitetslagen (558/2009) trädde i kraft 1.1.2010 ändrade även docenternas formella ställning vid universiteten. Då de anställda vid universitet inte längre är tjänstemän enligt den nya lagen, förlorade även docenterna sin tjänsteställning. Tidigare var docenterna tjänstemän då de undervisade. Enligt den nya lagen är docenturen en titel som visar på en viss akademisk grad. I fortsättningen behandlas ansökan om en docenttitel på samma sätt som ansökan om docentur tidigare. En docent får behålla titeln under hela livstiden i motsats till de tidigare docenterna som blev pensionerade som andra tjänstemän, då de uppnådde åldern 68 år.

Då docenternas ställning ändrade från tjänsteförhållande till en titel ledde det även till att styrelsen för Suomen yliopistot – Finlands universitet UNIFI ry kom med rekommendationen att den av statsrådets kansli godkända översättningen av docent till engelska ”adjunct professor”  skulle ersättas med ”title of docent”. UNIFI:s rekommendation är dock problematisk, emedan titeln docent inte är känd i den anglosaxiska världen. Se t.ex. Docentförbundets kritik av UNIFI:s rekommendation, vastine.

Docentföreningen vid Helsingfors universitet upprätthåller kontinuerliga kontakter med universitetsledningen och ledning framhåller vid dessa kontakter betydelsen av docentsystemet och det stora värde för universitetet som docenternas undervisning och forskning innehar.  I universitetets instruktion som följer den nya lagen framhålls i docentparagrafen att en docent kan delta i sitt läroämnes undervisning, handledning av studenter och granskning av lärdomsprov samt i annan verksamhet vid universitet enligt särskild överenskommelse. Om den överenskommelse docenten kan göra med universitetet, docentavtalet, har rektorn gett anvisningar (rektorns beslut 2010/214). Docenten har inte längre rätt att med egen anmälan meddela om en docentundervisning, utan om docentens rättigheter eller skyldigheter görs en överenskommelse mellan docenten och institutionen eller fakulteten. Givetvis är det även möjligt att muntligt komma till en överenskommelse om en docentundervisning så att den tas med i undervisningsprogrammet.