Kirjamessut suurta juhlaa

 

Kolmatta päivää Göteborgin kirjamessuilla. Perjantaina 28.9. ja eilen keskustelin Ruotsin vuoden 1812 politiikasta kollegani Nils Erik Villstrandin kanssa, joka juuri on julkaissut kirjan aiheesta (Furstar och folk i Åbo 1812), ja tänään on edessä neljä esiintymistä aivan muista aiheista ennen kotimatkaa.

Kirjamessut ovat aina suurta juhlaa humanistille ja muillekin järkeville ihmisille. Näissä yhdistyvät kirjoittamisen, lukemisen ja niistä kumpuavan pohdiskelevan keskustelun ainekset yhteiseksi elämykseksi, joka kuitenkin on samalla jokaiselle hieman erilainen ja siksi ainutlaatuinen.

Kuukauden kulutttua on sitten Helsingin kirjamessujen vuoro (25-28.10.12), jossa Helsingin yliopiston humanistinen tiedekunta on ensimmäistä kertaa mukana omalla standilla ja ohjelmalla. Tämä juttu innostaa minua ihan oikeasti. Tarkemmin ohjelmasta, katso Facebookista:

http://www.facebook.com/events/402671033127379/

Ingen kan googla kontext

Regnig aprilmorgon, står i en proppfull metrovagn och försöker fokusera när familjevännen och kommunikationsforskaren Annamari Huovinen förklarar hur vår världsbild i allt högre grad präglas av en ”medialisering” . Vi gestaltar vår omvärld i accelererande takt via diverse digitala medier av det enkla skäl att de helt oberoende av vår prioriteringar spelar en så dominerande roll i vårt liv.  En halv timme senare skickar Mari en koncis utredning per e-post ur vilken jag plockar det engelska begreppet ”diginative”, med vilket avses yngre folk som alltid levt i digisfären och därför inte skiljer real- och virtualvärldarna från varandra.

Men varför ska en historiker vara intresserad av denna medialisering och därmed nära sammanhängande multimedialitet? Ett uppenbart skäl är att framtidens kulturforskare bör vara kapabla att förstå, analysera och även själv aktivt bidra till denna nya form av kultur och kommunikation. Ett annat är att våra framtidsvisioner alltid avspeglar något väsentligt om hur vi uppfattar samtiden och det förflutna. Annorlunda uttryckt, genom att analysera hur människor ser på morgondagen får vi reda på hur de gestaltar historien.

Ännu på 1900-talet styrdes framtidsdebatterna av frågor om hur teknologiska innovationer skulle förändra våra sätt att producera, konsumera och kommunicera. Visst förekom det diskussioner om hur omvälvningar i vår teknologiska omgivning reflekterar sig på psyket, men vanligtvis gick de i samma banor som debatterna om hur mycket sömn-, smärt- eller lyckopiller det är skäligt att käka.  Teknologin var något ytligt och instrumentellt, inte en språngbreda till en helt ny och på många sätt mer mångfasetterad mental värld.

Idag cirklar diskussionen däremot nästan lika mycket kring de mentala konsekvenserna av att vi lever vårt liv i mitten av alla dessa synliga och osynliga digitala nätverk och mojänger. Hur påverkas till exempel vår hjärnkapacitet och därmed också vår personlighet av att vi förlitar oss allt mer på diverse sökprogram och andra digitala minnesfiler? En del forskare varnar för att detta kommer att leda till att allt färre är motiverade att lära sig saker utantill, vilket i förlängningen leder till en oförmåga att gestalta helheter. Eller som den amerikanska vetenskapsjournalisten Annie Murphy Paul så kärnfullt har uttryckte det, man kan inte googla kontext.

Hon betecknar visserligen dessa farhågor som överdrivna. Människor har i alla tider specialiserat sig på en sak i förvissningen om att någon annan förmedlar sina kunskaper till medmänniskor och nästa generation. Så här fungerar det också på familjenivå. En minns hur man gör mjöd, en annan får alltid rycka ut när bilen skall få sommardäck. Riktigt så enkelt är det ändå inte.  Därför tror jag att framtidens humanistiska universitetsstudier i ännu högre grad än tillsvidare måste handla om att öva ungdomen att behärska helheter och genomskåda alla former av kommunikation.

Publicerat i Hufvudstadsbladet 26.4.2012

Modern medborgartjänst

Träffade min gamle armékompis Tolvanen när jag stod i duschen i Helsingegatans simhall.  Vi försökte komma ihåg när vi hade träffades senast men gav snabbt upp och mindes istället det goda kamratskapet i Dragsvik. Nej, det blev inget snack om garnisonens framtid. Och jo, vi talade svenska med varandra ännu efter alla dessa år. 

Så blir det ju ofta. Man träffar för ett kort ögonblick en gammal vän, kommer i efterhand ihåg ett och annat, och väver sedan ihop diverse minnen och associationer till en mer enhetlig tanke.  I detta fall associerade jag inte alls Tolvanen med försvarsmaktens förestående nedskärningar utan började istället begrunda värnpliktarméns historia och framtid mer i allmänhet.

Alla organiserade samhällen ordnar på något sätt åt sig ett gemensamt försvar. Olika typer av värnplikter har därför funnits länge, men det verkliga genombrottet för värnpliktsbaserade system skedde ändå på 1860-talet då preussarna ställde upp en civil massarmé som på kort tid segrade i tre krig och säkrade Tysklands enande 1871. Följande sekel blev de stora värnpliktsarméernas och de ofantliga människoslakternas epok.

Vid ingången till 2000-talet har dock närapå alla europeiska länder avstått från sina värnpliktarméer och återgått till professionellt bemannade försvar. Undantagen utgör i praktiken av Finland, Österrike och Grekland, vilket gör att många antar att nedmonteringen av vår värnpliktsarmé är snart förestående trots alla energiska dementier.

De som har bråttom med att skrota Finlands värnpliktssystem bör dock minnas att då gäller det att snabbt ansluta sig även officiellt till NATO. Sveriges försvar har i praktiken varit synkroniserat med NATO sedan 1950-talet och på 1990-talet följde Finland efter. Tillsvidare har dock ingetdera landet legaliserat detta samboförhållande. Kanske sammanhänger det med att man inte är så fruktansvärt ivrig på att axla ett betydande ansvar för Baltikums försvar.

En rimlig gissning är ändå att vapenteknologin inom 10-15 år har blivit så dyr att NATO förväntar sig att alla som står under dess beskydd också är fullt betalande medlemmar.  I Finlands fall skulle detta betyda en slutgiltig avveckling av vår värnpliktarmé, vilket förstås vore beklagligt för många garnisonsorter. 

Men än värre är att vi därmed också går miste om en institution som har skapat en genuin känsla av att vi har ett gemensamt ansvar för vårt samhälle och dess försvar. Vi borde därför på allvar börja diskutera hur vi kunde ersätta värnplikten med en modern medborgartjänst för båda könen. Folket skulle få välbehövliga kunskaper i och konkreta erfarenheter av t.ex. vård, utbildning, naturbruk och fortsättningsvis också olika slags krishanteringar. Systemet skulle självfallet inbegripa fortbildning.

Den rikssvenske vänstersossen Göran Greisner framförde samma tanke för ett par år sedan och beskylldes genast på webben för att tänka i samma banor som Himmler och Pol Pot. Denna gång är han dock på helt rätt spår.

Publicerat i Hufvudstadsbladet 27.3.2012

 

Unika Unionsgatan

Morgonen ljusnar kanske inte så rosig men i alla fall fager när jag når Unionsgatans backkrön i hörnet av Kyrkogatan. Stormen har dalat, gatan är öde, veka morgonstrålar har hittat både Berghälls kyrka i norr och Observatoriet i söder. Som för att signalera att Helsingfors inom kort inleder sitt dubbla jubileumsår och då på många sätt har Unionsgatan särskilt i blickfånget.

Inkommande år har det förflutit 200 år sedan Helsingfors utsågs till huvudstad för storfurstendömet och detta år fungerar vår urbana hembygd också som WDC, vilket förstås alla redan vet att står för världens designstad på engelska. Det blir en hel del konst- och musikevenemang, seminarier och publika fester, som alla på sitt sätt synliggör Helsingfors förflutenhet, nutid och alternativa framtider.

Unionsgatan lyfts som sagt fram i dessa sammanhang, vilket sannerligen inte förvånar historikern vars promenader längs huvudstråken lätt kunde urarta i hela föreläsningar om staten Finlands utveckling. Gatan har sitt ursprung i den gustavianska stadsplan som den nya huvudstaden fick 1812 och erhöll sitt namn sju år senare då kejsaren anlände till staden landsvägen och beslöt att den ännu halvfärdiga gatan skulle påminna om unionen mellan Ryssland och Finland.

Vi följer kejsarens fotspår, stegar över Långa bron som fram till 1910-talet faktiskt var lång, och närmar oss Carl Ludvig Engels empirestad i dess absoluta centrum. Och ju närmare vi kommer Senatstorget, desto tydligare blir det att Unionsgatan är avsedd som stadens paradingång. Blaserade helsingforsare släntrar kanske vidare till Havis Amanda för att sedan slinka in på Kapellet för förfriskningar. Övrigt folk förstår däremot att det ännu finns massor av fin arkitektur, skulpturer och grönskande parker att beundra och begapa längs stadens främsta aveny.

Människorna, trafiken och kommersen på gatan ifråga påminner oss igen om att vardagen långtifrån är likadan för alla helsingforsare. I huvudstaden om någonstans blottas klassamhället, så också på dess huvudgata som pekar rakt norrut lik en kompassnål. En genial beskrivning av Långa bron som klassgräns kan för övrigt beskådas i FST5:s för närvarande visade TV-drama av Kjell Westös roman Där vi en gång gått. Regissören Peter Lindholm lyfter skickligt fram klassmarkörerna och ger alltsammans en enastående inramning genom sina digitalt konstruerade stadsvyer.

Den som vill veta mera saken kan med fördel läsa Heikki Waris klassiska undersökning (1932, 1934) om arbetarsamhällets uppkomst norr om Långa bron. Därefter gäller det bara att hålla ögonen öppna, klicka in sig på stadens eller WDC:s webbsidor och dyka upp på alla kulturevenemang som på något sätt berör Unionsgatan. Helsingfors universitet är självklart synligt med i leken. Den 19 januari klockan 17 inleds i huvudbyggnadens lilla festsal en mångsidig Studia Humaniora-föreläsningsserie om Unionsgatan. För arrangemangen står en viss professor i historia. Välkomna!

Kolumnen publicerad i Hufvudstadsbladet 30.12.2011

Afgansk efterklokhet

Nedräkningen för Förenta staternas genom tiderna längsta krig har börjat. Obama meddelade i somras att hans regering minskar sina trupper i Afghanistan från runt 90 000 till 60 000 man fram till sommaren 2012. Motsvarande signaler har kommit även från de andra länderna som har deltagit på ett hörn i de ”fredstvingande” operationerna i landet.  

Den officiella förklaringen till reträtten är att det militära uppdraget börjar vara slutfört. Tiden är nu inne för afghanerna själv att ta militär kontroll över sitt land. Närmare sanningen är helt uppenbart att Förenta staternas skenande underskott kräver drastiska nedskärningar i supermaktens försvarsbudget.  En massa problem förblir olösta i Afghanistan. Men symptomatiskt nog kretsar den atlantiska säkerhetsdebatten idag snarast kring frågan hur detta snöpliga avsked skall återverka på Förenta staternas stormaktspolitik på långsikt.

Allt detta påminner inte så litet om den diskussion som redan en längre tid har förts om det föregående kriget i Afghanistan.  Faktum är att Sovjetunionens invasionskrig varade lika länge (1979-1989) och i många avseende eskalerade till en öppen konflikt genom en lika invecklad händelseprocess som amerikanernas fälttåg. Två år efter att Michail Gorbatjov hade dragit sina trupper ur Afghanistan kollapsade sovjetimperiet. Mången drog härav slutsatsen att marschen till Kabul var en central orsak till sammanbrottet.

Ny rysk och amerikansk forskning visar dock att så inte var fallet. Äventyret i Afghanistan var varken i ekonomisk eller militärt avseenden en speciellt tung börda att bära för Sovjetunionen.  Den svåraste biten för partiledarskapet i Moskva blev istället krigets växande impopularitet. Värnpliktsoldaternas anhöriga protesterade allt ljudligare och när Gorbatjov fick makten 1985 låg det i hans intresse att ge stor uppmärksamhet åt denna kritik.  Protesterna hjälpte honom att fösa bort partitoppens gamla garde. Och de hjärteskärande vädjandena gav legitimitet åt hans beslut att dra sig ur hela härvan.

Även finska historiker har visat intresse för detta underkapitel i den ryska krigshistorien.  Pertti Luntinen sammanfattar händelseförloppet i sitt magnum opus Sota Venäjällä – Venäjä sodassa ( 2008). I våras publicerade docent Markku Kulomaa en ingående helhetsanalys av kriget i verket Punaisen Afhanistanin puolesta 1979-1989. Hans slutsatser är väsentligen i samklang med den internationella forskningen.

Framgångsrika gerillakrig är ju något som vi finländare har skäl att uppmärksamma. Denna konkreta dimension av den sovjetiska invasionen uppmärksammas också av Salomaa. Undersökningen inleds med en detaljerad beskrivning av de afghanska natur- och terrängförhållandena, som med önskvärd tydlighet visar hur omöjligt det är för en invasionsarmé att behålla kontrollen över Afghanistan.

Tänk om Georg W. Bush hade kunnat bekanta sig med Salomaas bok före han gav order att invadera Afghanistan.  Nåja, detta är nog inget annat än en afghansk efterklokhet.

Kolumnen publicerad i Hufvudstadsbladet 30.11.2011

Nationen och imperiet

Nästan två månader till jul, en så jättelång tid, suckade sexåringen då vi vandrade till dagisen. Ja, vad skulle jag säga, att påstå att allting är relativt hade varit ovanligt töntigt. Vi lever vårt liv i olika berättelser som vi ständigt väver ihop till gemensamma berättelser om oss själva, vår familj och släkt, vår nation och kulturgemenskap.  I denna bearbetning av egna och kollektiva minnen är inget statiskt.  Och dessa nya upplevelser och utmaningar omformar inte enbart våra minnen utan förkortar samtidigt vår förnimmelse av tidsaxeln på ett drastiskt sett.  Ergo, för en sexåring är knappt två månader verkligen en fruktansvärt lång tid.

Tidens inflytande på våra minnen var på sitt sätt temat också för den amerikanske professorn Ronald G. Suny, som förra onsdagen höll ett tankeväckande föredrag på forskarkollegiet vid Helsingfors universitet. Suny analyserade hur minnet av Sovjettiden lever kvar i de tidigare sovjetrepublikerna och framhävde att det är ett vanligt missförstånd att tro att epoken efterlämnat enbart negativa minnen.  Både nationer och imperier är föreställda gemenskaper. I bägge fallen skapas och sammansvetsas dessa föreställningar av starka känslor som lever kvar även efter att nationen eller imperiet har införlivats eller upplösts i nya gemenskaper. 

Sovjetunionen som en föreställd gemenskap baserade sig under kalla kriget väsentligen på en känsla av ståndaktighet, stabilitet och större samband. Sovjetmedborgarnas enorma uppoffringar under andra världskriget hade utmynnat i att imperiet hade expanderat väsentligt och fram till 1970-talet skedde en remarkabel stegring av befolkningens levnadsstandard. Detta dämpade irritationen mot det kommunistiska systemet och gjorde att medborgarna kunde känna positiva känslor både för sin egen nation och för imperiet.

Enligt Suny var denna dubbla gemenskap så stabil att imperiets undergång inte i första hand berodde på de enskilda sovjetrepublikernas nationella självständighetssträvanden. Sovjetunionen kollapsade främst på grund av att dess maktcentrum i form av det kommunistiska partiet drev sig själv till självmord.  Och när så var fallet fick man ty sig till den gemenskap som fanns kvar, nämligen nationen, och började aktivt förtränga minnet av den andra gemenskapen, nämligen Sovjetunionen.

Suny fick självklart mothugg.  Sovjetunionens upplösning bottnade också väsentligen i det sociala systemets kollaps. Dessutom var den sovjetiska identiteten i motsats till den nationella identiteten något som man med lätthet kunde kasta över bord när tiden var mogen.  Suny påminde då åhörarna om att det var en gammal missföreställning att tro att nationella identiteter är mer ursprungliga och genuina än imperiella identiteter.  Bägge är ideologiska konstruktioner och faktum är att Europas historia visar att de sistnämnda ofta har varit mer långlivade.

Vilket kan vara bra att hålla i minnet också när vi kivas om EU och våra nationella egenarter.
Publicerat i HBL den 31 oktober 2011

Venäjän vesistöillä

MS Volga DreamAikaa kuluu nopeasti, myös historiantutkijalle. Nyt jo kolme viikkoa sitten osallistuin luennoitsijana Helsingin yliopiston alumniyhdistyksen kuuden päivän risteilyyn Pietarista Moskovaan MS Volga Dreams nimisellä huippuhienolla jokilaivalla. Matkalaisten yhteiseksi kieleksi oli tällä kertaa valittu ruotsi. Mukana luennoitsijana oli myös Venäjä-kirjoillaan runsaasti mainetta niittänyt journalisti Anna-Lena Laurén.

Kokemuksemme olivat kaikin puolin myönteiset. Käytännön järjestelyistä vastasi hämmästyttävällä tehokkuudella pitkään alalla toiminut ahvenanmaalainen matkailuyrittäjä Christer Mörn, joka jokilaivan omistajien kanssa oli luonut upeat puitteet tälle risteilykokemukselle: vanhanajan matkustajalaivan ykkösluokan sisustus yhdistettynä miellyttäviin kanssamatkustajiin, hyvään ruokaan, ensiluokkaisen palveluun ja ainutlaatuisiin kulttuuri- ja luonnonnähtävyyksiin.

Reittimme kulki kaksi ensimmäistä vuorokautta Nevajokea, Laatokkaa, Syvärijokea ja lopulta Äänistä pitkin. Maisema oli melko suomalaista, tai jos tarkkoja ollaan, inkeriläistä, karjalaista ja vepsäläistä. Vesistöjen suuruus ja varsinkin Äänisen rannikkojen kauneus ja hyvin ylläpidetty rakennuskanta tekivät vaikutuksen. Syväriä pitkin seilatessamme kokosin seurueemme etukannelle, jossa pidin esitelmän jatkosodasta ja suomalaisjoukkojen taisteluasemista joen eteläpuolella. ”Tuolla rämeikön takana on pieni sivujoki Jandeba, jossa isäni taisteli yli kaksi vuotta, hieman idempänä taas on Semenski, jossa enoni kaatui 18-vuotiaana huhtikuussa 1942”, totesin ja sain heti kuulla monta vastaavia perhemuistoja kanssamatkustajiltani.

Kižin museosaari puukirkkoineen ja talonpoikaisrakennuksineenPohjoisen Äänisen rannoilla sijaitseva Kižin museosaari puukirkkoineen ja talonpoikaisrakennuksineen oli tämän matkaosuuden hätkähdyttävin nähtävyys.  Kolme seuraavaa vuorokautta matkasimme jokia, kanavia ja suuria järviä pitkin kohti etelää ja Moskovaa. Joka päivä rantauduimme merkittävän historiallisen nähtävyyden kohdalla. Viimeinen niistä oli Uglichin kaupunki, jossa Rurikin dynastian viimeinen edustaja tapettiin 1591 hämärissä olosuhteissa.

Kuluneen sanonnan mukaan matkustaminen avartaa mieltä. En ole aina aivan vakuuttunut tästä. Venäjän kohdalla olisin valmis luopumaan skeptisyydestäni. Venäjä on jo maantieteellisistä syistä osa kohtaloamme. Siksi meillä on hyvä syy käydä säännöllisesti siellä toteamassa kuinka suuri, kaunis, tuhlaava ja lupaava, mutta samalla ongelmallisen ristiriitainen tuo itänaapurimme oikein on.