Om hur man gör sin text mindre vetenskaplig – eller mer vetenskaplig

Vad är ett vetenskapligt språk? Ofta kan man karaktärisera det som sakligt och neutralt. Ett problem som nämnts tidigare är att vetenskapliga texter ofta har en tendens att bli för krångliga. Skribenterna använder medvetet ett krångligt språk eftersom de tror att det gör uppsatsen mer vetenskaplig.
Den vetenskapliga genren kräver dock en särpräglad stil som kan uppfattas som tung eller svår. Det går inte att skriva en vetenskaplig text som ett samtal eller en dagbokstext. Texten får alltså inte heller bli alltför vardaglig eller pratig.

Det gäller alltså att hitta en god balans.

Här följer två korta texter med syfte att förmedla samma information. Den ena är alltför pratig (vardaglig) och den andra är alltför krånglig (vetenskaplig)

Det besvärligaste problemet som dök upp, var det som vi anade från start, nämligen att det visade sig vara mycket svårt att få tag på informanter och också när vi lyckades med detta, hade de ofta inte tid att svara på våra frågor.

Begynnelsemisstanken om huvudproblemet bekräftades: svårigheterna med informantrekryteringen.

Den första texten innehåller en hel del onödig information, innehållet måste vara mer koncentrerat. Vad författaren anade är inte relevant för läsaren, inte heller alla detaljer om hur anskaffandet av informanter har gått till.
Orsaken till att den andra texten är svårläst och alltför komprimerad är att den består av över 50 % substantiv. Försök alltså undvika alltför många substantiv i dina texter!

En bättre och mer läslig version kunde vara:

Det besvärligaste var att få tag på informanter med tid att besvara frågorna.

Litteratur

Arne Jarrick & Olle Josephson, 1988. Från tanke till text. En språkhandbok för uppsatsskrivande studenter. Studentlitteratur.

Om att läsa och föra anteckningar

Vetenskapligt skrivande förutsätter att du använder dig av andras texter som grund för din text. Detta i sin tur kräver att du kan välja ut vad du ska läsa, att du förstår det du läser och att du med egna ord kan återge detta. För att du ska få ut något av källtexterna krävs det att du för anteckningar medan du läser. Kom ihåg att inte skriva direkt av, utan försök ta ställning till informationen.

Är källan relevant för din text?

Du kommer snabbt att märka att du har för mycket källitteratur. Redan från början borde du välja ut det material som är absolut mest centralt för ditt ämne. För att kontrollera om en källa är relevant kan du gå till väga på följande sätt:

Skaffa dig en helhetsbild av källan:

• Läs innehållsförteckningen och se om det finns kapitel som direkt handlar om det du ska skriva om.
• Läs igenom registret för att se vilka ämnen som har flest sidhänvisningar.
• Skumma igenom de kapitel som verkar intressanta, och läs sammanfattningarna av dem.

Hitta syftet och problemställningen:

• Läs inledningen – oftast är syftet mycket klart formulerat. I avhandlingar finns syftet och frågeställningen många gånger under en separat rubrik. Läs också sammanfattningen i slutet. Där ger författaren svar på sin forskningsfråga och ett sammandrag av resultatet.

Att läsa och föra anteckningar för att hitta huvudpoängen i en text

Om du har konstaterat att källan i fråga är relevant för din text så är följande steg att göra anteckningar. Syftet är att förstå författarens huvudpoäng och framställa den med egna ord.

• Välj ut ett avsnitt ur källan (ca 10 sidor).
• Läs igenom texten och lägg den därefter åt sidan.
• Formulera med egna ord en mening som sammanfattar det du just läst, utan att titta på ursprungstexten.
• Fortsätt med nästa avsnitt.
• När du läst igenom hela texten på detta sätt har du till slut ett sammandrag – formulerat med egna ord – som du kan använda i din egen text. Kom ihåg att enbart koncentrera dig på det som är relevant för din uppsats.

Litteratur

Olga Dysthe m.fl. Skriva för att lära. Skrivande i högre utbildning. Studentlitteratur. Lund 2002

Om hur man omformar informationen i källorna till egen text

När du skriver en egen text är det självklart att du inte ”stjäl” andras text, d.v.s. skriver direkt av. Lika viktigt är det att du inte framställer andras idéer som om de vore dina egna. Det räcker inte med att ändra ett ord här och där i en sats, och använda den i din text. Du måste formulera om informationen och göra det till en egen text.

Du måste skapa distans till källorna, du måste ställa dig ”ovanför” dem och göra en syntes av dem. Ta ställning till allt du läser – framställ inte informationen som om den vore en absolut sanning. Din egen syn på ämnet måste komma fram i din egen text.

Gör så här när du läser:

• Ha din problemställning i fokus när du läser! Det gör att du kan välja ut det som är relevant för din text.
• Försök relatera den nya informationen till dina kunskaper i ämnet och ta ställning till den! Tror du på detta – varför, varför inte?
• Gå i dialog med texten! Se det som din uppgift att förklara informationen för läsaren och att övertyga din läsare om att din syn är den korrekta!

Du ska alltså inte betrakta din källitteratur enbart som informationskällor från vilka du kan hämta material till din egen uppsats.

Hur skapar du distans till källorna?

Du bör ställa författarnas olika åsikter mot varandra. Det gör du lättast genom att använda fraser som författare X anser/påstår/hävdar/påpekar att osv. I följande text skapar författaren distans till källorna genom att ställa dem mot varandra:

Mickwitz (2006) påpekar att en stor del av lånorden är mycket etablerade i svenskan i dag, och att de är en naturlig del av vårt språk. Mattfolk (2006) å sin sida framhåller att normbegreppet håller på att lösas upp och att man inte längre kan lägga samma vikt vid om ett lånord kan betraktas som etablerat, som tidigare.

Många studerande formulerar sig i stället på följande sätt. Skribenten radar upp informationen och tar inte ställning till den. Texten blir ointressant – och ovetenskaplig.

En stor del av lånorden är mycket etablerade i dag, de är en naturlig del av vårt språk (Mickwitz 2006). Normbegreppet håller på att lösas upp, man kan inte längre lägga samma vikt vid om ett lånord är etablerat som tidigare (Mattfolk 2006).

Kom också ihåg att det är en stor skillnad mellan att skriva ”Nuförtiden förekommer det mycket lånord i tidningstext (Mickwitz 2006)” och ”Mickwitz (2006) har i en undersökning funnit att det nuförtiden förekommer mycket lånord i tidningstext”. I det senare påståendet distanserar du dig från källan och gör klart för läsaren att det inte handlar om din egen synpunkt.

Litteratur

Olga Dysthe m.fl. Skriva för att lära. Skrivande i högre utbildning. Studentlitteratur. Lund 2002

Om användning av källor på främmande språk

Det blir allt vanligare att studerande har största delen av sin källitteratur på andra språk än svenska, framför allt på engelska. Det är förstås viktigt att du inte begränsar dig till källor enbart på svenska, men om du märker att du aldrig läser vetenskaplig litteratur på svenska bör du se upp!

Om du aldrig läser på svenska blir det allt svårare för dig att formulera dig på ditt modersmål – det är nödvändigt med svensk ”input” för att få svensk ”output”.

Goda råd:

  • det är mycket tidskrävande att använda sig av litteratur på främmande språk. Du måste förstå texten, skapa dig en helhetsbild av den, och sen formulera din förståelse av texten på svenska.
  • läs alltid något på svenska, även om all relevant litteratur är på engelska eller finska.
  • var noga med terminologin på svenska, se om hantering av termer.
  • när du läser källor på främmande språk måste du vara ytterst noggrann med att du förstått dem korrekt! Du ska ALDRIG översätta ord för ord från din källa till din egen text! Din svenska text får inte bli ett slags ”översättniska” för att du inte orkar eller vill sätta dig in i litteraturen.
  • Du måste läsa igenom texten många gånger, kanske slå upp en del ord, göra anteckningar i marginalen. Först när du fått en helhetsförståelse av din text kan du börja formulera dig på svenska. Se: om hur man läser och för anteckningar

Om hantering av termer

I en vetenskaplig text som är skriven på svenska bör man i så stor utsträckning som möjligt sträva efter att använda svenska termer. Det kan vara svårt inom vissa vetenskapsområden som t.ex. teknik, naturvetenskap och medicin, eftersom man inom dessa områden nästan enbart producerar texter på engelska. Regel nummer ett är dock att om det finns en motsvarande term på svenska, så ska du använda den.

Hur vet man vad det heter på svenska?

Att hitta de korrekta svenska termerna är inte nödvändigtvis lätt. Kom ihåg att inte slentrianmässigt bara översätta termerna till svenska, det kan bli alldeles fel! Det första du ska göra är att kontrollera hur andra forskare har löst problemet på svenska. Läs alltså artiklar och avhandlingar på svenska om ditt forskningsområde.

Ett annat sätt att kontrollera om en term är korrekt på svenska, är att söka den på Google (www.google.fi). Kontrollera hur många träffar du får på .se-sidor, alltså på rikssvenska sidor. Om termen enbart förekommer på finlandssvenska sidor rör det sig sannolikt om en finlandism.

Om du har t.ex. en engelsk term och vill veta om du kan använda den, så kan du också använda Google. Begränsa sökningen till svenska sidor. Då får du reda på i vilken utsträckning termen används på svenska. Om det finns en svensk motsvarighet till termen, så brukar det också framkomma. Kom ihåg att vara tålmodig i ditt sökande! Sovra bland det material som finns på nätet, allt är inte tillförlitligt. Många forskare lägger ut sina artiklar på nätet, och det är i första hand de vetenskapliga texterna du kan ha hjälp av.

Du ska självfallet också läsa om ditt eget ämne på svenska, så är det lättare för dig att hitta termerna, och så lär du dig terminologin som helhet på svenska.

Hur använder du en engelsk term i en text på svenska?

Om du av någon orsak ändå vill använda en engelsk term, kan du gå till väga på två sätt:

Du kan välja att konsekvent använda den svenska termen och bara nämna den engelska – eller tvärtom. Om du väljer den svenska termen, kan du första gången den nämns i texten, placera den engelska inom parentes efter den svenska. På följande sätt:

Lexikal upprepning (eng. lexical repetition) används dock ofta om upprepningen av ord i längre textsekvenser, där upprepningen kan ha en textbindande funktion.
(Ur: Jan Lindström. Vackert, vackert! Syntaktisk reduplikation i svenskan. Studier i Nordisk filologi. Svenska litteratursällskapet i Finland. Helsingfors 1999)

I resten av texten använder du enbart den svenska termen, och eftersom du har hänvisat till den engelska har du också definierat att den svenska termen inom ramarna för din uppsats har samma betydelse som den engelska.

Det kan rent praktiskt vara svårt att använda en engelsk term genomgående i en svensk text – framför allt kan böjningen orsaka problem. Ibland kan du dock bli tvungen att använda den engelska termen och en svensk term saknas, eller om det krävs en omskrivning på svenska. Då placerar du den svenska termen (eller omskrivningen) inom parentes efter den engelska, första gången du nämner termen. I resten av texten kan du sedan använda enbart den engelska termen.

Länkar till termbanker

Inom många vetenskapsområden har man arbetsgrupper som jobbar med att skapa termbanker på svenska. Följande webbplatser kan kanske hjälpa dig att hitta den term du söker:

www.tnc.se

• Tekniska nomenklaturcentralens termer för olika vetenskapsområden.

www.nada.kth.se/dataterm

• Datatermer

www.kotus.fi/svenska

• Svenska språkbyråns (vid Forskningscentralen för de inhemska språken) webbplats som har en omfattande länkförteckning. Här hittar du olika ordlistor och ordböcker i Norden. Här får du hjälp när du grubblar över terminologi.

www.vnk.fi/spraknamnden

• Statsrådets svenska språknämnds webbplats. Nämnden arbetar för ett klart och begripligt svenskt lag- och förvaltningsspråk. Länkar till EU-relaterat material, förvaltning och lagstiftning.

www.justitie.regeringen.se/klarsprak

• Klarspråksgruppens webbplats med Myndigheternas skrivregler och Svarta listan som innehåller ord som man för undvika.

Kan du skriva ”jag” i en vetenskaplig text?

Inom olika vetenskapsdiscipliner förhåller man sig på mycket olika sätt till hur framträdande skribenten kan vara i en vetenskaplig text. Användning av ”jag” i stället för ”man” eller någon passivkonstruktion kan upplevas som ett stilbrott i en annars mycket strikt vetenskaplig text.

Generellt sett gör själva ordet ”jag” inte din text mindre vetenskaplig. Om du har samlat in ett material, ska du självklart säga att det är du som har samlat in det. Det är vanligt att studenter konstruerar vaga och krångliga satser som egentligen inte ger relevant information, enbart för att undvika ordet ”jag”.

Se t.ex. följande text:

Materialet insamlades våren 2003. Därefter lästes materialet igenom och det togs ut relevant information ur det.

I texten ovan bör man självfallet använda ”jag”. För det första gör passivkonstruktioner som ”lästes igenom” och ”togs ut” inte texten mer vetenskaplig – snarare tvärtom – de gör texten krånglig och svårläst. För det andra ska du som forskare redogöra för vem som samlat in materialet och behandlat det: är det du, någon annan, eller kanske flera olika personer?

Använd inte heller ordet ”skribenten” (om du syftar på dig själv) i din uppsats för att undvika ”jag”.

Vilka krav ska den vetenskapliga texten uppfylla?

Generellt sett ska en vetenskaplig text uppfylla följande krav:

exakthet
överskådlighet
koncentration
trovärdighet

Exakthet innebär att läsaren inte ska behöva tolka din text eller läsa mellan raderna. Texten skall säga exakt det du menar. Man brukar tala om att det vetenskapliga språket ska vara genomskinlig – texten ska så väl som möjligt förmedla innehållet, utan att läsaren ska behöva snubbla på vaga ord eller stilistiska grodor.

Exakthet innebär också att du definierar de termer du använder och undviker vaga ord som kan ha många betydelser. Om du använder termer som i allmänspråket har många betydelser, så ska du i din uppsats definiera vad du menar med dessa. Termen ska där ha endast en betydelse! Du kan sammanföra termerna och definiera dem i ett separat avsnitt.

Överskådlighet innebär att din text ska vara välstrukturerad och genomtänkt. Därför är det viktigt att du alltid planerar din text innan du börjar skriva. Du bör också leda läsaren genom texten med hjälp av s.k. metakommentarer. Du kan bl.a. i början av uppsatsen berätta hur du strukturerat den och inleda varje kapitel med en kort översikt över vad kapitlet handlar om. Det kan också vara bra att avsluta varje kapitel med en kort sammanfattning.

Din text ska vara koncentrerad. Det betyder att varje sats – varje ord – du skriver ska ha en funktion. Skala bort onödiga satser och onödiga småord. Fundera på vad som är relevant för läsaren. Vad behöver läsaren veta för att han eller hon ska kunna tillgodogöra sig innehållet till fullo?

Läs följande korta text:

Jag funderade först på om jag skulle skriva om lågstadiebarns kunskaper i finska, men sen funderade jag om och efter kanske två veckor så tänkte jag att det skulle vara bättre om jag skrev om högstadiebarn i stället då jag kanske tror att det skulle vara lättare att få tag på material av dem.

Det är inte nödvändigt för läsaren att veta vad och hur du tänkt innan du kommit fram till kärnan i det du ska skriva om. Texten kan formuleras mycket kortare:

Jag kommer att undersöka högstadiebarns kunskaper i finska eftersom jag har tillgång till uppsatser som är skrivna av en grupp högstadiebarn.

Samtidigt är det viktigt att du noggrant redogör för bakgrunden till din undersökning och din forskning. Läsaren har inte varit med om forskningsprocessen och behöver tillgång till den informationen. Det är t.ex. viktigt att du redogör exakt för hur du har fått tag på ditt material, vem som har samlat in det, när det gjorts, under vilka omständigheter materialet har uppstått o.s.v.

En vetenskaplig text – till skillnad från en populärt skriven text – bör ha en viss trovärdighet och auktoritet. Du ska föra en logisk argumentation som baserar sig på dina källor och/eller på resultatet av din egen undersökning. Med din uppsats ska du visa mognad och att du kan hantera ett vetenskapligt problem. Dina påståenden ska inte vara lösryckta, utan de ska kunna motiveras. Läsaren ska kunna lita på din forskning, eftersom den för fram en objektiv aspekt av ett fenomen.

Litteratur

Jarrick, Arne och Josephson, Olle, 1988. Från tanke till text. En språkhandbok för uppsatsskrivande studenter. Studentlitteratur.

Vad är vetenskaplig stil?

Det finns inte bara ett sätt att skriva vetenskapligt. Stilen varierar inom och framför allt mellan olika ämnesområden. Man brukar tala om att man ”skriver in sig i en tradition” när man lär sig att skriva inom ett visst vetenskapligt område.

Språkhjälpen kommer här att ta upp exempel på två olika vetenskapliga stilar. Den s.k. essäistiska stilen ligger nära den populärvetenskapliga, och har nästan skönlitterära drag. Dessa texter är personliga, läsarvänliga, beskrivande och inte lika koncentrerade som strikt vetenskapliga. De för en dialog med läsaren.

Den essäistiska stilens motsats är den strikt vetenskapliga, som bl.a. kännetecknas av abstraktion och av att författaren ofta är helt osynlig i texten. Passivkonstruktioner är vanliga och terminologin är mer fackinriktad än i den essäistiska stilen. Andelen substantiv är ofta också hög.

De flesta vetenskapliga texter som skrivs ligger på en skala inom dessa två extremer. Läs igenom följande autentiska texter, och fundera på vad det finns för skillnader mellan dem. Båda texterna är de inledande styckena i två doktorsavhandlingar.

I svenskan, liksom sannolikt i alla naturliga språk, kan man använda upprepning för olika semantisk-pragmatiska syften. Beroende på vad som upprepas och i vilken kontext har man etiketterat fenomenet som reduplikation, repetition, iteration, tautologi m.m. I föreliggande studie undersöks en speciell typ av svensk upprepning, som formellt och funktionellt ligger nära det som i moderna lingvistiska sammanhang kallats syntaktisk reduplikation (Wierzbicka 1986; Israeli 1997; jfr också Borillo 1995)
(Ur: Jan Lindström. Vackert, vackert! Syntaktisk reduplikation i svenskan. Studier i Nordisk filologi. Svenska litteratursällskapet i Finland. Helsingfors 1999).

Det går ofta våldsamt till i Johan Ludvig Runebergs diktning. I den tidiga dikten ”Svartsjukans nätter” förekommer svek, galenskap och självmord. I ”Grafven i Perrho”, som belönades med Svenska Akademiens mindre guldmedalj, en far som nästan plågar livet ur sina söner, och som dör av lycka när det visar sig att de alla sex stupat i strid. I ”Zigenaren” knivskärningar och bedrägeri som leder till död. I Nadescha en mor som förskjuter sina barn och barnbarn av bördsstolthet och en broder som försöker våldta sin svägerska.
(Ur Michel Ekman, Kaos, ordning, kaos. Människan i naturen och naturen i människan hos J.L.Runeberg. Helsingfors 2004)

Den första texten är en språkvetenskaplig avhandling och den andra en avhandling inom litteratur. Trots att ämnesområdena ligger relativt nära varandra är skrivkonventionerna mycket olika.
Ekmans text innehåller mängder med stilistiskt icke-neutrala ord och uttryck: våldsamt, svek, galenskap, plågar, dör av lycka osv. Den är också nästan skönlitterärt beskrivande, med många adjektiv. Den innehåller inga termer, och t.o.m. ofullständiga satser.
Lindströms text utgör motsatsen. Texten är full med termer: semantisk-pragmatiska, upprepning, reduplikation, repetition osv. Författarens roll i texten är liten – i stället för att föra en dialog med läsaren är hans uppgift snarast att förmedla saklig information.

Vad är då skillnaden mellan en vetenskaplig text och en icke vetenskaplig, s.k. populär text? Det är förstås en klar skillnad mellan t.ex. dagbokstext, dagstidningstext och strikt vetenskaplig text (se Lindströms text ovan). Men skillnaden mellan en essä och en vetenskaplig text i essäistisk stil kan vara hårfin, speciellt inom ämnesområdet litteratur. Läs följande text, som är ett utdrag ur en essä om Agneta Enckells poesi:

Diktens inledande ord kan läsas antingen som ett citat eller som en ”röst” som avviker från resten av diktens stämma, idiom. Som citat hittar jag inte orden någonstans speciellt, men ändå känns de väldigt bekanta, en mycket igenkännbar röst. […] Vad som här etableras, i och med denna röst, är en stämning typisk för traditionell central- och naturlyrik, en natur- och själsstämning i samklang med den högsta modernistiska traditionen.
(Ur: Peter Mickwitz, Carassius carassius!I: Rudan, vanten och gangstern. Essäer om samtida finlandssvensk litteratur. Michel Ekman & Peter Mickwitz (red.). Helsingfors 1995)

Denna essä skiljer sig från Ekmans text i det att författaren är mycket synlig i texten – han beskriver bl.a. sina känslor för läsaren. Detta är rent allmänt en av de största skillnaderna mellan vetenskaplig text och populär text – i en vetenskaplig text bör författaren aldrig uttrycka känslor. Å andra sidan ingår det en del specifik terminologi i texten, som gör att den rent tekniskt ligger nära vetenskaplig text.

Språket är ditt redskap

Många tror att den vetenskapliga texten skall vara svårbegriplig och krångligt skriven. Studenter försöker ofta skriva krångligare än nödvändigt eftersom de har lärt sig att en text blir mer vetenskaplig om satserna är långa och komplicerade och om texten innehåller många svåra termer.

En vetenskaplig text är naturligtvis svår, eftersom innehållet är abstrakt och argumentationen till stor del bygger på tidigare kunskap som man som läsare inte alltid behärskar. Det är alltså innehållet, stoffet som är krångligt, inte nödvändigtvis språket. Det är viktigt att du som skribent använder ett sakligt och neutralt språk. Språket är det redskap du använder för att kommunicera den abstrakta och svåra informationen till läsaren.

I det här avsnittet kommer Språkhjälpen att försöka avgränsa och definiera begreppet vetenskaplig stil.