Religiösa idéer i Tove Janssons Trollvinter

Som sextonåring skrev jag en essä om Tove Janssons muminvärld jämfört med den mänskliga världen. Bland de viktigaste olikheter jag hittade dem emellan var religionens frånvaro i muminvärlden. Det finns inget slags tempel i Mumindalen, och invånarna där har inga förhållanden till någon Gud eller ande. Så konstaterade jag att det fanns ingen religion i muminvärlden.

Nuförtiden, som religionsvetare, har jag börjat tänka om saken. Religion som företeelse är inte inskränkt till några trosuppfattningar om andliga varelser; egentligen handlar den mer om att följa, förstå och påverka världens gång, och det försöker också karaktärerna i Janssons muminböcker göra. Metoderna varierar ganska mycket. Man kunde tala om Muminpappans iver att utreda havets lagbundenheter vilken, trots att den i sig är helt vetenskaplig, leder honom till att se havet som en levande, nyckfull varelse – pappan torde inte ha varit långt borta från att skapa någon slags nordisk Poseidon-kult på den ödsliga fyrön. Men vi lämnas i alla fall inte osäkra om att magi kan användas i Mumindalen. Särskilt boken Trollvinter (1957) som jag alldeles nyss läst på svenska erbjuder fina exempel på magiskt tänkande och agerande.

Case 1: Den stora kölden.

Jag är Too-Ticki och jag har gjort en häst. En vild vit häst som galopperar, som stampar bort på isen före natten, en vit högtidlig häst som galopperar och bär den stora kölden på sin rygg.

Så sjöng Too-Ticki, den hemlighetsfulla vinterinvånaren i muminfamiljens badhus, om en häst hon gjort av snö. Till det förvånade Mumintrollet förklarade hon: ”Jag menar att i kväll ska vi hälla flodvatten på honom [hästen]. Då fryser han på natten, och blir is. Och när den stora kölden kommer galopperar han bort och kommer aldrig mer tillbaka.”

Här är det fråga om klassisk och ganska högutvecklad likhetsmagi. Man har en häst, tillsvidare livlös för att han gjorts av snö, som förväntas kunna bära bort vinterns största köld. Hur får man då hästen röra på sig? Det är anmärkningsvärt att Too-Ticki inte häller på honom något vatten som helst, utan snarare just flodvatten. Religionsvetaren skulle kunna gissa att flodvatten väljs för att det är flytande, alltså rör på sig, och då får också den frusna hästen denna egenskap.

Men hur kommer det sig att hästen faktiskt kan påverka naturförhållandena och bära kölden bort på sin rygg? Här anar jag också något magiskt. Själva kölden kan nämligen anses bli en del av hästen när han fryser. I gryningen har alltså både den stora kölden och flodvattnets rörlighet blivit inkopplade till snöhästen, de finns bägge sammanbundna i hans isiga yta. Och när han sätter i gång, bärs också kölden bort från Mumindalen.

Likhetsmagi, egenskapernas vidarebefordrande från en varelse eller objekt till något annat, är en mycket gammal och välkänd form av magiskt religiöst agerande. Jag vet inte om sådana rituella snöhästar faktiskt har bildats någonstans för att kontrollera vädret, och den frågan skulle jag vilja få svar på. Om snöhästritualen är Tove Janssons egen konstruktion, är den inte bara mycket fantasifull och fascinerande, utan också ytterst trovärdig ur religionsvetarens synvinkel.

Case 2: Vinterbrasan.

Det förfärligaste med vintern för Mumintrollet är att solen inte går upp. Han vaknar ur sitt ide mitt i vintern, så att han till och med kan tänka sig att solen må ha försvunnit. En dag märker han att någon knyckt torv från Muminhusets vedbod. Torvsäckarna samt husets gammal trädgårdssoffa hittar han lite senare uppe på strandberget, där vinterns osynliga varelser håller på med att bilda en stor brasa. Too-Ticki förklarar att brasan bränns just för att få solen tillbaka, och det får Mumintrollet att lugna sig.

Och det blir just så: på kvällen, när månen har gått upp, tänder Too-Ticki bålet, och alla slags vinterkryp dansar och spelar kring elden. Nästa dag kan en liten bit av solsken ses vid horisonten (dock Mumintrollet blir ändå besviken för att solen inte går högre upp). Den stora vinterbrasan tycks företräda solen genom sin värme och sitt ljus. Lik skapar lik, och solens återkomst är ett resultat av rituella aktiviteter – eller så verkar den vara i alla fall.

Mumindalens vinterbrasa har några motstycken i historiskt kända traditioner, men inget av dem är liksom riktigt samma sak. I Tysklands södra och västra utkanter samt i östra Frankrike och Schweiz bränner man ofta sådana stora bål på söndagen efter askonsagen, alltså tidigt om våren. I den kurdiska nyårsfesten ingår en brasa som tändas för att hålla solen levande över natten. Egendomligt för den mumindalska ritualen är förhållandena. Den anordnas i totalt mörker där solen inte går upp, alltså under polarnatten, och syftet med den är att börja den långa vägen mot våren i årets kretslopp. Jag har inte hittat beskrivningar om några magiskt syftade vinterbrasor i polarområdena.

Case 3: Den döda ekorren.

Om jag nu minns rätt, finns muminböckernas enda dödsfall i Trollvinter. Det är en liten, dåraktig ekorre som glömmer att hålla sig inomhus när den stora kölden kommer. Kölden förkroppsligas av Isfrun, som råkar titta ekorren i ögonen och därmed frysa honom till döds. Mumintrollet blir mycket upprörd och vill inte motta ekorrens öde. ”Snälla du”, säger han till Too-Ticki, ”tala inte hela tiden om att han är död. Det är så hemskt.” Men Too-Ticki svarar: ”Om man är död så är man död.” För att trösta Mumintrollet en bit fortsätter hon: ”Den här ekorren kommer så småningom att bli jord. Och ännu senare växer det träd ur honom där nya ekorrar hoppar omkring. Är nu det så sorgligt?”

Too-Tickis inlägg är ett sällsynt, kanske oersättligt exempel på mumindalsk uppfattning om varelsernas tillvaro efter deras död. Det företräder en ganska empiristisk och gammal förklaringsmodell som går ut på att varelserna är tillfälliga sammansättningar av naturens ämnen, så som vatten, jord, sten och växter. Efter döden uppdelas de alla igen, och nya varelser växer fram. Själen betyder inget annat än andning eller livskraft som får en att andas – och den blir luft. Så konstaterades det till exempel i en forngrekisk gravmonument. För övrigt har sådana teorier om livets och ämnenas kretslopp varit mycket vanliga inom det indoeuropeiska språkområdet. Det mytiska där är att alla slags kroppsdelar har vissa motstycken i naturen, och världens tillkomst brukar förklaras av uppdelningen av det första offret. Sådana spekulationer hittar vi i alla fall inte i Mumindalen. Där finns inget stadigt religiöst system.

Men tillbaka till själva ekorren. Det händer nämligen att när våren äntligen har kommit på riktigt träffar Mumintrollet av rena slumpen en ekorre som påminner om den döda. ”Kallas du ekorren med den vackra svansen?” frågar han för säkerhets skull. ”Javisst” svarar ekorren. ”Är det du!” utbrister Mumintrollet. ”Är det verkligen du!? Som mötte isfrun?” Men ekorren minns inte. Vi lämnas lite osäkra om ekorren är den samma, och här kan det vara fråga om själavandring. Det är dock bara en gissning. I alla fall verkar livet fortsätta, antingen så att döden övervinns eller så att det uppstår nya varelser som starkt påminner om de som levt förut.

Slutsatser.

Visst finns det religion i muminvärlden. Den är bara inte så lagbunden och institutionell – och inte så andlig – som vi är vana vid. Religiösa handlingar förekommer ibland då de är nödvändiga och de former ingen koherent helhet. Dessutom vet vi ingenting om deras mytiska bakgrund, och det är viktigt att märka, för det brukar finnas ingen ritual utan myt. Religion i Tove Janssons Trollvinter är intresserad om naturens rörelser och deras upprätthållande. Too-Ticki kan anses ha några prästerliga drag, för det är just hon som bildar snöhästen och tänder vinterbrasan, alltså övervakar ritualernas genomförande. Generellt sett är ingen av bokens karaktärer betydligt engagerad i religiöst agerande. Religionens roll i Mumindalen är mindre än i mänskliga kulturer, och precis det samma gäller till exempel arbete, handel och medier.  Det intressanta är att alla dessa element finns också där, men det verkar inte finnas någon orsak att ge dem en större betydelse i helheten. Bland annat där märker man hur egendomligt Tove Jansson har skapat sin fantasivärld.

Gamla vinder i svensk politik?

800px-Swedish_flag-2Jag skulle nu vilja fortsätta mina tankar kring den politiska situationen i Sverige. Utgångspunkten skall vara frasen ”en sund förändring i svensk politik” som jag presenterade i slutet av förra artikeln. Det var redan då som jag hade några aningar om hurdan den förändringen kunde bli, och nu är det dags att berätta om dem.

I somras fann jag en intressant bok när jag städade på vinden i en skola i Helsingfors. Boken var på finska och hette, med hänvisning till Aldous Huxley ”Uusi uljas Ruotsi” (Du sköna nya Sverige). Originalet hade skrivits vid skiftet av 1960- och 70-talet av den engelska journalisten Roland Huntford som jobbade som korrespondent i Sverige för The Observer. Boken var bland de mest intressanta och välskrivna som jag någonsin läst, och det var mycket nytt och överraskande om Sverige som jag fick lära mig.

Huntfords utstationering skedde i en tid då socialdemokratin i Sverige var som starkast. Man hade skapat ett välbärgat samhälle som kunde erbjuda mycket jämlika möjligheter för alla och ta hand om de som hade det litet sämre i livet. Det var någonting som kallades ”folkhem”, ursprungligen en konservativ vision från början av seklet som sedan så småningom förverkligats av socialdemokraterna efter deras makttillträde på 1930-talet. Omvärlden såg Sverige som en förebild, och svenska folket stod i en djup tacksamhetsskuld till det socialdemokratiska partiet.

Såväl på detaljnivån som generellt sett ansåg Huntford Sverige vara ett mycket egendomligt land, till och med i jämförelse med de andra nordiska länderna. Regeringen och dess rådande ideologi, socialdemokrati, spelade en betydlig roll på samhällets alla områden från arbetsvillkor och bygget till teaterpjäser och utbildning på ett sätt som tycktes lämna inget rum för några alternativa världsåskådningar. Samtidigt var Sverige ett demokratiskt land, folket fick rösta och sålunda välja själva dem som skulle regera. Konstigt nog valde man alltid socialdemokraterna. Det hade man gjort i nästan 40 år då Huntford jobbade där.

Socialdemokraternas väljarstöd drabbades inte av deras mindre sympatiska mål som ibland förespråkades helt öppet. Det var riktigt störande för mig att läsa vad som sagt till exempel av den dåtida svenske utbildningsministern Ingvar Carlsson:

”Den [skolutbildningen] skall producera en välanpassad och god medlem av samhället. Den lär folk att respektera samförståndet, inte sabotera det.”

Eller ta Lennart Holm, generaldirektör för Statens planverk:

”Vi kan inte tillåta att detta [villaboendet] fortsätter. Vi kan inte tillåta att folk behåller sina olikheter. Folk måste uppge sin rätt att själva välja sina grannar.”

Min personliga favorit är dock Erland Josephson, chef för Kungliga Dramatiska Teatern i Stockholm:

”Undervisningen är till för att få fram folk som lärt sig passa in i samhället. Det betyder att jag inte kan tillåta pjäser som glorifierar individen. Principen utesluter de flesta av romantikens dramatiker, främst Schiller … Vad jag vill ha sagt är att en klassiker inte kan uppföras om denne möjliggör en enda tolkning och den tolkningen inte passar vår radikal ideologi.”

Ta mig på orden: hade jag skrivit dessa uttalanden utan att avslöja namn som ligger bakom, så hade ni inte tänkt er att de vore svenska.

Tankemönstret som upprätthöll socialdemokraternas makt i Sverige var, enligt Huntford, någonting som att ”de har gett oss välfärden; om jag inte röstar på dem så kanske tas välfärden bort från oss; om de bara ska kunna bevara eller öka välfärden, så får de göra nästan vad som helst”. Uppfattningen om att staten alltid har bättre koll på saker än någon enskild medborgare lär också ha varit viktig. Denna förklaring kommer mycket nära till just den tacksamhetsskuld som nämnts tidigare, och säkert fanns det en sådan av helt förståeliga skäl.

Huntford märkte att Sverige hade fått någonting som en försenad start när det gäller (bland annat) industrialiseringen. I England började man flytta från landsbygden till de nya industristäderna redan under 1700-talet för att arbeta i fabriker. I Sverige däremot fick man vänta fram till 1900-talet innan industrin på riktigt började växa. Även då skedde detta till en stor del som fortsättning på och omvandling av den gamla brukverksamheten som hade existerat från 1500-talet och där en stor del av den lantliga befolkningen hade jobbat. Särskilt viktigt är att den industriella revolutionen i Sverige endast skedde efter att socialismen, arbetarnas egna ideologi, hade vuxit stark i Europa.

För att socialdemokraterna sedan 1918 hade utgjort det största enstaka partiet i Sveriges riksdag och suttit nästan oavbrutet vid makten sedan 1932, hade de kunnat styra landets industrialisering och därmed ta åt sig äran för dess samhälleliga inflytan. Huntford pekade ut hur utvecklingen hade faktiskt liknat Ryssland under kommunisternas styre, så att ett enda parti kunde göra anspråk på att ha moderniserat ett efterblivet land. Dessutom upplevdes socialdemokraternas ideologi som starkt tilltalande i ett land där folk anpassat sig till jämlikhet och kollektivt arbete genom den långt fortsatta tillämpningen av tegskifte i jordbruket. Även de gamla järnbrukens kultur hade fostrat människor till kollektivism – men också till att respektera sina ledare, bruksägarna, som med sin förmögenhet kunde erbjuda sina arbetare gratis hälsövård och skola, samt en liten pension. Enligt Huntford var bruket ”den svenska välfärdsstatens vagga”.

Man kan säga, kanske paradoxalt, att några förseningar i samhällets utveckling bidrog rejält till att det så kallade folkhemmet någonsin kunde bildas. Såväl ekonomiskt som kulturellt hade de skapat ideala förutsättningar för välfärdsstatens framväxt. Dessa förseningar i sin tur hade varit ytterst beroende av rent geografiska fakta, nämligen av att Sverige varit ett isolerat land i Europas utkant. Nu invänder man kanske att Sverige faktiskt ligger ganska nära till i exempelvis Tyskland, men då glömmer man att Sverige är och alltid har varit en politisk enhet centrerad kring Mälardalen, och att landet ursprungligen inte alls innefattade sina nuvarande södra län, Skåne, Halland och Blekinge – de tillhörde Danmark.

Den svenska isoleringen har också styrt landets demografiska utveckling. Huntford konstaterade att  svenskarna hade ”förskonats från invasioner utifrån” i flera millennier, och att de härstammade ”med ensamstående ringa främlingsblod direkt från de urgermanska eller samindoeuropeiska invandrarna i fjärran stenåldern”. Ett par intränganden från danskarnas sida hade det nog varit, men några samhälleligt banbrytande vågor av invandring hade Sveriges befolkning inte upplevt sedan de ovan nämnda indoeuropéernas ankomst – vilket definitivt skedde mer än 4000 år sedan. Tänka sig; flera tusen år utan massor av främlingar. Svenskarna måste ha hunnit bli vana vid dessa sällsynta omständigheter.

Vilket leder oss tillbaka till Sveriges nuläge. Det är nämligen så att landets 4000 år i relativ etnisk isolering tagit slut ganska nyligen, och den pågående förvandlingen är massiv. Enligt svenske ekonomen Tino Sanandaji är nettoinvandringen till Sverige i dag större än nettoinvandringen till USA mellan 1880 och 1890; den ligger vid ungefär 0,7 % av befolkningen årligen. En betydlig del är asylinvandring och anhöriginvandring från u-länder, och de som kommit har lyckats generellt sett ganska dåligt med att integrera sig i samhället. Som i många andra länder i Europa under de senaste åren, har också i Sverige ett nationalistiskt politiskt parti, nämligen Sverigedemokraterna, samlat ihop väljare som varit särskilt missnöjda med den rådande invandringspolitiken och dess bieffekter.

Det är intressant att de nya nationalisternas framgång i Sverige börjat senare än i de andra nordiska länderna. I Finland fick Sannfinländarna 19 % i riksdagsvalet 2011, och i Danmark är det Dansk Folkeparti som till och med sedan 2001 alltid hamnat över 10 % i folketingsval – med 21,1 % i år. I båda partiernas historia kann det ses en mandatperiod under vilken man vuxit rejält. Sannfinländarna ökade från 4 % till 19 % mellan 2007 och 2011, medan Dansk Folkeparti gick från 12,3 till 21,1 mellan 2011 och 2015.

Sverigedemokraternas saga är ganska annorlunda. Sedan 2002 har partiet åtminstone fördubblat sitt väljarstöd under riksdagens varje mandatperiod. Det vill säga att växandet varit exponentialt, vilket syns snyggt i diagrammen här.  I höstas var det 13 % för SD i riksdagsvalet. Och under sommaren har partiet börjat få resultat med över 20 % i opinionsmätningar, vilket tyder på att de nu är mer populära än Sannfinländarna och ungefär på samma nivå som Dansk Folkeparti. SD har alltså fram till nyligen inte varit särskilt stora, men deras växande tycks ha varit en självförstärkande företeelse; plötsligt håller de nu på att bli landets största. Hur kommer det här sig?

Ännu i dag är Sverigedemokraterna något stigmatiserat parti, och under åren som gått har de faktiskt varit det parti i Sverige som mest utsatts för våld och hot (sa statsvetaren Katarina Barrling i den här videon vid 11:20). Det har ansetts vara liksom en plikt att ta avstånd från nationalism och dess företrädare. Detta är en orsak till att man dragit sig för att stödja partiet, och sålunda var växandet långsamt i flera år. Riksdagsvalet 2014 skapade förväntningar om att partiet skulle kunna ges en större roll i beslutsfattandet, men det hände inte: tack vare den så kallade Decemberöverenskommelsen har Sverigedemokraternas stigmatiserade och isolerade ställning i svensk politik fortsatt. Därefter har någon slags bredare sympati för partiet tydligen börjat utvecklas, för man har upplevt det som orimligt att ett 13 % -parti berövas allt direkt inflytande, särskilt då det görs genom en överenskommelse som avbrutit kampen mellan socialisterna och de borgerliga.

Men under senaste tiden har jag börjat fråga mig om det bara handlar om sådan temporär sympati. Och jag har måst svara mig: nej, inte nödvändigtvis. Det är just genom att titta på Sveriges politiska historia drygt etthundra år sedan som man kan se en djupare betydelse i Sverigedemokraternas sagolika ökande. De kan nämligen bli den första politiska rörelsen efter socialdemokraterna som samlar ihop en stor väljargrupp genom att utnyttja folkets kollektiva hågkomst. På samma sätt som socialdemokraterna tillämpade tegskiftets och järnbrukens kulturella arv i deras folkhem-Sveriges skapande, så kan också Sverigedemokraternas budskap om nationell enighet och minskad invandring upplevas som tilltalande just på grund av att Sverige har varit så homogent i flera tusen år och att svenskarna blivit vana vid detta.

Vad som har hindrat detta budskap från att godkännas tidigare kan paradoxalt vara en annan av svenska folkets viktiga vanor som Roland Huntford lyft fram i sin bok, nämligen benägenheten att lita på de som sitter vid makten. Åtminstone måste detta ha spelat en stor roll; de flesta av väljarna har lätt kunnat övertygas om att massinvandringen är en nödvändighet. Jag brukar se något skeptiskt på den populära uppfattningen här i Finland att svenskarna till sitt väsen skulle vara särskilt utåtriktade och toleranta bland de europeiska folk; om jag bör gissa så kommer framtiden visa att det är just tvärtom. Allt som krävs är att någon tillräckligt stark trendsättare ger människor lov att uppskatta den gamla, trygga, främlingsfria svenskheten, lov att sträva efter dess bevarande – och SD är de första på länge som gör det.

Jag spår härmed att vi kommer att se inom kort en överraskande stark motreaktion till massinvandring och det mångkulturella i Sverige, till och med starkare än har setts i något annat land i Europa. Hur den kommer att se ut i praktiken beror på många samhälleliga faktorer, inte minst ekonomin. Den blir inte nödvändigtvis någon ”sund förändring i svensk politik”. Hur som helst, kommer folkets vilja att ske; det är någonting jag är djupt övertygad om.

Nya vinder i svensk politik

File:Swedish flag-2.jpgI går slutade den så kallade Almedalsveckan i Gotlands Visby. Flera av sveriges toppolitiker håller tal och debaterar med varandra, medieföreträdare och samhällets övriga trendsättare i ett evenemang som drar tiotusentals folk och ordnas årligen. Men det här skedde nu i ett mycket annorlunda läge än i somras. Den svenska politiska kartan har upplevt stora förändringar och ingen vet vart landet är på väg.

I höstas, strax efter riksdagsvalet i Sverige, skrev jag om Sverigedemokraternas valseger och de andra partiernas sätt att förhålla sig till detta. Då hade alltså SD fått nästan 13 % av rösterna, men inget annat parti ville låta dem ha något inflytande över landets politik. I dag har Sverigedemokraterna runt 20 % av väljarstödet i opinionsmätningar; jag brukar lita på de högsta siffrorna i deras fall, för partiets valresultat har i de senaste åren motsvarat just dem. Det kraftiga ökandet innebär också att några andra partier, inte minst Moderaterna och Socialdemokraterna, huvudpartierna i deras respektiva block, har drabbats. Sverige har faktiskt sen i somras förändrats från ett land med två stora partier till ett land med tre stora partier och därmed också tre politiska block: den borgerliga Alliansen, ledd av M; det rödgröna blocket, lett av S; och Sverigeblocket, som SD själva utgör.

Efter riksdagsvalet 2014 försökte Socialdemokraternas ledare Stefan Löfven bilda en rödgrön regering. Det ordnades budgetomröstning där regeringen väntades få igenom sin budget. Detta skulle ha lyckats, hade Sverigedemokraterna bara lagt ner sina röster, som man antog att de skulle göra. I stället röstade SD taktiskt för Alliansens budget, vilket ledde till regeringskris. SD hade fått nog av den isolering som de andra partierna fortfarande ville tvinga dem till; de krävde att asylinvadringens kostnader borde minskas i regeringens budgetförslag, annars skulle de fälla det igen. SD hävdades visa demokratiförakt med sitt beteende; å andra sidan försökte ingen nå en kompromiss med partiet om invandring, och oförmågan för kompromisser är inte så demokratiskt heller. Hela fenomenet förblev nästan en ja-nej-fråga, då ett parti ville minska asylinvadring med 90 % och de andra ville inte ens diskutera någon minskning.

Så kom det så småningom till den så kallade decemberöverenskommelsen (DÖ). Först planerade Stefan Löfven ett nyval, men hotet av en ännu större framgång för SD, tror jag, var för stor, och till sist gick alla riksdagspartier förutom SD och Vänsterpartiet ihop bakom en överenskommelse som fram till 2022 möjliggör det för en minoritetsregering att få genom sin budget. Detta innebär att oppositionen alltid måste antingen stödja regeringen eller lägga ner sina röster i budgetomröstning. Detta är inte särskilt klokt med tanke på att oppositionens mål torde vara vinna nästa val. DÖ:s enda fördel – vill man nu se på det som en fördel – är att man kan fortsätta den rådande asylinvadringspolitiken utan att hotas av någon regeringskris. Sverigedemokraterna är helt utestängda från makten, så länge de inte blir ett 50 % -parti – eller så länge ingen bryter överenskommelsen.

Inom Moderaterna har många blivit missnöjda med DÖ inom en relativt kort tid. Den nuvarande ledaren Anna Kinberg-Batra står bakom den, men samtidigt som Stefan Löfven har tappat förtroende som statsminister – bara 34 % av folk litar på honom – har flera M-medlemmar och väljare sett hurdan framgång kunde vänta dem i ett nyval. Men skulle de vinna där, så måste de möta oppositionen som inte lägger ner sina röster – och de måste också möta SD som en ännu kraftigare vågmästare. De borgerliga skulle vara tvungna till att förhandla med SD och förmodligen till att minska asylinvadring så som det nu sker i Danmark. Om man frågar mig är det detta som borde ha försökts redan i höstas.

Så som det ser ut nu är ingen riktigt beredd på att diskutera saken med SD. Å andra sidan, SD:s ledare Jimmie Åkesson gjorde det klart i sitt tal i Almedalen att SD endast kommer att stödja en politik som kraftigt ändrar Sveriges kurs, vilket inte verkar särskilt kompromissvilligt. Det blir bara intressantare i svensk inrikespolitik: vem ska böja sig först? Just nu tänker jag att det inte är SD, ser man på hur kraftigt de vuxit. Åkesson till och med lovade i sitt tal att partiet ska bli det största i Sverige. Han hänvisade till valet 2010 då de kom in i riksdagen; det hade varit många som bedömt detta som omöjligt. I höstas blev de det tredje största partiet; då var det också många som inte trodde att det skulle hända. Och nu, när han säger ”ta mig på orden, vi kommer att bli…” Jag skulle gissa att han har rätt där.

Det kommer troligtvis att vara ännu hårdare att bilda en trovärdig regering utan SD:s direkta deltagande eller indirekta stöd. Den viktigaste drivkraften för partiet är olika problem kopplat till massinvandring, vilka Sverige idag har mer än tillräckligt med. Tittar man på siffran nyanlända asylinvandrare i fjol: det var ungefär 80 000 i ett land med 9,5 milj. invånare, och den väntas förbli på samma nivå under hela mandatperioden, fram till 2018. Koppla därtill den redan akuta bostadsbristen och de 55 förorter som polisen har tappat kontrollen över, mest befolkade av etniska minoriteter och plågade av kriminalgrupper. Det kommer att bli större problem inom kort, och det är helt rimligt att tro att de tre nuvarande blocken i Sveriges riksdag kommer att vara ungefär lika stora i 2018.

Vad är det då som hindrar en från att diskutera med SD? En företrädare för Centerpartiet uttryckte det så att ”de har en annan människosyn [än de andra partierna]”. Hurdan annorlunda människosyn handlar det om då? Låt oss jämföra SD med Sannfinländarna, det nyss kraftigt vuxna nationalistiska partiet i Finland. På sina hemsidor berättar partiet om sina värderingar som grunder sig på en uppfattning, att den mänskliga tillvaron alltid och överallt är en kulturbunden upplevelse. Det finns ingen människa som skulle vara oberoende av sin kulturella bakgrund. Mänskligheten skapas alltså på kulturens grund och existerar inte utanför den, vilket innebär att det faktiskt finns flera olika mänskligheter på denna jord. Dessutom bygger sig gemenskapskänslan bland människor på gemensamma värderingar och sedvanor.

Man kunde säga att det är en anti-humanistisk människosyn. Fastän jag inte har svart på vitt från någon SD-källa så tycker jag att partiet skulle godkänna de ovan nämnda principer för mänsklighetens och samhällets utveckling. En humanist tror att den relativt eniga biologiska mänskligheten i sig kan utgöra en legitim grund för gemenskapskänslan, vilken sen följas av gemensamma värderingar och ett civiliserat samhälle. Ser man på hur anti-nationalistisk, anti-tribalistisk, till och med anti-identitär den rådande politiken i Europa och inte minst Sverige varit under de senaste årtiondena, tror jag att den avgörande skillnaden mellan SD och de övriga partierna finns just där. SD tror inte att en universalistisk uppfattning om människan skulle kunna fungera som samhällets grund.

Men, som sagt, det verkar finnas ingen gräns för SD:s växande, vilket måste påverka de andras förhållande till partiet. Påverkan är inte alltid direkt, utan kommer också i form av journalistiska och akademiska uttalanden. Efter att DÖ införts har flera svenska journalister börjat ställa sig och sina läsare obehagliga frågor om landets tillstånd och framtid. Det gäller såväl flyktingmottagandets volym, bostadsbristen och arbetslösheten, som islamistiska rörelser som sprider sig bland Sveriges invandrarbefolkning. Budskapet i dessa artiklar har inte varit att SD skulle ha allt rätt – utan att man inte bör undra varför de ökar så kraftigt, för de övriga parlamentariska krafterna vill varken lyfta vissa viktiga frågor eller ge trovärdiga svar då frågorna ställs av SD. Jag rekommenderar först och främst Expressens Anna Dahlberg och Patrik Kronqvist samt Svenska Dagbladets Per Gudmundsson för de som vill se skiftet i praktiken. Inom forskarkretsarna har vi till exempel Försvarshögskolans Magnus Ranstorp som talat rakt och sakkunnigt om islamismen, och ekonomen Jan Tullberg som vågat ifrågasätta massinvandringen. Dessa två män har lyft fram tuffa frågor redan före SD:s frammarsch, vilket kan anses vara speciellt rakryggat.

Sverigedemokraterna kallar sina anhängare ”Sverigevänner”. Jag är inte svensk och sålunda, lyckligtvis ska man säga, måste jag inte delta i Sveriges politik och välja mig ett parti där. Men jag gillar begreppet ”Sverigevän”. Det låter väldigt svenskt, det gör det verkligen. Jag skulle till och med beskriva mig själv som en sådan – en vän till Sverige. Därför hoppas jag ständigt att det skulle ske en sund förändring i svensk politik så snart som möjligt, för att vårt bröderfolk skulle kunna skapa sig en framtid av trygghet, enighet och välmående.

På resande fot

Förra helgen besökte jag Uppsala för andra gången under läsåret. Det gällde förstås den enorma studentfesten Vårbal som började i fredags och pågick fram till söndag. Varje nation i Uppsala ordnade middagar med sång, dans, tal plus teater- och musikuppträdanden för sina medlemmar och gäster. Mina nationskamrater i Helsingfors hade åkt dit i tid, men tyvärr hann jag själv resa först på lördagsmorgonen.

Jag vaknade mycket tidigt – planet avgick klockan 10:25 men jag var uppe redan 5:20, för jag hade bestämt att packa resväskan på morgonen. Det blev inte alls bråttom, och allt rymdes perfekt i den nya, stora väska som pappan hade skänkt mig. Jag tog sen taxi till flygplatsen och hann till och med sätta mig i ett kafé och tanka mig med både kaffe och ED. Mycket tid för förberedelserna på morgonen hade nämligen inneburit mindre sömn än jag skulle kunna ha fått annars.

Flygresan på Norwegian Air var snabb. Det var på exakt samma minut som jag lämnade Helsingfors Vanda som jag anlände till Stockholm Arlanda. Hur kom det här sig kan var och en av mina läsare själv fundera på och se om man är listig nog att hitta en lösning.

I Arlanda började det bli problem. Jag minns inte hur jag egentligen kom att tänka på det, men det slog mig som en blixt: jag hade inte packat några lackskor, trots att jag hade tagit med en frack för festmiddagen! Alltså rusade jag till den närmaste informationsdisken och frågade mannen där om det fanns möjligheter att skaffa nya skor på flygplatsen. Han sade att det fanns dock en butik som kanske hade passande skor, men att han själv inte skulle gå dit, ty pris där var väldigt höga. Han fortsatte med att rekommendera en affär i Uppsala. Jag tackade honom och gick vidare mot järnvägsstationen.

Lyckligtvis hade jag ganska mycket pengar med. Problemet var ändå att jag hade växlat en del av dem till ungerska forinter, för jag skulle senare fortsätta resan från Sverige till Mellaneuropa. I Uppsala sökte jag först efter den affär som rekommenderats, fann den ändå inte, drev sen på stan och försökte hitta något ersättande. Den andra butiken jag provade erbjöd passande lackskor för 1600 SEK. Jag måste återvända till resecentralen och växla lite pengar, nästan hälften av mina forinter faktiskt. Sen kunde jag äntligen köpa skorna. Kvinnan i skoaffären var mycket snäll, vilket betydligt lindrade min ilska. Och förstås var jag också nöjd med hur lätt det hade varit att köpa skor och växla pengar på svenska!

Men det där med lackskorna var inte det enda som var fel. Under förmiddagen hade det nämligen börjat göra ont i min vänstra fot. Värken bara blev värre på eftermiddagen, och slutligen måste jag halta. Jag hittade vårt hotell och slog mig ner vid receptionen som tyvärr var stängd. Alltså väntade jag på nationskamraterna (som just då var ute på stan) för att de skulle låta mig in i något rum och jag skulle kunna byta kläder. Under väntandet måste jag ändå göra en liten promenad och hämta något att äta i ett gatukök vid Fyrisån. Jag satt där för en liten stund, vädret var fint och jag åt kokt korv med bröd och drack läsk som kallades Trocadero. Om foten ska bli värre, tänkte jag, är den här stunden kanske den lyckligaste på hela dagen.

Vad roligt att jag hade fel. Middagen fick mig att glömma alla sorger, så trevligt var det igen där på Västmanland-Dala nation. Svenskarna, åtminstone i akademiska kretsar, har gåvan att ordna utmärkta fester. Särskilt beundrade jag det andra tal som hölls, jag minns tyvärr inte av vem, men det handlade sarkastiskt om Dalarnas särdrag och dalafolkets egna uppfattningar om dem.

Efter själva middagen var det dags att dansa för alla som hade sunda fötter och ben, men det fanns förstås mycket sällskap också utanför dansgolvet. Jag umgicks med kamrater från de finska nationerna, och vi lyckades hitta plats vid matbordet när den första ”eftermåltiden”, den så kallade Sexan, startades i en mindre sal. Där bjöd man på enkelt pyttipanna med Bäska Droppar och öl. Man sjöng alla slags roliga visor, så tätt faktiskt att man inte hann äta mycket däremellan! Om en halv timme gick vi ut och det ordnades en ny servering för andra gäster.

Jag orkade inte gå runt och besöka de andra nationerna, även om det skulle ha varit möjligt. Mellan kl. 2 och 3 gick jag alltså tillbaka till vårt hotell, bytte kläder, packade väskan, tog en dusch och sov litet. Det var nog inte mer en tre timmar, för jag hade tänkt att det skulle vara säkert att igen åka till flygplatsen lite för tidigt. Sålunda haltade jag något efter kl. 6 till Uppsala centralstation och köpte en enkelbiljett till Arlanda. Tåget avgick ungefär en halv minut efter att jag hade stigit in. På det nästa skulle jag ha måst vänta i en hel timme.

Det spelade slutligen ingen roll att ha kunnat ta just detta tåg, för jag måste ändå sitta och vänta på flygplatsen i två timmar innan Air Berlins bagageinlämning öppnades. Det gjorde ingenting, jag var bara nöjd med att ha stigit upp så tidigt. Jag använde tiden nyttigt och började anpassa mig till tyska språket genom att lyssna på min hemgjord ljudbok, Tove Janssons ”Winter im Mumintal”. Jag hann också växla lite extra pengar tillbaka till forinter.

Efter bagageinlämningen och säkerhetskontrollen kunde jag äntligen sätta mig i ett kafé och ta något frukost. Det var faktiskt där som jag med två nationskamrater också i höstas haft morgonfika innan flyget till Helsingfors, och så mindes jag att apelsinsaften där var väl värd att dricka. Förutom saft hade jag kaffe och en smörgås. Ett ytterligt erkännande som jag måste ge Sverige är att kaffet brukar smaka gott där. På flera områden har svenskarna antagit utländska trender ivrigt och applicerat dem framgångsrikt – kaffekokandet är ett fint exempel.

Snart efter frukosten fick jag stiga ombord och lämna det svala, regniga Sverige bakom mig. Jag flög alltså först till Berlin och fortsatte sen genast mot München, båda flyg på Air Berlin. Jag kan rekommendera bolaget för dem som inte ännu provat det. Åtminstone får man mer att äta och dricka gratis än på Finnairs flyg! Nu befinner jag mig i München hos min mamma och hennes man, och inom kort ska jag med mamman ta nattåget till Budapest. Det är första gången sen 2007 som vi besöker staden, som jag kommer ihåg som en av allra trevligaste i världen. Berättelsen om resan fortsätter i mitt tyskspråkigt blog.

 

 

P. S. Jag ska tillsätta en bild från Uppsala-resan när jag får några, tyvärr tog jag inga själva.

Några iakttagelser om språk, vol. 2

Det allra lättaste sättet att skapa nytt innehåll till min blog är att börja fundera på språket. Den här gången gäller det möjliga bevis på olika språks inbyggda sätt att uppfatta våra aktioner och omgivning.

Jag börjar med ett exempel som fallit mig in ganska länge sen, och som även skapar problem när man som finskspråkig lär sig svenska. I går köpte jag matvaror i butiken. En motsvarande sats på finska skulle lyda så här: ”Eilen ostin ruokatarpeita kaupasta.” Vad det där bokstavligen betyder på svenska är ändå: ”I går köpte jag matvaror från butiken.”

Alltså. Finskspråkiga köper från butiken, medan svenskspråkiga köper i butiken. Varför är det så? För att få reda på detta måste vi fördjupa vår förståelse om vad det egentligen innebär att köpa matvaror.

1. Först måste man gå in i butiken.

2. Sen väljer man de nödvändiga matvarorna och tar dem med sig till kassan.

3. Man betalar för sina inköp.

4. Man tar matvarorna ut ur butiken.

Nu lyfter vi fram igen de olika grammatiska sätten att beskriva den där händelsekedjan. Den svenska varianten begränsar betraktandet till faserna 2. och 3. som sker inom matbutiken. ”Att köpa” förstås som ”att välja produkter och betala för dem”. Däremot i finskan innehåller det motsvarande verbet också fasen 4. där man träder ut ur butiken. Det där är avgörande, rörelsen från kassan till gatan eller gården. Därför får satsen ”köpa från” -formen.

Det finns flera motsvarande fall som framvisar en tankeskillnad mellan finskan och de germanska språken: finska verb är vidare i sina betydelser. Germanska verb innehåller en tydligare begränsad mängd av information. En ännu mer övertygande bevis finns i verben som beskriver rörelse. Finskan har ett allmänt verb för att röra sig (mennä), vars betydelse innehåller både ”gå” och ”åka”. Det är ointressant om man använder sina fötter eller något fordon.

I de flesta germanska språk gör man däremot en skillnad mellan fötter och fordon med två olika verb. I svenskan är dessa ”gå” och ”åka”; i tyskan ”laufen/gehen” och ”fahren”.  Det här fenomenet tycks till och med finnas i övriga indoeuropeiska språk. I dem som jag har lärt mig finns motsvarande motionsverb i rysskan och forngrekiskan. Konstigt är, att i det sistnämnda härstammar verbet αγω (agå) från densamma roten som ”åka”, men det har inte exakt samma betydelse. ”Åka” i grekiskan skulle vara ὁδηγω (hådegå), en kombination av οδος (hådås, ”väg”) och αγω (”föra”).

Att germanska verb generellt sett är tydligare än finska är också synbart kring det mest fascinerande verbet som finns, nämligen ”vara”, på finska ”olla”. I finskan används detta verb ganska fritt. Med det beskrivs såväl människans egenskaper och känslor som hennes läge på något ställe, och också andra varelsers placeringar. På finska skulle man säga till exempel att ”stationen är där på andra sidan sjön”. Det där låter dock litet konstigt till en svenskens öron, för vanligtvis säger man att något ligger på andra sidan sjön. ”Titta, där är en gammal stuga” säger finnen också, trots att stugan i det svenska medvetandet egentligen står där.

Metsänvartijanmökki1
En stuga. I Finland brukar de bara vara, i Sverige har de lärt sig att stå. I Norge måste det alltså finnas gående stugor.

Vi verkar ha kommit fram till upptäckten, att verben i svenska språket inte bara fattas annorlunda än i finskan, utan också används på ett annat och just mer tydligt sätt. Många enskilda verb tycks ha mindre information i sig och ett mer begränsat område, där de skulle användas.

Det är ju ett annat fenomen, att i finskan har man så många och jättetydliga ljudverb, såsom ”ratista”, ”ritistä”, ”rutista” och ”rytistä”. Det finns något motsvarande i svenskan också: med desamma konsonanter och skiftande vokaler kan man beskriva samma slags ljud med skiftande tonfärger (knastra, knistra osv). Det här handlar dock om onomatopoesi, och den grundar sig på subjektiva sinnesintrycken. När en kvist bryts av, säger den ”rats” eller ”ruts”? Det beror på öronen som hör det.

Kunde man alltså säga att i svenskan är man särskilt intresserad av verb? Det är just det som norske psykologen Frode Strømnes har föreslagit på grund av sina forskningar. Tyvärr finns det ingen ordentlig svensk berättelse om dessa på internet, men jag kan förklara någonting (på grund av det här programmet, om någon vill bekanta sig med ämnet på finska).

Strømnes betraktade till exempel hur sportreportrar i Sverige och Finland beskrev ishockeyrinkens handlingar. I matchernas virrvarr hade de bråttom med att notera allt som skedde, och det blev så att svenska reportrar lämnade bort substantiv från sina satser medan de finska lämnade bort verb. Aktion och verb låg högst upp i den svenska prioritetsordningen. Detta upptäcktes även bland gymnasieelever, när en finskspråkig och en svenskspråkig grupp fick i uppdrag att välja ut de minst betydande orden i en text. Svenskspråkiga lät oftast verben stå kvar, medan finskspråkiga tyckte att substantiven var viktigare.

Vad betyder allt detta? Hur länge har svenskar och finnar tänkt annorlunda? Varifrån härstammar skillnaden, och har den också helt omedvetna, praktiska förekomster i vår vardag? Undrandet fortsätter.

Hälsningar från Riga

kuva 4
Välkommen!

Jag har haft litet bråttom med skolan och allt under senaste tiden, inte minst med tyska språket som jag nyss börjat studera vid universitetet. Svenskan hotar bli litet försummad faktiskt, men för att inte glömma allt och för att inspirera er på ett nytt sätt ska jag nu berätta litet om en stad som jag besökte med min far och lillebror under jullovet.

Som klokaste av mina läsare troligtvis har gissat på grund av rubriken, är det den lettiska huvudstaden Riga det handlar om. Riga var en helt ny stad för mig och i högsta grad intressant. För det första är hon den största staden i Baltikum med över 600 000 invånare, en betydlig del av vilka är ryska eller åtminstone ryskspråkiga, vilket är självklart en följd av de sovjetiska förryskningsåtgärder mellan 1945 och 1991. Dessutom har staden genomgått en lång kultur- och språkmässigt tysk period under medeltiden och något efter den. Riga har till och med hunnit vara Sveriges största stad då rikets trupper erövrade den  i 1627.

Vi besökte Riga i fyra dagar snart efter nyårsdagen. Vårt hotell låg i Gamla stan som befinner sig på östra sidan av ån Daugava och är skild från det nya stadscentret av en liten kanal. Jämförd med Tallinn, som jag har besökt flera gånger, erbjuder Rigas Gamla stan inget speciellt. Den är inte byggd på någon berg, så det finns inte någon vy att njuta av, och dessutom finns det faktiskt färre medeltida hus där än i Tallinn. Området är i alla fall trivsam, och jag skulle gissa att det är bättre på sommaren. Det fula vädret som rådde nästan hela tiden under vår resa gjorde det nämligen mycket obekvämt att promenera på stan.

kuva 1-1
Vyn ut ur hotellfönstret.

Om man alltså vill se en fin medeltida stad har man ingen orsak att resa till Riga, Tallinn är såväl närmare som finare. Det i landskapet som den estniska huvudstaden inte kan mätta sig med är ån Daugava, som är mycket bred, flera hundra meter vid Gamla stan. Strandpromenaderna är ändå ganska kalla och gråa på vintern, jag vet inte hur det är på sommaren. Utanför Gamla stan på östra sidan av ån finns det även flera kvarter av byggnader i jugendstil, mer pompösa än i Helsingfors och någonting som man inte alls kan se i Tallinn. Söder om Gamla stan har man en enorm basar, byggd inom gamla tyska zeppelinarehallar, som erbjuder alla slags livsmedel men också kläder och kosmetik. Mer västeuropeiska inköpsmöjligheter finns det i Rigas Stockmann-varuhus bara ett stenkast iväg.

kuva 2
Daugava och Gamla stan.
kuva 3
Utanför Gamla stan liknar Rigas centrum ibland Helsingfors…
kuva 1
…och ibland inte!

 

När det gäller cafe- och restaurangvärlden finns det mycket att rekommendera. För det första, den ledande lokala cafekedjan, Double Coffee, har utmärkt espresso. Där serveras också varm mat, såväl öst- och centraleuropeiska lunchrätter som amerikanska dubbelmackor, och alkoholdrycker. På en rigisk jultorg måste man smutta på en mugg av glögg, eller karstvins som drycken nämns där – man lägger först små bitar av färska frukter på bottnen och gjuter sen den heta glöggen däröver. Smaken blir riktigt frisk och egendomlig.

En större hunger borde kunna avskaffas till exempel i någon uzbekisk restaurang. Genom den sovjetiska befolkningspolitiken har också kulinariska innovationer spridits från Kaukasus och Medelasien till Baltikum. Vi besökte två uzbekiska restauranger med mycket likadana namn – Uzbekistana och Uzbegims – och var mycket nöjda med de båda. Uzbekistan ligger mitt i Asien där den forntida Sidenvägen fanns och därför är dess nationella rätter en smakrik blandning av t. ex. grillspettar, fyllda grönsaker, hemgjord ost, kryddade nudel- och risrätter, söta bakelser och olika slags te.

kuva 5
Sådan blir man genom flera år på uzbekisk diet!

Museer tycks Riga ha tillräckligt med. Många av de föreställer stadens och statens stormiga öden under historiens lopp. Det lettiska krigsmuseet är mycket intressant och omfattande med talrika artefakter från förr. Där kan man känna sig vara mitt i historien mycket konkret. Det enda jag måste beklaga mig över är frånvaron av engelska och till och med ryska infotavlor i föreställningssalarna – man kan dock skaffa en engelsk infohäfte från personalen.

Under resan hann vi också besöka den Lettiska Nationaloperan och se Tjajkovskijs balett ”Nötknäpparen”. Jag är inte mycket sakkunnig när det gäller balett, men den här klassikern är dock berörande, särskilt i sin första akt. Dessutom kostar biljetter inte så hemskt mycket – en ståplats var fyra euro, och det fanns ändå fria platser att sitta på när föreställningen börjades. Så att det sannolikt lönar sig att gå dit om man vill ha någon rent borgerlig och bekväm kulturupplevelse i Riga!

kuva 2-1
Nationaloperan i Riga liknar Alexanders teater i Helsingfors.

 

 

Tack så mycket, V-Dala!

Det här ska bli bara ett kort inlägg, men jag måste skriva något om förra lördagen då jag som företrädare av universitetets Wiborgska nation reste till Uppsala för att delta i vår vännations, alltså Västmanlands-Dalas, 375. årsfest. Med mig hade jag Wiborgskans kurator och vår nationstidningens chefredaktör, och framme i Uppsala träffade vi finländare från även Karelska nation och Östra Finlands nation.

Jag hade anmält mig redan i september för att ha något konkret ändamål på svenskkursen som jag gått på vid universitetet. Min önskan var att jag vid tiden av V-Dalas fest skulle vara förmögen att samtala på svenska med svenskspråkiga människor. På söndagsmorgonen skulle jag konstatera att den drömmen hade blivit uppfylld.

Festen börjades i Gustavianum. Där fick alla ett par glas skumpa, nationens spelmanslag spelade traditionell svensk musik, inspektören höll ett litet tal och de gästande nationerna lämnade över gåvor till V-Dala. Redan då fick jag möjlighet att snacka med en rikssvensk samhällsvetare som hade varit med i spelmanslaget och även en rikssvensk teolog. Med våra bekanta från ÖFN pratade jag också litet svenska.

Vid 17-tiden gick vi över till nationshuset. Det har ritats av Alvar Aalto, vilket man också påminde oss om i en av kvällens föreställningar. Där sjöng ”Alvar” att han kunde ju bygga ett hus i vilken färg som helst; överraskande nog var nationshuset vit (”som en mumin”). Först blev det litet skumpa även här och sen var det dags att klättra upp trapporna till festsalen och börja middagen.

Man fick njuta av utmärkt nordisk mat, olika svenska snapsdrycker (jag bekantade mig med Falu Brännvin,  O.P. Anderson och Bäska) och nationens jubileumsöl. Man fick sjunga roliga visor och skåla en hel del, lyssna på tal och musikföreställningar – och inte prata något engelska på hela kvällen, vilket jag var väldigt nöjd med! Jag satt inom hörselavstånd från tre ÖFN:s finlandssvenskar och två rikssvenskar, men märkte nog att då volymen gjorde det svårt att höra så var de förstnämndas dialekt ändå lättare att förstå.

Efter middagen dansade man både disco och jazz men förstås inte i ett och samma rum. Det förekom inte några gamla danser typ Pas d’Espagne eller Mignon, och detta återspeglade i mina ögon just svenskarnas modernitet. Kvällen som helhet visade dock att det fortfarande finns ett och annat traditionellt och även nationellt i vårt västra grannland, någonting som kanske lyftas fram just vid högtider.

Jag kan bara säga att jag kände oss otroligt väl mottagna. Därför vill jag gärna också i framtiden besöka den fina V-Dala nations fester – och se till att gästar dess medlemmar oss så mottar vi också dem med barmhärtiga armar. Tusen tack, Natio Westmanno-Dalecarliae!

Några iakttagelser om språk

Vore jag inte särskilt intresserad om språk skulle jag inte ha grundat den här bloggsidan. Trots att jag ursprungligen inte lovade att skriva om språket kan jag tydligen inte undvika att göra det. Enligt bloggens allmänna fokus ska jag mestadels behandla finskans och svenskans kuriositeter i den här artikeln.

Det håller på att bli delegationsval vid Studentkåren vid Helsingfors universitet. Jag har märkt sådana här reklamer på väggarna när jag gått runt i universitetsområdet i centrum. Det konstiga med deras budskap är ju att det är helt annorlunda på svenska än på finska, och översättningen till engelskan har också en ganska enskild karaktär, som vi snart kommer att märka.

På finska står där: ”Menevätkö nallekarkit tasan?”

Det betyder bokstavligen ”är gummibjörnarna jämnt delade?”

Den svenska översättningen har trots allt blivit så här:

”Räcker godiset åt alla?”

Man måste inte vara särskilt klok för att märka dissonansen mellan den officiella och den bokstavliga översättningen. De har ju båda sina egna fokus. Den ena är intresserad om jämställdhet, medan den andra bryr sig om tillgång på resurser – utan att hänvisa till sättet de ska bli utdelade på.

Sen har vi också den engelska översättningen: ”Who gets the biggest share?”

Alltså ”vem är det som skaffar mest?”

Igen har vi en helt annorlunda synpunkt till det blivande delegationsvalet. De som inte förstår finska eller svenska bör inte fundera på tillräcklighets- eller jämställdhetsfrågan, utan på den person eller grupp som ska skaffa den största delen av ”gummibjörnarna” (vore det vad som helst som de står för).

Det verkar vara så att människor med olika språk väntas fokusera på helt olika frågor i det här valet. Utan att presentera sig som en ”jämlikhetsivrare” (för att nyttja Björn Wahlroos roliga uttryck från det här programmet) kan man ju undra om det verkligen inte var möjligt att översättningarna skulle ha blivit litet mer liknande till varandra  – så att även de olika språkgruppernas positioner hade varit mer jämlika.

* * *

Den andra saken jag märkte inte så länge sen är ett exempel på hur några politiska skillnader Finland och Sverige emellan kanske är synbara även i det svenska språket. Jag menar nu faktumet att fastän Finland på flera sätt liknar Sverige så är det ändå i allmänhet konservativare.

I det här radioprogrammet diskuterar man möjligheten att slopa objektböjningen av artikeln ”de”. Det skulle alltså inte längre sägas ”jag älskar dem” utan ”jag älskar de”. I studion har vi en rikssvensk professor, Lisa Holm från Lunds universitet, och ett telefonsamtal förs med Jan-Ola Östman, professor i nordiska språk vid Helsingfors universitet. Min mening blir kanske bäst förklarad genom att citera båda av professorerna.

Professor Holm: ”Ja, nån gång ska man ändra ett skriftspråk. Jag tror inte många är ledsna för att vi tog bort pluralböjningen av verben på 40-talet.”

Professor Östman: ”Ur ett finlandssvenskt perspektiv tycker jag att det är för radikalt att avskaffa de och dem.”

Professor Holm menar att för många unga svenskar inte kan göra skillnaden mellan ”de” och ”dem”, och det enklaste sättet att lösa problemet vore att avskaffa ”dem” helt och hållet. Enligt hennes förslag borde den kvarstående formen ”de” uttalas ”dom”, tydligen därför att de flesta rikssvenskar nuförtiden gör så.

Professor Östman i sin tur förtydligar att man borde vara glad för all den variation som finns i språket, och att reglerna inte måste vara så stränga i det här sammanhanget: enligt honom kunde ”dom” vara tillåtet även i skriftspråket, samtidigt som det fortfarande vore okej att använda ”de” och ”dem”. I det finlandssvenska talspråket gör man skillnaden dessa två former emellan tydligare än i rikssvenskan.

Holms och Östmans olika åsikter återspeglar möjligen samma skillnad som jag skrev om tidigare i bloggen. Jag är ganska övertygad om att i Finland har det under historien funnits mer rum för variabilitet än i Sverige – sålunda även mer rum för strider. I det område som idag kallas Finland har det för länge sen funnits fler olika språk än i Sverige; det har även funnits fler olika religioner (den katolsk-lutherska kristna tron vs. den ortodoxa tron). Centralstyrelsens makt har under både den svenska och den ryska tiden varit svagare i Finland än i rikenas centrala områden, vilket i sin tur har givit mer rum för politisk lokalism.

Lokalism eller regionalism är någonting som ofta förknippas med konservativa eller åtminstone traditionalist-konservativa värderingar. Liberala människor har inte heller brukat älska statens auktoritet, medan för socialister är den mycket viktig; de litar på varken lokala samfund eller enskilda individer.

I Sverige har ordet ”socialism” för länge haft mycket trevligare klang än i Finland. Vi ska komma till det faktumet och dess historiska skäl och förekomster senare under hösten (om jag bara har tid att behandla dessa), men i den här artikeln bör det räcka att vi frågar oss om professorernas olika synpunkter och lösningar kanske har någonting med deras nationaliteter och olika kulturer att göra. Är det så att en svensk människa känner sig trygg med gemensamma normer som bestämmas av centralstyrelsen och med modernisering som styrs uppifrån, medan för en finsk människa är dessa inte så viktiga?

Det här är ju vilt spekulerat, och man måste inte överdriva min tolkning: jag anser inte att Finland och Sverige skulle ligga i olika ändar av centralist-lokalist-skalan. Jämfört med t. ex. Storbritannien, Tyskland eller USA har båda länder traditionellt följt en politisk filosofi som föredrar en stark centralstyrelse och politisk och kulturell enformighet. När det gäller just samhällelig modernisering under det senaste århundradet så är jag ändå övertygad om att det finns skillnader; socialdemokraterna i Sverige hade ett slags sekulär-rationell framgångsiver som saknades bland Finlands politiska partier. Detta måste ha lämnat märken på svensk tänkande i allmänhet.

Nu har jag ändå hamnat ganska långt borta från mitt ursprungliga fokus. Jag tyckte att det skulle vara intressant att inte bara påpeka variationen i förhållandet till språk, utan också fundera på dess möjliga skäl. Flera frågor om Sveriges och Finlands särdrag ska det bli, och förhoppningsvis också nya goda svar – men nu bör det räcka med det här, annars kommer artikeln att bli ändlös.

Svensk tolerans?

PIMG_20140918_214744

På natten mellan 14. och 15.9. fick jag inte särskilt mycket sömn, eftersom jag följde rösträkningen i det svenska riksdagsvalet på DN:s valsida på nätet.  Resultatet blev ju nästan sådant som väntat. Kanske har även reaktionen på det varit förutsägbar, men jag måste bekänna att jag blev ju lite överraskad av svenskarnas beteende – men den här gången gällde det ändå karaktärsdrag som skiljer dem från oss finnar.

I det här valet var ett nationalistiskt parti, Sverigedemokraterna, mycket framgångsrikt. Dess stöd blev högre än någonsin tidigare med nästan 13 % av rösterna. Detta fick en betydlig del av landets folk och journalister att tappa fattningen. Det blev en massdemonstration i Stockholms centrum (OBS! konstiga gester i den där bilden); det blev en massdemonstration i Malmö;  i sociala medier har det blivit kampanjer som organiserats av tidningarna Expressen och Aftonbladet. Som socker på botten ligger faktumet att de andra partierna helt och hållet vägrat samarbeta med SD, för inte att tala om att ta dem med i regeringen. ”[J]ag [vill] inleda samtal med riksdagens alla demokratiska partier”, som deras isolering uttrycktes av socialdemokraternas ordförande Stefan Löfven.

Jag vet inte allt möjligt om de svenska riksdagspartierna, men även i Finland har man ju kunnat få ett starkt intryck att Sverigedemokraterna är mest hatade av dessa. Några av partiets medlemmar har dock bjudit på orsaker till ilskan med sina rasistiska uttalanden. Under de senaste åren har partistyrelsen fått nog av detta och börjat avskeda dem som uttrycker sig för vulgärt. Nolltoleransen har dock inte lyckats ta bort stigmat; för många svenskar symboliserar SD fortfarande kategorisk fientlighet mot invandrare.

Det tycks vara just invandringsfrågorna som har gjort Sverigedemokraterna så starkt avskild från de andra partierna, och det här fenomenet är vi finnar förstås vana vid i vårt eget land där vi har Sannfinländarna mot alla andra i invandringsdiskussionen.  Det är alltså mycket intressant att jämföra Sannfinländarnas stora seger (”jytky”) i vårt förra riksdagsval med det som nyss hänt i Sverige.

Sannfinländarna har också genomgått flera skandaler; de har också varit ett parti som sagt upp sig från multikulturalismen och ifrågasätt den nuvarande invandringspolitiken; de har också varit ett nytt parti i riksdagen bland många etablerade grupper. Detta har orsakat misstro mot dem, men i 2011 var de ändå välkomna till att diskutera regeringsbildningen (de hamnade ändå i opposition). De andra partierna erkände att SF hade befullmäktigats av en ganska stor del av väljarna till att påverka Finlands politik.

Det är just här som den svenska politiska kulturen skiljs från den finska. Om någon grupp har för avvikande åsikter, om den är villig att ifrågasätta någon grundprincip som ligger bakom den rådande politiken, så är det inget problem för de andra att isolera den. Det är inget problem, även om det skulle betyda att sticka upp långfingret mot 781 120 egna medborgare – alltså mot 781 120 potentiella väljare.

Det är ju en gammal visa att Sverige har byggts på samstämmighet, och den visan har åtminstone ett korn av sanning i sig. Jämfört med Finland: i Sverige har det inte funnits två starka språkgrupper och strider dem emellan; Sverige har inte haft något inbördeskrig; det fanns inte någonsin en svensk Lapporörelse; för flera decennier styrdes landet av ett (d.v.s. socialdemokratiskt) parti, som på något sätt lyckades vinna demokratiska val gång på gång. (Okej, hos oss fanns det ju Kekkonen, men det var ”bara” 25 år). Det synes vara så att svenskarna har länge kunnat vara överens om allt, åtminstone om samhälleliga grundprinciper.

Man kunde väl tänka sig att en för kraftig ström av invandrare från främmande kulturer kunde förstöra förutsättningarna för politisk samstämmighet (läs mer om detta här). Detta är ändå ingenting som de andra riksdagspartierna varit oroliga över – från deras synpunkt tycks det betydligaste hotet mot Sveriges framtid vara ett parti som vill minska invandrarströmmen. Kontexten är ju att ungefär 80 000 asylsökande väntas komma till Sverige i år.

Om man beaktar att Sverigedemokraterna har ökat kraftigt under de senaste mandatperioderna – från 2,93 % i 2006 till 5,7 % i 2010 och vidare till 12,86 % i 2014 – får man kanske dra vissa slutsatser. Det är säkert ingen lösning att isolera partiet. SD har ju fördubblat sin röstandel i varje val sedan 2002, och inget annat parti vill att de skulle göra så en gång till. Men vågar de andra lita på att detta inte ska hända?

Dessutom verkar det vara odemokratiskt att utesluta ett så kraftigt ökande parti från beslutsfattandet, särskilt då det inte vill fälla demokratin eller flerpartisystemet och inte använder våld för att få sin vilja igenom. I själva verket är Sverigedemokraterna det parti som mest hotas av våld i Sverige (enligt statsvetaren Katarina Barrling i den här videon vid 11:20). När Stefan Löfven säger att han ska samtala med alla demokratiska partier så börjar man undra varifrån  han fått sin uppfattning om demokrati. Från Sovjetunionen kanske?

Nu är det dags att uppdatera den där uppfattningen. Om man verkligen ”gillar olika” så borde det också synas – och gillar man inte olika, så borde man åtminstone tåla dem. Annars är man långt ifrån västerländska demokratiska värderingar vilka också Sverige troligen vill omhulda.

En vacker historielektion

En gång under det vilda ’60-talet annonserade en svensk sociologiestuderande att historien hade börjats under 1930-talet – före detta hade det inte funnits någonting. I året 2002 gick Mona Sahlin, en svensk socialdemokratisk politiker, litet längre: hon tvivlade om svenskarna egentligen hade någon historia eller kultur. Ännu idag kallar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, svenskarna för ”Västvärldens mest historielösa folk”.

Dick Harrison är kanske dock litet mer allmänbildad än Mona Sahlin, så han konstaterar bara att svenskarna inte känner till sin egen historia – inte att de saknade en. Under de senaste två åren har jag haft flera möjligheter att kasta mig in i Sveriges och svenskarnas historia, och har blivit mycket överraskad och berörd om vad som jag fått se och höra.

Det är märkvärdigt att ordet ”historia” i svenska språket inte betyder bara det som vi vet om det förflutna, utan också en saga, en berättelse. Det är nämligen precis genom enskilda människornas historier, deras erfarenheter, som jag har lärt mig om svenskhet. Först och främst har jag börjat förstå, hur likadana svenskar och finnar är – eller åtminstone har varit – med varandra.

Det senaste exemplet som jag fått av detta är en radiopjäs av den svenska skribenten Mustafa Can, som efter att ha intervjuat fyra gamla människor från Västerbotten berättar om sina samtal med dem och om deras liv. Han bekantar oss med torparsonen Henry, timmerflottaren Bengt, och med pigorna Gerda och Margit, som både utackorderades som barn. De tillhör, enligt Can, den sista generationen som gick från myr och dike till räls och välfärd. Fastän de med sina små liv skapade den större berättelsen om Sverige, är de inte kända för någonting alls.

Hos oss finnar är myr och dike ännu djupt rotad i det nationella minnet. Nuförtiden läser ungdomar tyvärr inte så flitigt böcker, tror jag, men några litterära sammanfattningar av forntidens agrara Finland verkar vara oförglömliga. I början fanns det en myr, en hacka – och Jussi, som skrivits av Väinö Linna. Det som fanns i början på andra sidan av Bottenviken vet vi ingenting om, men jag vågar gissa att det var någonting som en myr, en hacka och Gunnar. Men finns det också där en mycket känd och ivrigt citerad författare som skrivit om dessa?

Historier av Henry, Bengt, Gerda och Margit är ganska ofattbara för oss nutidens nordiska människor, och ännu mer sådana är deras tankar om sina liv. De berättar om långa och tunga arbetsdagar, om hungern och kylan, om en enformig omgivning där det inte fanns plats för drömmar – men ingen av dem tycker att detta förgångna livet skulle ha varit tråkigt. ”Gick man inte hungrig, så hade man det hur bra som helst!”, säger Gerda.

Dessa svenska historier påminner mig starkt om några berättelser som jag många gånger och många gånger till har fått höra från mina far- och morföräldrar. Jag minns min morfars fader, som såldes vid barnauktionen i 1909 och fick arbeta som herde i ett sydkarelska bönehus, och sen som tonåring deltog i det Finska inbördeskriget. Jag minns min farmors skolkompisar; några av de åt så mycket som möjligt i skolan, trots att maten var dålig där, eftersom hemma hos de fanns det ingen mat alls. Jag minns även min mormors moder, som efter att hennes make försvunnit i kriget 1941 skötte sina två barn och samtidigt arbetade i ett gjuteri och därefter i en skola som kokerska.

Det andra världskrigets händelser är ännu idag en mycket viktig del av den nationella självbilden för oss finnar, och inte alla är nöjda med detta. Men det är först och främst krigstidens minnen varigenom vi får veta, att det som vi har idag inte blivit till utan offer. Jag tror att när kriget glömmas bort så kommer vi finnar att ta välfärden för givet. Vad som ska hända sen har jag inga optimistiska tankar om.

Jag vill inte försöka uttrycka i mina egna ord de historier som Mustafa Can berättar i sin radiopjäs, det skulle vara vansinnigt. Jag föreslår bara att ni lyssnar på dem själva. Can uttalar svenska mycket vackert; han artikulerar klart men behåller hela tiden ett lugnt och även fundersamt tonfall. Det allra vackraste i hans program är ändå den äkta vördnaden med vilken han behandlar de här fyra västerbottningarnas minnen. Han vill att svenskarna skulle minnas varifrån de egentligen kommit till räls och välfärd, det vill säga från myr och dike, från en värld,

där fattigdom, sjukdom och nöd var givet

där arbete tungsamt – det hörde till livet.

(”Vår hembygd”, en dikt från boken O, du härliga land! Balsjö 250 år.)