Reflektioner kring pedagogisk forskning

Forskartenten är över och kursen lider mot sitt slut.

Vi har under hösten fått både frustreras och förundras över fenomen i den pedagogiska forskningens värld, som för de flesta av oss var outforskat område tills nu. Att få ta del av Harry Lunabbas forskning och experimentera med sätt att se på den har varit givande och vi Lost Boys har nog lärt oss en hel del i processen. I mig personligen har ett litet intressefrö börjat gro för forskning överlag, vilket jag ett halvår sedan nog inte trodde jag någonsin skulle säga.

Vi har under kursens gång lärt oss mycket om vad forskning ska innehålla och vad den ska kunna stå till svars för. Dessa faktorer samverkar och är alla viktiga, men jag tycker ändå att en av de mest centrala egenskaperna hos en forskning är att den ska ha ett syfte och gärna konkret nytta, och därför uppskattar jag att vi i våra möten med Harry Lunabba fått en inblick i den aspekten av hans forskning.

För att repetera lite: Lunabba har kommit fram till tre kategorier av skolpojkar vars möten med vuxna i skolan karaktäriseras av problematiska sociala band: 1. pojkar som inte tas på allvar, 2. pojkar som väcker negativa känslor och 3. pojkar som inte väcker några känslor alls. Dessa pojkar har antingen för lösa eller för spända band till skolpersonalen. Lunabba hoppas att med sin forskning kunna sprida kunskap om hurdana problem som kan uppstå i mötena, och på så vis förhindra att de uppstår. Man kan förstås fråga sig om det vore lättare att tillämpa resultaten praktiskt om forskningen också forskat i fungerande sociala band. När vi träffade Harry Lunabba första gången ställde vi honom frågan om hans forskning har lett till något konkret. Han svarade att han hoppas det, och berättade att han har föreläst mycket för skolpersonal. Det finns en plan och en modell som skolor kan använda sig av för att tillämpa hans forskningsresultat. Främst hoppas han just på att kunna stöda förebyggande arbete i skolor, och lösa problemen innan de uppstår. Han nämnde också att han hoppas på att det ska utvecklas en applikation av modellen i framtiden.

I forskartenten fördjupade Lunabba ännu sina praktiska idéer för oss och talade om möjligheten att utse någon i skolans personal som medvetet tar till sig att bygga upp en positiv relation till en vill skolpojke. Om det är någon elev som många lärare har svårt att få en god relation till är det väldigt viktigt att ens en person försöker nå denna elev på ett positivt sätt, och skapa ett lagom elastiskt socialt band.

Lunabba talade i tenten också om det feministiska perspektivet i forksningen. Han menar att det är viktigt att kasta ljus på det faktum att de flesta pojkar inte tillhör den mest omtalade gruppen pojkar (pojkarna som inte tas på allvar eller ger upphov till negativa känslor, dvs. stereotypt sett pojkar med ”typiskt extrovert, maskulint pojkbeteende”), utan de flesta egentligen tillhör dem som inte för något väsen om sig eller ens läggs märke till i en klassrumssituation. Han anser att relations- och emotionsperspektivet erbjuder nya perspektiv på hur “pojkproblematiken” i skolan och samhället kan tolkas.

Att uppmärksamma och ge utrymme för detta ger pojkar flera sätt att positionera sig inom sitt kön – det finns fler än ett sätt att vara pojke. Vi kan ju hoppas på att också framtida genusforskning ska studera maskulinitet som ett mera vidgat begrepp.

Tack så mycket Harry, och alla andra forskare vars forskningar vi kikat in på! Det har varit intressant.

Linda Helaskoski/Lost Boys

När kursen började var vi alla i gruppen på väldigt olika nivåer med tanke på hur mycket kunskap vi hade om vetenskaplig forskning från tidigare. Under kursen har vi dock fått en djupare insikt i pedagogisk forskning och dess delområden. Vår grupp har fungerat bra med tanke på gruppstorlek, gruppanda och fördelning av arbete. En grupp på fyra personer har varit optimalt med tanke på aktivt deltagande och fördelning av uppgifter. Vi skulle inte velat att vår grupp skulle ha varit större. Vi har lärt oss att samarbeta på ett fungerande sätt och våra kunskaper har kompletterat varandra.

Vi reagerade på hur stor inverkan det hade på forskartenten beroende på vilken forskare som valts till gruppen. Vi kunde uppfatta att vissa forskare inte hade lika lätt att uttrycka sig på svenska som andra och detta påverkade gruppens prestation. Som Staveflet hänvisar till var det tydligt att en forskare gick in mer i rollen som föreläsare än som opponerad forskare.

Vi anser att det skulle ha varit till stor hjälp ifall vi skulle ha gjort sammanfattningen av forskningen redan i början av kursen. Då skulle vi genast från början fått en djupare förståelse och insikt för vad vår forskning handlat om.

Hejdå bloggen!

-Musikerna, Sara, Sanna, André och Polly

 

Hej bloggen!

Forskartenten är över och allt som allt är vi mycket nöjda. Den givna tiden hölls bättre än förväntat i och med att det var nästan på minuten när vi skulle starta och avsluta vår forskartent trots att vi var sista gruppen. Vår forskare Jan-Erik Mansikka dök upp precis i tid före vi började undra var han höll hus. J-E var aningen spänd jämfört med våra träffar i mindre grupp men stämningen var ändå relativt avslappnad.

Innan forskartenten hade vi oroat oss för att han skulle ha mycket långa svar på våra frågor, men som tur lyckades vi hålla oss innanför tidsramen eftersom han var tillräckligt kortfattad i sina svar. Vi hann dessutom fråga alla våra frågor samt ett par spontana frågor i slutet. Vår ordförande gav alla i vår grupp ordet i den ordning vi på förhand hade bestämt.

Vi var positivt överraskade att vi fick ny information om tillämpning av forskningen i praktiken, vilket inte hade kommit på tal under våra forskarträffar. J-E berättade att nästa steg är att föra ut forskningsresultatet till tillämpningen på fältet, till exempel genom workshops om mångfald i musikundervisningen för lärare.

–Musikerna, Sanna, Sara, André och Polly

 

Förra fredagen hade vi våra forskartenter. Det var mycket intressant att få lyssna på de andra tenterna. Eftersom vi under hela kursens tid följt  med de andras forskningar under de träffar vi haft med alla kursdeltagarna, var det jätte givande att höra vad alla grupper tyckte var viktigast att fråga deras forskar nu i slutet. Man hade ju själv i tankarna vissa uppfattningar och frågor om andras forskningar, så att höra andras frågor och forskarnas svar var väldigt givande.

Jag själv upplever att vår egen tent for väldigt bra. Personligen var jag i alla fall lite nervös över att kommer våra frågor vara för upprepande och svaren sådant som redan gåtts igenom, men det var de inte alls. Det väcktes igen nya frågor och synvinklar på forskningen, vilket fick en att förstå att det är ju så det faktiskt är också då man själv forskar och någon opponerar och man presenterar forskningen för andra. Det som var väldigt intressant med vår forskning är i vilket skede den nu är, alltså att de försöker få den publicerad i någon annan tidskrift än vad de först planerat, så det är ju lite spännande att hur det kommer att framskrida.

Sedan har man ju nu börjat tänka lite tillbaka på kursens gång och fundera på hur det kändes i början av kursen och hur det känns nu. I början när jag fick höra att vi skulle tentera en forskare, visste jag egentligen inte riktigt vad jag skulle tänka. Man hade ju ingen aning om hur kursen skulle framskrida, eller ännu mindre visste man om forskningarna eller forskarna. Då vi valde löpsedel förvänta jag mig ännu något helt annat, än vad forskningarna och kursens innehåll verkligen var. Med det menar jag att av löpsedeln ” Är den nya läroplan Finlands nya Nokia?” trodde jag inte att vi skulle skugga en forskning som låter såhär ”Changing a national curriculum from traditional to critical multicultural education – The case of Finland ” och behandlar mångkulturalitet och flerspråkighet.

Allt som allt har det ju varit intressant och roligt att genomföra kursen såhär som vi gjort, istället än på ett mer traditionellt sätt att genomföra kurser. Att arbeta med samma grupp genom hela kursen har varit jättebra!

Daniela/ Microsoft

Före kursen kändes det som om vi inte kunde någonting. Alla uppgifter kändes nästan omöjliga. Så småningom när uppgifterna delades in i mindre delar kändes målet lite närmare. Att ha en stor grupp var också betryggande eftersom det samlades mycket erfarenhet och information på ett ställe. Tillsammans byggde vi upp våra svar och stödde varandra. Det var skönt att det också fanns färdiga tider för våra grupparbeten, annars hade vi aldrig haft tid att träffas. Det visa sig vara något av ett problem att hitta en tid för att träffa forskaren, men vi lyckades till slut.

Under hela kursen har vi varit i samma grupp och lärt känna varandra. Ifall vi hade tvingats  byta grupp hela tiden skulle arbetet möjligen ha varit svårare. Den bekanta gruppen gav trygghet och motivation. Dessutom att vi hela tiden jobbade med samma forskning gjorde att vi verkligen märkte hur mycket vi lärde oss och det kändes väldigt belönande.

Det var intressant att börja kursen med en rubrik som man inte visste någonting om. Det ledde till att man blev intresserad av vart det hela skulle leda. När vi började hade vi ingen aning om vad som skulle hända, eller vad rubriken handlade om på riktigt. Det  var roligt att först själv göra en egen forskning, speciellt när vi senare fick veta att vår forskning nästan var exakt samma som Minna Törmänens.

Tenten i kursen var helt annorlunda än våra andra tent. Dock var det skönt att det också gjordes i grupp, eftersom vi fick stöd och hjälp av varandra. Vi har inte en enda gång varit ensamma i denna kurs.

Överhuvudtaget har kursen varit väldigt varierande, om än krävande. Vi hade i början ganska mycket små uppgifter och presentationer, men när vi blickar tillbaka märker vi hur vi sakta har byggt ihop alla de små delarna till en helhet. Vi så att säga delade upp forskningen i delar, som vi jobbade med, och nu när vi har gjort alla uppgifter förstår vi forskningen på en mycket djupare nivå. Varje gång vi fick en ny uppgift kändes den omöjligt svår, men när vi fick den färdigt tänkte vi att “det var ju inte så svårt.” Hela kursen genomsyras av aha-upplevelser. Vi känner verkligen att vi har lärt oss massor.

//Staveflet 🙂

Vi hade vår forskartent idag, vilket innebar att vi ställde frågor till vår forskare utgående från artikeln vi läst. Vi fick också lyssna och ta del av de andra gruppernas forskartenter, vilket vi tycker var intressant och lärorikt.

Vi tycker att forskartenten kändes något utmanande, eftersom vår forskare var mycket erfaren och hade stark sakkunskap. Dessutom blev det en slags rollkonflikt eftersom vår forskare även är vår lärare i en annan kurs och vi upplevde att forskaren intog en slags lärarroll under tenten. Samtidigt satte vi oss själva i en studeranderoll – en position som vi borde ha utmanat.

Vi upplever att vi fick svar på de frågor vi ställde, även om vi hade försökt göra dem så knepiga som möjligt. Tiden kändes knapp, eftersom vi ännu hade en hel del frågor som vi inte hann ställa.

Vi anser att forskartenten gav oss färdigheter till att tänka och diskutera vetenskapligt och i detta sammanhang kändes detta som ett bra alternativ till en skriftlig tent. Dessutom var det här ett bra sätt att ta del av samt gå in på djupet av en forskning.

Vi har under kursens gång lärt oss att fredag eftermiddag påverkar prestationen, koncentrationen och motivationen hos oss. 🙂

Vi önskar er ett trevligt veckoslut! 😀

//Vi från Staveflet

 

Då vi intervjuade vår forskare Harry Lunabba fick vi veta mycket mera om forskning än vi trodde. Utöver hur forskningsprocessen praktiskt hade gått till berättade Lunabba öppet om de känslorna som präglade tiden då han genomförde sin forskning.

Som många andra av forskarna vi intervjuat under kursens gång, har Lunabba gjort en etnografisk studie. I hans fall innebar det att han under ett läsår deltog i högstadieundervisning precis som resten av eleverna i skolan. Han deltog lektioner och raster, åt i matsalen med de andra eleverna, gjorde allt eleverna förväntades göra. Men han var ändå aldrig en av eleverna…

Lunabba berättade att han gick en ständig balansgång mellan elev och vuxen. Han berättade att vissa forskare försöker “go native”, dvs. att helt smälta in med de man undersöker. Men enligt Lunabba är det naivt att tro att han som 30 åring skulle kunna smälta in bland 14-16 åringar. Han fick även kämpa med att inte bli sedd som lärare. I en situation blev han tvungen att vikariera en lärare och till och med slänga ut en elev från klassrummet, vilket såklart påverkade hans relation med den eleven. I ett annat fall handlade det om ifall han borde förbjuda eleverna att röka eller helt ignorera det.

Den här typen av moraliska dilemman kan göra etnografiska studier tunga att genomföra.

Som vi nämnt i vårt tidigare inlägg konstaterade Lunabba att inom etnografisk forskning pratas det mycket om hur mycket energi det går till att komma in i forskningen, t.ex. att bygga upp förtroende till eleverna och få dem att öppna upp till forskaren. Men sällan talas det om hur svårt det kan vara att “komma ut ur forskningen”, att ta avstånd till materialet samt sina egna känslor och tankar. Att kunna granska materialet analytiskt men ändå ta med sina egna tankar från observationerna.

Lunabba erkände att en lång tid efter att han slutfört observationerna gick åt till att “vara förvirrad”. Forskningen tog upp mycket av hans energi vilket han nog hade varit helt oförberedd på. Det handlade om oklarheter med fortsatt finansiering, saker som hände i hans privatliv, och vad han över huvud taget skulle göra med materialet han samlat in.

Det var väldigt intressant att få en sådan inblick i vad forskning verkligen innebär. Det finns inget färdigt arbetsschema att följa, ingen som talar om för en hur man ska göra, inget tydligt rätt och fel.

Matilda – Lost Boys

Hej bloggen 🙂

Här är ännu vår Tumblr.

Kan man komma oförberedd?

Lärarna har troligtvis endast fått kort veta om forskningslovets innehåll (ämnet mångfald och musikundervisning) innan deltagande på den första gruppintervjun som enda förhandsinformation. Till den andra intervjun kom de som uppfattats som nervösa mer avslappnade (avseende tonfall och reaktioner), de hade förmodligen hunnit analysera och reflektera mer kring ämnet genom att samla på sig synvinklar och tankar. Lärarrollen innefattar en norm om att vara reflekterande kring etnicitet, religion och mångkulturalitet. Om man som undervisande musiklärare inte riktigt ännu funderat kring mångkulturalitet inom musikundervisning kan det vara att gruppintervjun kändes till en början obehaglig. När det också var en intervjuare från Sverige kan det ha ökat de intervjudeltagarnas press i den tanken att det som sägs nu av någon personligen skulle kunnat uppfatta gälla hela Finland. I intervjusituationen var det speciellt viktigt för intervjuaren att inte ge sken av att stå inne med rätt eller fel svar, utan mer genuint intresserat öppet ställa frågor hur de olika lärarna gör, utan att bedöma dialogen.

Likaså är det viktigt för intervjuaren att vara tillräckligt påläst om ämnet och inte gå för snabbt framåt. Följdfrågor och förståelse av begrepp gör att intervjun får ett djup. I detta fall krävdes kunskap om mångkulturell pedagogik och en del om musikämnet. Mansikka säger att det kan hända att forskaren vid transkriberingen märker situationer det skulle varit intressant att lyssna mer eller ställa följdfrågor i stället för att gå vidare till nästa öppna fråga. Men chansen att fråga är förbi, det som finns är det material som finns. För att inte sen tala om att intervjuaren måste vara närvarande hela tiden, för att inte missa något och lyssna aktivt.

Ändå ser han sin tolkning av transkriberingen som trovärdig…

Ibland kan forskaren skicka transkriberingen till den intervjuade före analys, som en slags försäkran om att denne menat så som det har uttryckts i ord. Ibland kan det hända att det som finns i någons tankar inte kommer fram på rätt sätt i materialet, så som den intervjuade har menat. I denna undersökning gjordes dock inte detta för att forskarna upplevde inte behov av det.

Analysskedet var ändå så pass tungt och spretigt, att om Mansikka skulle göra om det så skulle han medverka i intervjuerna.

I och med att den kvalitativa transkriberingens analys alltid är forskarens egna subjektiva tolkning kan studiens resultat uppfattas som ovetenskapligt. Forskaren försöker forma materialet till en färgad helhetsförståelse. Metoden kan ändå bevisas vara vetenskaplig valid när forskaren motiverar tolkningen till exempel gentemot tidigare studier och att läsaren genom detta ser forskarens tolkning som tillförlitlig. Läsaren ser då forskarens synsätt som ett rimligt synsätt att se på saken. Mansikka beskriver det som att forskaren försöker hitta som det essensiella för förståelsen och  måste då tolka det som sagts. I denna studie försvårades analysskedet på grund av att Mansikka på grund av förhinder inte hade varit med på plats under intervjuerna . Trots det hade han vid behov telefonkontakt med de andra forskarna och kunde ställa närmare frågor vid analysskedet.