Vad Räty har rätt i, eller om hälsovårdens tudelning

Min granne och jag är i samma ålder och ungefär lika friska. Hon frilansar medan jag är fast anställd. Så då hon en höst vikarierade på en tidning fick hon en smärre chock. Arbetsgivaren uppmuntrade henne först att gå på en allmän hälsokontroll. För en åkomma behövde hon se en specialist och ta laboratorieprov, vilket allt ordnades i ett nafs. Årligen fick de anställda välja mellan tandläkare och ett par nya glasögon. Gratis för dem, och på arbetstid.
Medan jag lyssnade på grannens euforiska rapportering insåg jag hur van jag blivit vid mina egna fördelar. Det känns självklart att kunna boka en läkartid till samma eller nästa dag, välja vilken läkare jag går till och vilken adress i centrum som passar mig bäst. Eftersom jag jobbar på just Väestöliitto, får jag dessutom årligen ett gynekologbesök gratis (men inga glasögon, tyvärr).

Finlands hälsovård har tudelats på ett orättvist och snedvridet sätt.
Ur folkhälsans synvinkel finns det ingen orsak till att de med trevliga arbetsgivare få bättre, snabbare och billigare vård än alla andra vuxna. Det är ju inte den fast anställda, medelålders medelklassen som är sjukast. Skillnaderna i hälsa och livslängd mellan olika samhällsgrupper växer stadigt i Finland. Vårdens A- och B-lag förvärrar läget ytterligare.
Dessutom skapar systemet onödig förvirring. Jag har alltid svårt att som förälder välja mellan systemen. Ibland fungerar det kommunala perfekt, men ibland leder den vägen till att vi till sist uppmanas gå över till den privata sidan, så att det ändå blir dyrt och vi bara förlorat tid. Efteråt funderar jag över om vi borde ha satt mera energi på att kräva kommunal vård för just den här saken.
Moraliskt frågar jag mig om det är bra att vi som har råd avlastar den lokala hälsostationen, eller om varje privat läkarbesök stadfäster tudelningen. Och har ingen aning om svaret.
Systemet brister vid viktiga livsskeden, som pensioneringen. Just då vardagen förändras i grunden och många krisar, förlorar de kontakten med de läkare som hunnit bli bekanta sedan länge.
Ur vårdpersonalens synvinkel är situationen också bisarr. Samma arbetsinsats ger drastiskt olika inkomster beroende på om arbetsgivaren är kommunal eller privat.

Alla vet och medger de här problemen. Ändå har den famösa förnyelsen av social- och hälsovården pågått utan att ta itu med dem. Så när minister Räty nu säger att vi måste få ett enhetligt system, och kunde ta modell av Sverige, håller jag med.
Sverige har inte placerat sig sämre än Finland i utvärderingar av hälsovården, tvärtom. Min syster, som bor i Stockholm, säger att hon inte ens minns om deras hälsostation är privat eller kommunal. Familjen går till den hälsostation som är närmast, och skulle de bli missnöjda kan de byta. Oberoende av ålder och arbetssituation.
Det är så det borde vara. Det är så det kunde vara. Vissa läkares möjligheter till oskäligt låga skatter vore enkla att åtgärda i samma veva.

Anna Rotkirch är forskningsprofessor på Väestöliitto.

Publicerat i Hbl Idag 28.2.2914