Pyramiderna ibland oss

Den dagen tog vi båten till Andra sidan. Branten såg ogästvänlig ut och det var den också. Där satt vi med ett gnälligt barn i en myggig glänta och ville fara hem igen. Jag hade ändå lust att klättra upp till toppen, om inte annat så för en stund i egen takt utan små armar och gaddar.
Högre upp gav det oländiga nyhugget vika för en fin tallskog. Blåbär, älgstigar, och plötsligt öppnade sig en hisnande utsikt över fjärden. Mellan mig och den nedgående solen låg ett enormt stenröse. Stenarna i samma grå och rosa som berget de låg på, men samtidigt så uppenbart utvalda och sammanfogade. Ordet kultur kommer ju från att bruka jorden; här hade människor för tusentals år sedan brukat berget och skapat den vackraste grav jag sett.

Men det är något jättekonstigt med våra forngravar.

Rösena längs Finlands västra och södra kuster är från bronsåldern. Ett urgammalt kulturarv i en nation med akut brist på sådant. Ändå är gravarna som bortglömda.
I trakter där varje kvarnsten har putsats upp och pyntats med pelargoner och släktföreningarna frodas talar ingen om forngravarna. De syns endast på de lokala kartorna med små kryptiska tecken.
Inga vägskyltar, inga broschyrer, inga beskrivningar. Google då? Nada. Inga tips till turisterna om hur man bäst kan nå och beundra våra inhemska pyramider. Inga tips till oss själva heller, för den delen.
Värst av allt: inget som helst underhåll. Kring Tenalaviken, som har haft Finlands äldsta bosättning, finns det minst sex forngravar. De flesta är snart övervuxna med tallar, vars rötter knuffar undan stenarna.
Efter att ha sökt i timtal på nätet hittas vissa guldkorn. Tapani Tuovinen har doktorerat på gravrösena i Åbolands skärgård. Jag lär mig att de äldre rösena byggdes högt uppe på bergen och att de största, som vårt, ofta var viloplatser för hela familjer. De mindre ligger lägre ner och är från järnåldern.
Tuovinen menar att varken den maritima historien eller det skandinaviska förflutna traditionellt uppskattats inom finländsk arkeologi och historieskrivning. Dags för en ny trend med andra ord.

Bloggaren Harryboy ger en fin översikt på svenska och bekräftar den ofattbara okunskapen: antalet gravrösen är okänt (är de tretusen, eller dubbelt så många?), dateringen är osäker (tretusen år gamla eller “bara” tusen?) och få har undersökts. Och inte vet man säkert vem som byggde dem – har faktiskt ingen kollat skelettens DNA!
För några år hittade Museiverket ett bärnstenssmycke i Ingå. Det var unikt för sådant har aldrig tidigare hittats i ett gravröse i Finland, rapporterade svenska Yle. Nehej. Men det är ju inte som om man sökt så väldigt ivrigt?
Varje gång jag ser till Andra sidan blir jag numera lite lugnare. Där ligger det flertusenåriga röset och solnedgångarna är alltid lika vackra. Men jag är nyfiken på dem som valde stenarna jag stått på. Hur de såg ut, vad de åt, hur många barn de fick, vad de dog av. Allt det kunde vi veta, om någon brydde sig tillräckligt.
Anna Rotkirch är forskningsprofessor på Befolkningsförbundet.

Hbl 27.7.2013

http://hbl.fi/fi/node/479186