Sveaborgs källor på spåren, del 7: Bouppteckningar

Ett material som man kanske inte direkt associerar som en källa till Sveaborgs ekonomiska historia, men som ändå är mycket användbart är bouppteckningar.  Ur bouppteckningarna framgår i regel de avlidnas yrke och släktrelationer, men även deras skulder och fordringar samt förstås värdet på deras samlade förmögenhet. Ibland kan också andra uppgifter ha infogats, t.ex. om dödsfallet varit en olyckshändelse eller om det skett på annan ort. Till sin natur är bouppteckningarna mycket olika, beroende på kanslistens nit, men även på den dödes förmögenhet. Där det fanns mycket pengar och många arvingar var det viktigt att vara noggrann, de medellösa dödsbona med bara en efterlevande make/maka var det knappast speciellt noga med. Bouppteckningarnas källvärde beror också på den dödes ålder, en man som som dog i sina aktivaste år och lämnade sina affärer oavslutade är för historikern ett tacksamt objekt, medan en som dött av ålderdomssvaghet och avvecklat sina affärer erbjuder mindre information.

För Helsingfors stads del har bouppteckningarna från svenska tiden publicerats i sammandrag av Birger Åkerman, värd allt tack för den bedriften. När det gäller varuleverantörerna till Sveaborg, är det intressant att se hur en del blivit rika. I vissa fall föreligger också en tidigare bouppteckning efter en avliden hustru, varför man kan göra jämförelser över boets tillgångar över tid. Åtminstone verkar repslagarna vara en yrkesgrupp som gjorde nätta förtjänster i slutet av 1700-talet. Även skulder och fordringar ger ledtrådar om vem som gjorde affärer med fortifikationen, i vissa fall även om vem som fungerade som borgenär för leveransavtal. I bouppteckningen efter hustru Maria Winter från år 1774, framgår att kakelugnsmakaren Enok Franstadius hade gått i borgen för borgmästare Clayhills leveranser till Sveaborg, något som kom att stå honom dyrt. Trots att Clayhills konkurs skedde i mitten av 1750-talet, stod dödsboet allstå fortfarande i skuld till Fortifikationen tjugo år senare.

Tyvärr finns det endast enstaka boupteckningar bevarade från landsbygden runt Helsingfors för denna tid, så hittills har ingen bouppteckning hittats för bönder som levererat varor till fästningsbygget. De adliga officerarnas bouppteckningar gick in till hovrätten, men alla har inte bevarats för eftervärlden, troligen är Åbo brand orsaken i vissa fall. Ibland kan man också ha turen att stöta på kopior av bouppteckningar i privata arkiv. Augustin Ehrensvärds bouppteckning har inte kunnat påträffas någonstans, däremot finns hans hustrus, Catharina Adlerheims, bevarad i Svea hovrätts arkiv. Någon förmögen kvinna var hon inte vid sitt frånfälle, boet är litet och innehåller lite möbler och husgeråd, troligen för att hon varit inneboende hos släktingar på sin ålderdom.

Även i det gotländska arkivmaterialet finns två bouppteckningar med Helsingfors kopplingar. Ur styrman Christian Jönsson Wilcks bouppteckning framgår att denne sjöman från Visby, efterlämnande hustru och minderåriga barn, avled i Helsingfors, troligen år 1755. Ur dödsboets skulder framgår, att han avlidit av sjukdom och att han under sin sjukdomstid vårdats av timmermansänkan Brita Lengren, som får 11  daler 10 2/3 öre i ersättning. Den sannolikt rätt anspråkslösa begravningen bekostades av skepparen Israel Boholm. Den andra bouppteckningen gäller tullinspektören Carl Lundmarck, som dog år 1760 i Visby. Ur dödsboets ovissa fordringar framgår, att handelsman Carl Hasselgren i Helsingfors hade stora skulder till tullinspektören. Carl Hasselgren hade i början av 1750-talet varit en av de stora leverantörerna av gotlandskalk till fästningsbygget, ända tills hans trassliga affärer verkar ha satt stopp för verksamheten. Ännu är 1760 var skulderna obetalda, och de avskrevs i bouppteckningen som förlorade.

Bouppteckningarna är ett givande material, men ibland svåra att leta upp. Förutom att man måste veta var personen dött efter eventuella flyttningar, kan bouppteckningen också i vissa fall ha gjorts på annan ort. Borgmästare Clayhills bouppteckning lär ha gjorts i Stockholm (trots att den inte gått att hitta där heller), eftersom änkan flyttade dit. Ett annat problem är förstås, att många aktiva Sveaborgsleverantörer dog först åtskilliga decennier senare, varför det är svårt att dra några slutsatser om deras ekonomiska aktiviteter under 1750-talet. Mycket vatten hann flyta under broarna och många ekonomiska konjunkturer svänga innan Gustaf Bock dog år 1788 eller Johan Sederholm år 1805.