Från länsman till straffånge

Sveaborg har en lång historia som fängelse och fångar verkar under hela fästningens existens ha använts som arbetskraft på fästningen. Redan på 1750-talet deltog fångar i byggnadsarbetet, även om källorna sällan nämner dem. En av dem som ändade upp som arbetsfånge på Sveaborg var Isak Uhrwäder, ett spännande exempel på social degradering.

Isac Uhrwäders far var rådmannen i Helsingfors, Thomas Uhrwäder, som avled år 1736. Bouppteckningen efter fadern tyder på att familjen var svårt skuldsatt; allt silver var redan pantsatt och skulderna större än tillgångarna. Isac Uhrwäder tjänstgjorde först som strandridare i Helsingfors och utnämndes år 1742 till länsman i Helsinge socken. Hans hustru, Regina Wittlock, var troligen hemma därifrån. De hade gift sig i Tusby redan 1731 och hustrun ägde senare ett hemman i Tusby.

Isac Uhrwäder tycks ha skött sin länsmanstjänst väl under den ryska ockupationen och fick behålla den efter fredsslutet år 1743. Men snart hamnade länsmannen själv inför rätten! År 1748 dömde Åbo hovrätt honom till tjänstens förlust, förlust av ära och heder samt stora böter. Uhrwäder hade skott sig på böndernas bekostnad och försnillat kronans medel.

För att betala böterna fick man lov att sälja hemmanet i Tusby och familjen flyttade tillbaka till Helsingfors. Då blod är tjockare än vatten, fick Uhrwäder jobb på Tölö tegelbruk (som var en av tegelleverantörerna till fästningsbygget); en av ägarna var hans svåger, handelsmannen Johan Lillgren, gift med Uhrwäders syster Helena. Men något stadgat familjeliv blev det inte i Tölö; Isac Uhrwäder gjorde sig skyldig till nya förbrytelser och dömdes till fängelse i 14 dagar och förvisning från staden.

Familjen var svårt skuldsatt, man fick sälja t.o.m. husgerådet, och hustruns situation började bli ohållbar. År 1752 hade Regina slutligen fått nog och tog det radikala beslutet att ansöka om skilsmässa hos domkapitlet; som om inte brotten han gjort sig skyldig till och hans oförmåga att försörja familjen skulle ha räckt, anklagar hon honom också för dryckenskap och våldsamt beteende. Vart hustrun och barnen tog vägen tiger källorna om; men det är möjligt att mannens släktingar tog hand om dem. När Johan Lillgren dör 1767, är den som i bouppteckningen uppger boets tillgångar den avlidnes svägerska, madame Regina Uhrwäder. Hustrun Helena hade dött redan år 1756 och efterlämnat två minderåriga barn, Gustaf 7 år och Eva Sophia, 1 år. Kanske fick Regina ställa upp som hushållshjälp åt sin svåger?

Om Isac Uhrwäders fortsatta bravader ger källorna däremot besked. Hans åtalades för nya brott vid tingsrätten i Helsinge socken, bl.a. för förfalskning och stöld. Fallet gick vidare till Åbo hovrätt, som skärpte straffet ytterligare, det rörde sig om en oförbätterlig återfallsförbrytare. Straffet var hårt: Isac Uhrwäder dömdes till förlust av ära, till att stå vid skampålen vid Helsinge kyrka i tre timmar, därefter få 40 par spö á 3 slag paret, sedan avtjäna två gånger kyrkoplikt och slutligen till tre års fästningsarbete i Helsingfors.

Om fångarnas förhållanden på Sveaborg under 1750-talet är inte mycket känt. Det fanns olika sorters fångar på Sveaborg; arbetsfångar och straffångar. Arbetsfångarna torde huvudsakligen ha dömts för lösdriveri; de saknade hemman, borgarrätt eller arbetsgivare och kunde således tvångsrekryteras till fästningsbygget. De fick en liten lön och kunde ges fria om de fick tjänst. Manskapsrullorna från år 1754 anger att arbetsfångarna jobbade huvudsakligen på Gustafsvärd och Vargön, men även på Öster Svartö och Långörn. Antalet dagsverken arbetsfångarna utförde dagligen varierade mycket kraftigt, en ovetenskaplig snabbtitt ger vid handen att varierar ungefär mellan 6 och 70 per dag. I regel verkar de dock ligga någonstans runt 30 dagsverken, dvs. ca 30 arbetsfångar. Straffångarna är knappast inkluderade i denna summa, eftersom de troligen inte fick lön för sitt arbete. Ur bokföringssynvinkel var de därmed ointressanta och noterades inte som en egen kategori.

Vår vän Isac Uhrwäder hamnade som straffånge på fästningsbygget och var där ännu i oktober 1754, då han behandlades för skörbjugg. Det var en vanlig åkomma, både bland soldater och fångar, som den ensidiga kosten av bröd och gröt, möjligen med inslag av salt fisk och salt kött. Det var antagligen för att kurera skörbjugg som fästningskassan brukade inköpa pepparrot med jämna mellanrum; citroner var alltför dyrt och exotiskt. Uhrwäders sjukdom är det sista som källorna nämner, hans fortsätta öden är okända. Överlevde han sin strafftid på Sveaborg eller blev den hans död?

(Isac Uhrwäders historia finns återgiven i Matti Walta: Virkamiehiä, 2005, här kompletterad med uppgifter ur andra källor.)