University of Helsinki
Den av Karl XI genomförda reduktionen innehöll också en grundläggande reform inom armén: det gamla utskrivningssystemet ersattes med indelningsverk (det yngre indelningsverket) eller det ständiga knektehållet som det också kallas. Indelningverket hade många likadana drag med det gamla systemet dvs. med utskrivningar som var det viktigaste sättet att rekrytera fotfolk i Svenska riket inom tidsskedet 1620-1680. Man kan säga, att med indelningsverkets genomförande institutionaliserades och stabiliserades fotfolksrekryrteringen i Svenska riket. Kanske den största förändringen och nyheten – åtminstone i landskapshistorisk mening – var soldattorpet, som grundades riksomfattande i byarnas allmänningar. Denna verksamhet betydde också riksomfattande inre kolonisation och den första vågen i utbredningen av torpväsendet. Med kolonisationen följde en betydande befolkningsökning. Socialhistoriskt uppstod med indelningsverket en ny socialkategori: den indelte soldaten. Det nya yrket – rotesoldaten – var ett bevis på ökad grad av arbetsfördelning i förindustriella samhället. Man kan se soldatorpet också som ett uttryck av människolivets privatisering. De ovan nämnda aspekterna var alla bevis på samhällets modernisering. Men ur alla synvinklar vad det inte bara fråga om framsteg. Ekonomihistoriskt var indelningsverket ett steg bakåt. Indelningsverket var nämligen ett steg från monetariseringspolitiken till det gamla naturahushållet. Men ännu under indelningsverket hade kontanter en viktig roll t. ex. i rotesoldaternas lönbetalningar. Från administrationens synvinkel betydde reduktionens och indelningsverkets genomförande en enorm arbetsinsats från lantmätarnas sida – lantmätarna var ju de som verkligen mätte och skilde jorden i terrängen när torpet grundades. Den här stora entreprenaden hade den följden, att lantmäteriverket i riket nyorganiserades år 1683.
Men hurdant var utvecklingsförloppet som ledde till indelningsverkets genombrott? Den stående arméns rötter leder till Vasatiden, då man sysslade med arméns rekryterings-, försörjnings- och löningsproblem. Från Gustav Vasas tid hade Sverige som målsättning att grunda en stående armé bestående av nationella och inhemska trupper i stället för en krigsmakt som bestod bara av utländska legosoldater. Vasatidens såsom också stormaktstidens Sverige var ett fattigt land som inte kunde rekrytera en ren legoarmé. Men också landets centraleuropeiskt sett periferiska geografiska läge medförde, att landet kunde avstängas från den utländska legoknektsmarknaden. Men det fanns också ideologiska, eller bättre sagt militärteoretiska faktorer, som ledde till att de svenska makthavarna beslöt att grunda krigsmakten på nationell bas. I slutet av 1500- och i början av 1600-talet var Machiavellis “Furste” en mycket viktig bok bland makthavarna i hela Europa. Man vet att redan Erik XIV läste ivrigt sin Machiavelli, och inte bara läste, utan också använde i praktiskt syfte den berömda militärteoretikerns råd.
Enligt Machiavelli var det inte klokt, att en furste använde bara opålitliga utländska legosoldater – en nationell här skulle enligt honom vara mycket bättre. Machiavelli uppmanade också furstar att ockupera erövrade områden med kolonier (redan grekerna och romarna grundade sådana på erövrade områden) som beboddes av pålitliga kolonister från hemlandet. Kolonisterna hade ett dubbelstatus som soldater och bönder. På fredstid brukade de sina ringa jordlotter, men på krigstid var de förpliktade att ge sig ut till militärtjänst. Vad har den här historiska excursionen att göra med indelningsverket? Mycket, kan man säga. Att kombinera knektens och bondens, yrken var ju ett grundläggande element under indelningsverket. På makroplanet var jordbrukets och rekryteringens annpassning den största utmaningen inom svenska krigsmakten, en makt som hade sin grund på bondenäring. Man kan också tillägga, att redan på 1500-talet officerare i Sverige fick sk. militiehemman som en del av sin lön. Med de här exemplen har jag försökt att framföra den långa traditionen bakom indelningverket.
Om man jämför indelningsverket med utskrivningar under perioden 1620-1680, kan man säga, att indelningsverket som rekryterings- och lönbetalningsmetod inte medförde så mycket helt nytt. Det viktigaste steget mot det ständiga knektehållet hade tagits inom reformen år 1642, då man ersatte rotar av tio män med rotar av tio hemman. Denna reform genomförd av generalguvernören Per Brahe var en ur böndernas synvinkel en förbättrande åtgärd inom fotfolksrekrytering. Rekryteringen hade nu genom reformen knutits med jordägandet och stabiliserades till ett visst antal hemman. Största avvikelsen mellan reformen 1642 och rekryteringen inom indelningsverket är, att rotarna inte var permanenta i det förra. Man ändrade roternas sammansättning t. ex. på grund av ödeläggelsen. För bönderna betydde övergången till hemmarotar en anmärkningsvärd lindring – det var ju också ett av reformens syften. Till och med år 1642 var det mycket mindre sannolikt för en bonde att tvingas till – ofta livslång – militärtjänst (vanligen var det fråga om en slags dödsdom för dödligheten bland knektar var mycket hög), därför att det fanns mycket mera män i en tiohemmansrote än i en tiomannarote. Reformen medförde också stabilitet till rekryteringen. Avgörande var, att man kunde förbereda sig för en kommande utskrivning genom böndernas gemensamma arrangemang. Under det nya systemet visste en bonde när hans tur kom att skafffa en knekt. Den här spelmöjligheten förorsakade, att lejningen av ersättningsmän (legokarl eller leigdekarl) blev allmänt. Det var vanligt att en bonde skaffade sig en löskekarl eller en ung pojke från fattigare hemman till sin matlag. Lejningen av ersättare var ett allmäneuropeiskt fenomen. Meningen var, att denna karl skulle skrivas ut för hemmanet när tiden var mogen dvs. vid den kommande utskrivningen. Man kan redan i den fasen tala åtminstone om en halvständig knekt, en knekt som levde hos bonden, kanske redan i en separat drängstuga, men inte ännu i sitt eget torp. Ur kronans synvinkel var den viktigaste fördelen med rotering hemmansvis, att tredskan, rymningar och officerarnas mutning avsevärt minskade. En rote av tio hemman kunde inte rymma med det var alls inte ovanligt att en hel rote av tio män rymde, speciellt i Östra Finland. Vanligtvis flydde man över till Ryssland eller till Livland. Där fanns det tusentals herrgårdar som hade en ständig efterfrågan på arbetskraft.
Den stormaktstida legokarlen och den indelte rotesoldaten hade många gemensamma drag. Som sagt, vill jag se stormaktstida legokarlar som en slags halvständiga soldater. De var de facto ständiga därför, att de levde hos bönder och deras kanske enda men åtminstone viktigaste funktion var att de skulle skrivas ut när det behövdes. Man se den indelta rotesodaten också som en slags ersättningsman, som hamnade krig för sina rotebönder. (Också rotesoldater hade sina suppleant eller reservman). De båda hade också en gemensam social bakgrund: de var båda från fattiga, icke jordägande familjer. En fosterson – den kommande legokarlen – kunde leva nästan hela sitt liv i lejare-husbondens matlag före militärtjänsten. Man vet, att den yngsta soldatpojken, som har rekryterats, var tvåårig. Detta avtal gjordes i Österbotten. Man kan se den här pojken som en ständig knekt för bonden. Ersättningssystemet var kanske längst utvecklat just i Österbotten. En orsak var tjärbränningen som gav extrainkomster för de österbottniska bönderna (Villstrand).
Både legokarlen och den indelte soldaten utrustades av roten. Skillnaden mellan rotar under utskrivningarna vs. indelningsverket var, att det fanns ett mindre antal (ca. 2-4) rotebönder (dvs. hemman) i en rote under indelningsverket: jordbruket hade utvecklat sig och hemmanen hade en större bärkraft mot slutet av seklet. Vid utskrivningar hemmansvis var det enskilda hemman som var ansvariga för knekten, men under indelningsverket ställdes ansvaret för knekten på hela rotekollektivet. Mekanismen mellan legokarlen/den indelte soldaten och roten på andra håll var i princip den samma. I båda systemen roten skötte, ansvarade, konrollerade och utrustade sin soldat. Men den indelte soldaten hade också några nya uppgifter om honom jämföras med legokarlen: han var förpliktad att bruka sin jordlott, gifta och fortplanta sig och bege sig till kriget då det behövdes. Legokarlen hade vanligen bara det sista tunga jobbet (beroende naturligtvis på avtalet mellan lejaren och legokarlen). Bönderna klagade ofta, att deras legokarlar bara sitter i stugan och konsumerar. Under indelningsverket hade roteknektens son en viktig funktion som blivande andra generationes soldat – soldatsönerna sågs i tidens fysiokratiska anda som ett slags plantskog. På detta sätt uppstod riktiga soldatsläkter. Rotens huvudman kallades under utskrivningarna och indelningsverket rotemästare, en slags rotens talesman och mellanhand mot kronan. Roten var (i båda systemen) förpliktad att ta hand om sin knekt. Var den indelte knektens jordlott liten, så fick han sk. hemkall från sina rotebönder. Roten var i båda systemen ansvarig att föra knekten till exercis och mönstringar. Kronan skaffade bara uniformen och vapnet. Det bör också nämnas, ett legokarlarna fick betydande legosummor för sina tjänster – för sitt liv – kunde man säga. Legorna betalades i naturaprodukter eller/och kontanter. I praktiken betalades lönen ofta till legokarlens familjemedlem i hemlandet när legokarlen var “på tåg”, dvs. i kriget. Legorna hade en tendens att stiga på grund av konkurrens (Ericson). (såsom fallet var också med rotesoldaternas legor under indelningsverket). Rotesoldaten fick en årlig lön under indelningsverket men den stormaktstida legokarlen fick bara en större summa en gång. I tider av manskapsbrist var summorna stora eller mycket stora: från 50 till 500 daler kopparmynt. Både under utskrivningarna och indelningsverket försökte statsmakten reglera lönesummorna. I min avhandling märkte jag att legokarlarnas lönesummor var högre väster om Bottenhavet än på finska sidan. Hur var det med indelningsverket? Fanns det löneskillnader och skillnader mellan levnadsstandarden mellan rotebönder i svenska och i finska rikshalvan? Det finns bevis, att officerare på finska sidan hade delvis sämre levnadsförhållanden under indelningverket än deras kolleger på svenska sidan.
En anmärkningsvärd nyhet under indelningsverket var, att frälserotarna inte var befriade från rotering, som det var under utskrivningarna. Rotarna av skatte- och kronobönder hade som sagt tio hemman eller män (före 1642) men frälserotarna hade ett dubbelt antal. Det var alltså mycket mindre sannolikt att hamna ut i kriget från en frälserote. Den här fördelen för frälsebönder medförde att t. ex. drängar rymde i stor skala från skattehemmman till frälsehemman och till sk. rå och rörshemman i närheten av herrgårdar. Skattebönderna i skattejorden hade stora svårigheter att skaffa sig drängar och ersättningsmän. Med indelningverket slutade detta för skatte- och kronobönder ofördelaktiga fenomenet. Arbetskraften (och potentiella rekryter till knekttjänsten) delade sig jämnt över hela riket.
Med jämförelser mellan utskrivningar och rekryteringen under indelningsverket har jag försökt att klarlägga de många gemensamma element som de två systemen hade. Största delen av de element som kombinerades och konsoliderades i indelningsverket hade sina föregångare i stormakstida utskrivningar och till och med i Vasatidens uppbådssystem – det var fråga om ett paket, som hade gammalt innehåll men nytt omslag. Det tog nästan ett halvsekel eller ett sekel (från 1620 till 1680-1733) innan tiden var mogen till att indelningverket allmänt kunde genomföras. Vad som är interessant är, att tidtabellen av genomförandet av själva indelningverket varierade kraftigt i olika delar av riket. Man kan lyfta fram två extremfall rörande tidtabellen. I Västerbottniska Bygdeå anhöll man, att få förflytta sig till det ständiga knektehållet redan 1649, men i Österbotten fordrade bönderna, bli kvar i det gamla och ur österbottnisk synvinkel goda utskrivningssystemet! Som en mellanform kan från Satakunda nämnas ett exempel. I Ulfsby anhöll bönderna om att komma till ständigt båtsmanshåll år 1660. Slutsatsen är, att regionala skillnader i det svenska riket var mycket anmärkningsvärda. Det ser ut att utskrviningar och speciellt lejningförmågan i en region var en viktig indikator för indelningsverkets senare genomförande. I Österbotten var lejningen mycket omfattande, som Nils Erik Villstrand i sin avhandling har visat. De österbottniska böndernas förmåga att leja ersäsättare i stor skala var möjligt genom deras inkomster från tjärbrännandet. Lejningen var alltså en kontraindikator på indelningverkets tidiga etablering. I Bygdeå, där man inte kunde skaffa ersättare – som det ser ut – var ett dåligt fungerande ersättningssystem en indikator på den tidiga etableringen av det ständiga knektehållet (Lindegren).
Fanns det någonting nytt i indelningsverket? Åtminstone den blågula uniformen, en ny socialkategori, dvs. yrkessoldat, soldattorpet i bysamhället och ett från gamla element konsoliderat nytt rekryterings- , underhålls- och lönesystem. Sist kan man ställa frågan, hur unikt indelningsverket var i ett europeiskt sammanhang? Det fanns ju system som var ganska likadana: t.ex. i Ryssland och Preussen men de här två skapades först efter indelningsverket, i början och i mitten av 1700-talet. Det preussiska sk. kantonsystemet var också ett försök att kombinera jordbruket och militärtjänsten. Också i gränstrakter på flera håll i Europa hade man länge använt permanenta kolonisttrupper som var ständiga bondemilistrupper. Sverige – en pionjär på detta område?