Som ung studerande vistades jag i början av 1990-talet en sommar hos mina morföräldrar i Saltvik på Åland. En dag då vi druckit eftermiddagskaffe i bersån satt jag med min morfar Paul i trädgårdsgungan. Där sjöng han en sång för mig som han hade lärt sig av sin folkskolelärare, Alice Rosenblad.
– Det var en märklig historia, sade han där vi satt i gungan. Hon tvingades avgå från sin tjänst på grund av sina vänstersympatier.
Det var år 1918 som Alice tvingades avgå och min morfar var då femton år gammal.
– Det var mitt under brinnande inbördeskrig och även om ingen kanske var särskilt politiskt orienterad på den åländska landsbygden, var vi nog medvetna om varför hon måste gå. Åland stod ganska mycket på sidan om det inbördeskrig som utspelades på fastlandet. De sociala motsättningarna var inte alls så tydliga som på fastlandet. Här fanns enkel bondebefolkning där tjänstefolk och husfolk gick i bredd i arbete och satt ofta vid samma bord och åt, förklarade morfar.
Jag blev intresserad av Alice Rosenblads öden. Vad fick henne att börja sympatisera med de röda? Vad hände efter att hon fått avgå?
Samma sommar satt jag ett par dagar i landskapsstyrelsens arkiv i Mariehamn för att ta reda på vad som egentligen hänt.
Bland styrelseprotokoll från Haraldsby folkskola hittade jag en ansökan om avsked skriven med Alice Rosenblads prydliga handstil:
Hos direktionen får jag härmed anhålla om avsked från lärarinnetjänsten vid Haraldsby folkskola från instundande läsårs början.
Haraldsby den 11 maj 1918 Alice Rosenblad.
Vid tiden före dateringen av denna ansökan hade Alice redan försatts i husarrest i Haraldsby folkskola där hon förutom undervisade också bodde. I Gyrid Högmans Den åländska kvinnans historia (1990) läser jag att en delegation kom för att upplysa henne om att hon blivit avskedad från sin tjänst och helst borde ge sig av från orten så fort som möjligt.
Haraldsby bruksort
Eftersom Åland var så litet saknades de stora landegendomarna och den egentliga industri som förekom på fastlandet. Men Haraldsby, alldeles invid Godby, stod för undantaget. Orten Haraldsby som låg vid färjfästet vid Färjsundet, hade Ålands viktigaste industri och utgjorde egentligen det enda industrisamhället. Det fanns två små industrier: tegelbruket och ångsågen. Det var tillräckligt för att skapa kännbara skillnader mellan industriägarna – dvs disponenten för ångsågen och brännmästaren – och arbetarna.
Trots att Åland stod lite på sidan om inbördeskriget kom några strider mellan röda och vita styrkor att stå på åländsk mark. De som deltog var huvudsakligen folk som anlänt från det finska fastlandet. Även rysk militär som varit stationerad på Åland och blivit kvar efter att Finland uppnått självständighet från Ryssland 1917 deltog i striderna.
Den 19 februari 1918 utkämpades hårda strider i Godby mellan rödgardister och den vita Nystadskåren, läser jag i en blogg skriven av den pensionerade museiintendendenten Johan Granlund.
Striden har kommit att benämnas “det andra Godbyslaget”. Den 24 februari upptäckte en ortsbo att iskanterna runt den s.k. Sjukhusvaken på Godbysidan av Färjsundet var nedfläckade av blod. Man hittade först en kropp, och sedan fyra till:
”Av dem hade tre skottsår i huvudet medan den fjärde fått huvudet klyvet med yxa. Snart hittade man också tre kroppar som var begravda i snön på den närbelägna Gullbergsholmen. Ytterligare en kropp av en skjuten rödgardist påträffades senare i en bergsskreva nära det nuvarande oljelagret i Godby” skriver Granlund i sin blogg daterad år 2013.
Männen i vaken hade tillfångatagits och fallit offer för de vita styrkorna.
Alice träffar Allan
Alice Rosenblad beskådade misären bland arbetarna på nära håll. Bland annat berättade morfar Paul om en arbetarfamilj som hade flera barn i hans skola:
-Familjens barn dog som flugor i tuberkulos. De bodde i en eländig dragig koja och åt naturligtvis oerhört näringsfattig föda.
Industriarbetarna vid tegelbruket och ångsågen bodde till stor del i så kallade kaserner:
-En familj på sex personer kunde ha bara ett litet rum att bo i. Kontrasten var stor till det enorma hus som disponent Alftan bodde i med endast en hustru och två barn, förklarade morfar.
Mormors faster var gift med disponent Alftan, så jag visste precis vilket enorma hus som avsågs. I grunden fanns det även en klasskillnad mellan mina morföräldrar: hon helsingforsflicka, visserligen med åländska rötter, och han, åländsk bondpojke.
Misären som omringade arbetarna och klyftan till industriägarna i Haraldsby fick Alice, i egenskap av skollärarinna, betrakta på ett ingående sätt.
Då den röda agitatorn Allan Wallenius anläde till Haraldsby erbjöds Alice, enligt morfar, en förklaring till eländet och orättvisan som hon iakttagit så länge, och de fick därmed en ideologisk inramning för henne. Om Allan Wallenius och hans radikalisering har Annvi Gardberg skrivit på denna länk: Två unga män radikaliseras 1917.
Enligt denna källa var Alice redan socialist då Allan anlände, så min morfars tolkning av att det var Allan som fick henne att bli socialist är kanske delvis en efterkonstruktion?
Allan Wallenius hade av förklarliga orsaker valt Haraldsby till sin förkunnelseort och Alice lyssnade till hans anföranden. Bönderna och annan befolkning förhöll sig skeptiska till de röda. I Anna Karolina Bondestams Åland vintern 1918 (1972) konstateras det att ålänningarna var generellt rätt illa underrättade om det inbördeskrig som utkämpades på fastlandet. Eftersom de flesta var konservativa bönder som höll på ‘lag och rätt’ och ’det bestående’ föll det sig naturligt att deras sympatier var hos de vita. Rödgardisterna sågs som ett hot mot samhällsordningen och motarbetades hårt av kyrkan.
I en Ålandstidning daterad samma dag som Alices ansökan om avsked hittar jag en beskrivning av de rödas framfart på den finska landsbygden. Hemmansägare hade blivit fastspikade med sina tungor och könsorgan i ett bord. Kyrkor var skändade: ”..altarbilderna voro sönderskurna eller försedda med från lik bortskurna lemmar och könsdelar.”
– Rödgardisterna symboliserade bara ont och lidande, bekräftade morfar.
Moskva och översättarjobb
Efter sitt avsked till Haraldsby flyttade Alice med Allan till Sverige. De gifte sig år 1920 och fick en son tillsammans. De bodde etapper i Sovjet och i Sverige och 1925 reste Allan till USA i ett, för mina källor, okänt ärende.
Alice stannade i Sverige, som var familjens dåvarande hemland. Allan blev en längre tid i USA och gifte så småningom om sig i USA och fick en dotter i sitt nya äktenskap. Enligt en muntlig källa som jag i mina anteckningar lovat att inte avslöja, hade Allan skrivit och frågat lov av Alice och hon hade svarat att han skulle göra ”det han måste göra”. Allan flyttade därefter med sin nya familj till Moskva.
År 1938 blev Allan fängslad av KGB på grund av sin amerikavistelse och hans fru dog i lungsot. Under tiden hade Alice också bosatt sig i Moskva och börjat översätta ryska verk till svenska. Efter att Allans dotter mist både far och mor, tog Alice hand även om henne och översättningsarbetet blev huvudförsörjningen av familjen. Alice Rosenblads livsuppgift blev att översätta Lenins samlade verk till svenska och detta lär ha gett henne ganska bra inkomster av den sovjetiska staten.
I Ålandstidningens julläsning från år 1964 hittar jag en intervju med Alice och hennes son Sven-Lasse. Den är skriven av Aili Nordgren, som hade besökt dem i Moskva och intervjuat dem om deras liv. Alice berättar sin version av vad som slutligen hade hänt med Allan och hur hans liv slutade. Hon hade hört att Allan hade arbetat i ett fångläger som skrivare och att det rådde stor brist på mat i fånglägret och man erbjöd Allan en extra ranson på grund av hans arbete. Han vägrade ta emot ransonen och blev sjuk och dog.
Sonen Sven-Lasse berättar i intervjun att man efter att Stalin-tidens brott blev kända, undersökte omständigheterna kring Allans fängslande och det visade sig att han dömts oskyldigt och han ’rehabiliterades’ därefter fullständigt, både som partimedlem och som sovjetmedborgare.
Den sjunde augusti år 1966, på dagen sjuttioåtta år gammal, blev Alice Wallenius påkörd av en trådbuss då hon korsade en gata i Moskva och avled genast. Då hade hon utfört en översättningsbragd med Lenins samlade verk och på det sättet föreviga sitt namn i historien.
Avslutningsvis
Efter att jag kommit hem till Helsingfors den sommaren för nästan tjugofem år sedan, ringde jag upp Aili Nordgren och är idag glad över att jag fick tala med henne innan hon avled ganska kort därefter. Aili berättade att hon förblivit vän med familjen Wallenius och hållit kontakt med dem oavbrutet.
Sven-Lasse var bosatt i Sverige sedan en längre tid tillbaka och Aili frågade om jag var intresserad av att kontakta honom. Det ville jag förstås och fick lova att jag skulle nämna hennes namn så att han inte skulle bli misstänksam – vilket hon påpekade att de flesta före detta sovjetmedborgare var. Efter att ha talat med Sven-Lasse en stund och bland annat nämnt för honom att min morfar fortfarande sjöng sånger som Alice lärt honom, kände jag att cirkeln var sluten:
Alices lärarpraktisering i Haraldsby folkskola må ha varit en liten del av hennes liv, men den verkar ha varit avgörande för hennes öden och livsverk.
Svensk postering i Haraldsby under Ålandsexpeditionen 1918. Bildkälla: digitalmuseum.se
KÄLLOR
Bondestam, Anna Karolina (1972) Åland vintern 1918. Helsingofrs: Schildts.
Högman, Gyrid (1990) Den åländska kvinnans historia 1700-1950. Ålands kulturstiftelse
