NU SKA NI FÅ LÄRA ER TVÅ VIKTIGA ORD

Idag är våra hjärnor mos efter många krångliga tankar inför forskartenten. Sociokulturell teori och partial generalization är två begrepp som vi funderat mycket på eftersom de är aktuella för vår forskartent. De här begreppen kan vara bra för er att lära er om ni vill hänga med när vi opponerar vår forskare Anna Slotte.

sociokulturell teori = man lär sig genom att interagera med andra människor (Anna Slotte&Monica Axelsson)

partial generalizationman generaliserar svaret baserat på en liten, begränsad grupp som man anser att representerar en större grupp tillräckligt bra (Ronkainen et al. s.43, s. 145)

Artikeln vi läst handlar om hur ungdomar kombinerar skolspråk och vardagsspråk och vi är kritiska till storleken på samplet, därav funderingarna kring partial generalization. Som tur har vi fått hjälp av våra föreläsare för att förstå hur vi ska vinkla frågorna inför tenten, det var väldigt snällt av dem att ge lite tips och råd. Nu har vi ett gäng kraftfulla frågor att grilla Anna med nästa onsdag.

En av våra frågor baserar vi på ett utdrag ur Tutkimuksen voimasanat. Där står det att om du har ett adekvat formulerat problem och till det en välformulerad plan för att komma fram till ett svar är hälften av forskningsarbetet gjort. Vi har svårt att hitta en konkret fråga i artikeln och är nyfikna på varför forskningfrågan inte är specificerad i atikeln?

Något som vi också upplevt har gjort att uppgiften varit svår, är att fokusera på själva utförandet av forskningen, inte på själva ämnet. Alla i gruppen tycker nämligen ämnet är väldigt intressant och vi får sansa oss själva för att inte snöa in på det.

Nu har diskussionen spårat ur så att vi hamant på Svinö, Kråkö och Haikufjärden? Dags att avsluta här och återgå till det som är viktigt. Lycka till allihopa i forskartenten nästa vecka!

-Kakkagruppen

Bridging academic and everyday language, Anna Slotte&Monica Axelsson

Tutkimuksen voimasanat, Ronkainen et al. s.43, s. 145

Lingvisterna: Mera språk åt folket!

Vi Lingvister har under kursens lopp av naturliga skäl funderat mycket på vikten av språkundervisning. I vår forskning tar Cecilia Heilala fasta på vikten av undervisning i modersmål. I det här blogginlägget tar vi oss friheten att gå in på ett aktuellt sidospår, nämligen på språkundervisningen överlag i skolan.

Det talas mycket om hur viktigt det är att kunna språk i ett allt mer globaliserat samhälle. Paradoxalt nog visar statistik att intresset för främmande språk rasar.

En av oss Lingvister, Kristian Svensson, skrev i fjol en artikel om ämnet  för Svenska Yle. Kärnan i artikeln är att intresset för engelska har hållits på en stabil nivå, men i praktiken minskar intresset för alla andra språk.

Nu är ett av regeringens så kallade ”spetsprojekt” att tidigarelägga språkundervisningen i grundskolan. I praktiken innebär det här att elever i årskurs ett erbjuds möjligheten att börja läsa ett främmande språk.

Steget är logiskt i och med att flera forskningar tyder på att ju tidigare ett barn lär sig ett språk, desto bättre och snabbare uppnår barnet en hög kompetensnivå jämfört med en vuxen person.

Vad tycker ni andra, borde barn läsa fler språk i en yngre ålder? Vilka erfarenheter har ni, vad fungerade, vad fungerade inte?

Här följer några av våra personliga erfarenheter när det gäller språk i skolan.

Sofia: I trean började vi läsa finska. Jag gick in i klassrummet, illamående, skakig och rädd. Vi övade att böja och uttala ord. Vi sade först efter läraren och sedan gick vi turvis genom klassen. Till min stora förvåning var det roligt, och jag trivdes! Efter årskurs tre gick det bara neråt. Fick ny lärare minst en gång per år. Ny lärare, nya system. Mer och mer ångest inför finska lektionerna för varje vecka som gick. 

Jag har sedan årskurs 4 upplevt finska undervisningen som ett obekvämt elände; tvingat, obekvämt, pinsamt och hemskt, där 99% var grammatik och resterande 1% var ett ångestfyllt kaos där vi borde ha pratat finska. 

I fyran kom engelskan. Jag kunde engelska innan vi började, så för mig gick det lätt. Jag förstod texterna, kunde orden och klarade av uppgifterna, samtidigt som vissa i klassen kämpade och kämpade med grammatik och översättning.

Då det blev aktuellt att välja tillvalsämnen, höll jag mig så långt från språk som möjligt. Eller ja, jag läste ryska en tid, men valde att sluta ganska snabbt eftersom jag inte trivdes i gruppen alls, och eftersom jag egentligen inte ville läsa språk p.g.a. ångesten inför det.

När jag ser tillbaka på språkundervisningen jag fått i skolan, tycker jag det är synd att det inte introducerades tidigare, och på ett HELT ANNAT sätt än det gjordes. 

Varför inte göra det till en rolig upplevelse; att lära sig språk, kunna kommunicera med fler människor och lära sig om nya kulturer, istället för att göra det till ett obekvämt elände av grammatik och översättningsuppgifter…?

Linda: Jag var en muntlig och öppen elev och sku ha behövat lära mig språk via enkla dramaövningar, låttexter, filmer och kulturmöten. Språkinlärningen sög min motivation då vi måste sitta på våra platser och göra ”luckövningar” och lära oss utantill nya ord som vi inte påriktigt använde. Speciellt hemsk var finskaundervisningen. Böckerna var dödstråkiga, varför gick vi inte bara ut på stan och tog del av det finskspråkiga samhället eller samarbetade med de finskapråkiga skolorna? Jag lärde mig bäst franska eftersom läraren slopade böckerna och hade oss att översätta långa meningar som hon själv författat. På det viset fick jag en uppfattning av helheten och kunde lättare börja använda språket. Vi reste till frankrike och tog del av den franska kulturen på många olika sätt även i Finland vilket motiverade mig.

Kristian: Jag har alltid varit intresserad av språk. I lågstadiet började jag läsa tyska som mitt första främmande språk i trean. Engelska började jag först i åttan och i gymnasiet valde jag ännu att läsa franska och spanska. Nu efteråt tänkt känns det otroligt att jag har gått sju år i skolan innan jag hade min första kurs i engelska. Jag tycker att det borde vara en självklarhet att alla ska ges en möjlighet att lära sig flytande engelska, helst från och med årskurs ett.  Ju fler språk, desto bättre.

      Jag tycker också att det är viktigt att språkundervisningen börjar i ett tidigt skede i lågstadiet. Mätt i antal kurser har jag läst mer franska än tyska, men min tyska är fortfarande starkare. Jag tror definitivt att den allra största orsaken är att jag helt enkelt började läsa tyska som 9-åring. Franskan kom i bilden då jag var 16 år gammal.

Improvisatörerna improviserar vol.2

Vår forskare Hannah Kaihovirta  träffade vi för första gången på Café Viola. Vi diskuterade hennes forskning “Teacher Improvisation as Processes of Mosaic, Kaleidoscope and Rhizome – an arts-based, co-teaching approach”, och forskningsprocessen. Kaihovirta har en konstnärlig bakgrund, som syns i hennes forskning.

Kaihovirtas forskning handlar om hur improvisation kommer till uttryck. Improvisationen var tvådelad, mellan eleverna och lärarna. Kaihovirta har själv observerat detta fenomen i en klass. Denna klassen valde hon att jobba med p.g.a. tidigare samarbete med lärare och eleverna. Dessa elever var vana med hennes arbetssätt och därför var denna grupp passande för detta ändamål. Kaihovirta använde plastdjur som barnen fick leka med. Plastdjuren användes för att de var bekanta för eleverna och det var därmed en låg tröskel för barnen att delta i aktiviteterna.

 

Under forskningen kom Kaihovirta fram till tre former som kunde fungera som olika sätt att tänka på improvisation inom undervisning. Dessa former av improvisation har Kaihovirta själv skapat och här kan ni se hur hon visualiserar dem

   Mosaik i detta sammanhang illustrerar lärarens improvisation då de kombinerar ideer för lärarens praxis. Medan kalejdoskop i sammanhanget av denna forskning illustrerar hur läraren ser på utrymmet där lärandet sker i, rörelserna och mönstren som förändras i kalejdoskopet representerar den didaktiska diskursen. Rhizomen visar hur olika faktorer i lärandesituationen kan ändra riktningen på lärandet, läraren och studeranden ska reagera på impulser som kan ta riktningen för lärandet åt ett annat håll.

Forskarens konstnärliga bakgrund kom på ett intressant sätt fram då vi frågade henne hur hon valt mosaik,kalejdoskop och rhizom för att visualisera improvisation i klassrummet. Hon svarade att det var ett intuitivt val. Vi tyckte att detta visar hur bra det går att kombinera två ämnen som först kan verka långt ifrån varandra, forskning och konst.

 

Mosaic

 

Kaleidoscope

 

Rhizome

Hur skulle en artistisk synvinklel  fungera i er forskning? Anser ni att figurerna hjälper er att förstå forskningen?

Kram improvisatörerna,

Kaisa, Emma, Henrika, Tanja, Sofia, Maria och Denise

Bilderna är tagna från Hannah Kaihovirtas forskning “Teacher Improvisation as Processes of Mosaic, Kaleidoscope and Rhizome – an arts-based, co-teaching approach”, 2017

https://jased.net/index.php/jased/article/view/508/1419

Barnens samspel kräver utrymme

Medan vi jobbat med forskningen av Furu och Ahlskog-Björkman har vi hittat artiklar om liknande forskningar vilket väckt mycket diskussion i vår grupp och vi blivit ännu mer intresserade av ämnet ju mer vi lärt oss. En speciellt intressant var artikeln ”Barnens samspel kräver utrymme” som handlar om Eva Björck-Åkessons forskning.

Eva Björck Åkesson

Eva Björck-Åkesson (inte att förväxlas med Eva Ahlskog-Björkman) är en forskare och professor i specialpedagogik vid Högskolan i Jönköping. Hon har främst fokuserat på hurdana förutsättningar barn med funktionsnedsättningar i förskoleålder har för samtal och samspel. Detta relaterar starkt till forskningen Ann-Christine Furu och Eva Ahlskog-Björkman, men deras forskning handlar om situationer med förskolebarn i skapande aktivitet.(Specialpedagogiska myndigheten, 2014)

I en artikel år 2014 säger Björck-Åkesson: ”Som pedagog har man en betydelsefull roll att skapa förutsättningar så att barnen kan samspela med varandra. Ett bra verktyg är leken. Genom att se till att alla kan delta i leken skapas förutsättningar för att vara delaktig.” (Specialpedagogiska myndigheten, 2014). Det är mycket viktigt att pedagogen ser alla i gruppen och väljer lekar där alla kan vara delaktiga och samarbeta. Björck-Åkesson har bevisligen lyckas enormt bra med uppgiften eftersom hon berättar att flera av barnen senare i vuxen ålder kommit och tackat henne.

Furu och Ahlskog-Björkman var mest överraskade över hur lite pedagogen talar med barnen och förstod att det är viktigt att barnen får skapa diskussion tillsammans. Å andra sidan kom Björck-Åkesson fram till att samtalet mellan barnen själva är viktigare än samspelet mellan pedagog och barn. Det intressantaste är hur lika slutsatserna forskarna fått trots att det ändå handlar om olika sorters barn i samma ålder. Det är dock värt att nämnas att forskarna haft olika sätt att närma sig ämnet. Furu och Ahlskog-Björkman har valt att fokusera direkt på hur pedagogen samtalar med barn medan Björck-Åkesson har fokuserat på hur pedagogen kan hjälpa barnen att kommunicera sinsemellan. Det vi vill lyfta fram som lärdom är att barnen i förskolan inte kommunicerar märkbart olika med varandra fastän de skulle ha funktionsnedsättning. Detta är naturligtvis beroende av att pedagogen ger verktyg och möjlighet för det, vilket vi alla ska göra i framtiden.

-Team Babblarna

Källa:

Specialpedagogiska skolmyndigheten, Barnens samspel kräver utrymme, skriven: 9.12.2014, editerad 29.3.2016, hämtad 30.1.2018, https://www.spsm.se/stod/forskning-och-utveckling/forskning/intervjuer/barnens-samspel-kraver-utrymme/

En liten summering

 

Nu är presidentvalet slut, och man får äntligen andas ut.

Röstningsprocenten var relativt hög, men ungdomarnas valdeltagande sög.

Niinistö hade stilig krage medan hans fru Jenni var hemma med stor mage.

New York Times undrar “Var är Niinistös hund?” – den var nog på möte med Sveriges stadsförbund.  

Nu över till kursen och bloggandet som inte varit alltför lätt, därför har vi gjort detta på vårt egna sätt.

Forskartenten närmar sig med stora steg, nu gäller det att inte vara feg.

Det här är vårt sista inlägg här, sen flyr vi denna atmosfär.

De sju små forskarna tackar för sig, och konstaterar att bloggen har varit en kul grej.

Nu tog rimmen slut men här bjuder vi ännu på ett trevligt avslut.

Snart siktar vi mot nya mål, nu höjer vi glasen och säger skål!

–  De sju små forskarna

 

KÄLLOR:

https://svenska.yle.fi/artikel/2018/01/29/sa-reagerar-varlden-pa-niinistos-seger-hunden-lennus-franvaro-bekymrar-the-new

https://www.osterbottenstidning.fi/Artikel/Visa/175348

 

 

Inside information från fältet

I januari 2018 tog vi oss ut på fältet för ta reda på hur verksamma pedagoger ser på pedagogisk kommunikation i daghem i Huvudstadsregionen. Idén till detta blogginlägg kom direkt efter den första träffen med Christin. Vi ville veta mera om hur kommunikationen fungerar i vardagen på olika slags daghem. 

Vi har intervjuat tre stycken pedagoger som jobbar på olika sorts daghem; en barnskötare på ett svenskspråkigt daghem (Pedagog 1), en barnträdgårdslärare på ett finskspråkigt daghem (Pedagog 2) och en barnträdgårdslärare/föreståndare på ett språkbadsdaghem (Pedagog 3).

Vilken roll har kommunikationen i ditt arbete?

Pedagog 1: Kommunikationen har en mycket viktig roll i mitt arbete. Det är viktigt att hela tiden ha en dialog med barnen. Det är även viktigt med bra kommunikation pedagoger emellan, vi fungerar trots allt som språkliga förebilder för barnen. Ständig kommunikation är ett bra sätt att träna språket. Jag försöker betona att det är viktigt för barnen att våga tala ut och på det sättet höja barnets självkänsla. Det är även viktigt att lära barnen att lära sig att lyssna och att respektera och ge tid åt varandra.

Pedagog 2: Kommunikationen har en stor betydelse i mitt arbete. Den spelar en roll i allt och på flera olika nivåer. En viktig sak är hur pedagogen uttrycker känslor och skapar ett känsloband till barnen. Om känslobandet inte finns förblir kommunikationen på en ytlig nivå. Den viktigaste saken och utgångspunkten är att lyssna, fråga och ge utrymme till barnen. Barnet har huvudrollen. Det gäller att prata med barnen och visa ett äkta intresse för det de säger. En pedagog ska inte ge för mycket råd, ord och förklaringar. Hen ska låta barnen prata. Pedagoger har ofta ett stort behov för att ta huvudrollen. När pedagogen känner barnen bra har hen lättare att se nyanserna i deras känslor och sedan svara på dem. Det i sin tur skapar en bra stämning i gruppen.

Pedagog 3:  Kommunikationen är det viktigaste som finns mellan barnen och oss pedagoger. Det är också viktigt mellan oss och föräldrarna samt oss inom arbetsteamet.

Vilken roll tar du i skapande aktiviteter? I skapande aktiviteter på daghem, hur tänker du kring din kommunikation med barnen?

Pedagog 1:  Jag anser att kommunikation är grunden till skapande, d.v.s tillsammans kan man hitta på ännu roligare idéer och lösningar. Med pedagogisk kommunikation kan du väcka barnets fantasi och lyckas utgå från barnets egna idéer och tankar vilket är målet. Det är viktigt att ha möjlighet att utgå från det enskilda barnet men samtidigt kunna ta den rådande gruppdynamiken i beaktande. Ibland kan man ha barn i gruppen som kräver klart mera stöd och då är det viktigt att de får bli hörda på det kommunikationssätt de behärskar. Ibland kan vi dela gruppen i mindre grupper eller jobba med ett barn åt gången. Möjligheten att göra det här finns givetvis inte alltid.

Pedagog 2: Den kreativa verksamheten har en stor roll i daghemmets vardag. Ibland har man långa teman som barnen jobbar med. Då är utgångspunkten oftast barnen och deras omgivning och tanken är att skapa berättelser kring den omgivningen eller något tema. Pedagoger uppmuntrar också barnen till kreativ verksamhet och möjligheten till skapandet (ritande, färgläggande, modellera) finns alltid i vardagen. Barnen väljer själv vad och hur de vill göra. Deras egna erfarenheter (något som berör dem) ska ligga i grunden. Det sättet hur pedagogen är med barnen är viktigt. Hen kan ge tips eller material, fråga frågor, lyssna på deras idéer, ge komplimanger och uppmuntra barnen som oftast hjälper dem att bli ivriga över någonting. Det ska finnas utrymme för barnen att berätta vad, hur och varför de skapar något. Pedagogen ska vara närvarande. Den nya läroplanen har betonat sådana här saker.

Pedagog 3: Jag diskuterar med barnen vad det rörs i deras tankar och är aktivt med, ställer frågor och lyssnar på barnens diskussioner sinsemellan. Under aktiviteten kommer kommunikationen lika naturligt som under en lek.

Hur medveten är du om din kommunikation? Har du kommunikationsstrategier? I fall ja, vilka?

Pedagog 1: Jag upplever att jag är mycket medveten om det. Jag tycker om att kommunicera med barnen och höra deras tankar och funderingar. Det viktigaste är att ha tålamod och att ge barnen tid att själva komma fram till sina funderingar och att inte styra deras tankar. Alla skall uppleva  att de blir hörda. Dessutom skall man komma ihåg att de som inte kan kommunicera (språkligt) skall få möjlighet att kommunicera på de sätt de kan bli hörda på. Det är viktigt att “tala” med hela kroppen så att t.ex. inte ansiktsuttryck strider mot ens tal. Man skall visa att man har ett äkta intresse för barnet och dess tankar.

Pedagog 2: Jag är väldigt medveten om min kommunikation. Jag visar äkta värme och intresse samt bryr mig om barnen och det de uttrycker. Det väsentligaste i min kommunikation är att skapa känsloband till barnen som i sin tur stärker min relation till dem. Hela kommunikationen ska visa att pedagogen bryr sig och visar genuint intresse för det barnen säger. Kommunikationen får inte bli mekanisk. I grunden finns det tanken om ens mål, agenda och medvetenhet om hur människan fungerar. Pedagogen ska inte bli rädd av att barnen tar egna sidospår i sitt skapande från den planerade strukturen.

Pedagog 3:  Det lyckas inte om man inte är medveten om kommunikationen och inte får kontakt med barnen. Då man kommunicerar med dem så måste man försöka få ögonkontakt med dem, annars blir det till ingenting. Blicken måste vandra igenom alla barn. Språket på ett språkbadsdaghem måste vara konkret talspråk. Varje dag vill man ge ett nytt ord, visa med kroppsspråk eller visa bilder ur någon bok som barnen är bekanta med och koppla till sagan. Vissa pedagoger kan ha barnen att rita under en sagostund. Detta fungerar inte alls på språkbad eftersom barnen inte kan koncentrera sig på en saga som berättas på ett främmande språk. Då barnen frågar något så måste man stanna upp, lyssna och ta ögonkontakt. Barnen frågar ofta på finska och då blir man som en papegoja och upprepar  deras fråga på svenska. Kroppslig kontakt är också viktigt, jag kramar ofta barnen. Det är mycket givande då man märker att barnen börjar förstå vad man berättar för dem.

Som strategi har jag att ställa frågor. Det är jobbigare på språkbad då kommunikationsspråket är fortfarande främmande för de yngre barnen. I förskolan fungerar det bättre då de redan är bekanta med språket.

Hur mycket plats har pedagogisk kommunikation i din bransch?

Pedagog 1:  Jag upplever personligen att det hör till min vardag. Dagen börjar med morgongröten, en trevlig pratstund, ibland kan någon vara ledsen och  då talar vi om det. Det är även viktigt att ha en fungerande dialog daghem, barn och hem emellan så att barnet har möjlighet att påverka sin vardag.

Jag tror att trivseln på sin arbetsplats kan vara avgörande för hur mycket tid man sätter på pedagogisk och betydande kommunikation. Sedan tror jag att personalbristen kan påverka kommunikationens kvalitet.

Pedagog 2: Det beror på människor och varierar mycket. Man kan inte säga att det finns någon enhetlig överenskommelse eller linje i branschen. Om man vill inkludera mera pedagogisk kommunikation i branschens kultur krävs det en gemensam diskussion och utveckling på olika daghem. Den nya läroplanen betonar den pedagogiska kommunikationens betydelse, men det finns behov för utveckling.

Pedagog 3: Vet inte vad man skulle göra där om man inte skulle kommunicera. Pedagogiken på ett språkbadsdaghem skulle inte fungera utan en medveten pedagogisk kommunikation. Dessutom trivs barnen då de får mycket uppmärksamhet och hörs.

 

Vad tycker ni om detta ämne som blivande pedagoger?

Ha en trevlig början på veckan!

Hälsar,

Babblarna

 

Furu, A-C & Ahlskog-Björkman, E (2015) Meningsskapande i förskolan – om kommunikationen mellan pedagog och barn vid en skapande aktivitet. I Ahlskog-Björkman, Eva  & Furu, Ann-Christin (red.) Forskningsperspektiv på barnträdgårdslärares professionalism. Vasa: Rapport 37 / 2015, Fakulteten för pedagogik och välfärdsstudier. Åbo Akademi.(s.24-38). Hämtad: 17.1.2018 från: http://www.vasa.abo.fi/pf/pfpublikationer/full_text/Rapport_37_digital.pdf – strategierna på sidorna 31-34.

Sir Richards andra blogginlägg, here we go again

Vi hade ett jätte roligt slut på December då vi fick träffa vår forskare Minna Törmänen. Nu efter ett skönt jullov sitter vi och reflekterar över det mötet.

Minna Törmänen nämnde att hon länge studerat specialpedagogik och även jobbat som lärare i Sverige. Minna har även jobbat och forskat i Schweiz. När vi frågade till orsaker bakom hennes forskning om dyslexi nämnde hon att den varit del av hennes doktorsavhandling. Medan hon jobbade som lärare märkte Minna att eleverna med koncentrationssvårigheter och inlärningssvårigheter kunde prestera på helt annat sätt under musiklektioner. Under sina studier vid Sibelius akademin kom hon i kontakt med Kai Karma som utvecklat Audilex, ett program som övar audio-visuell koppling, koppling mellan toner och ritade figurer. Kai Karma hade konstaterat att dyslektiker klarar sig sämre i testet som ursprungligen var ett test på musikalitet. Då väcktes deras tankar om att pröva Audilex som hjälp för dyslektiker.

Den del av Minnas doktorsavhandling som vi fokuserar på är en interventionsstudie i skolor i Sverige. Interventionsstudier går ut på att ha något test för sina elever, varefter man utför individuell träning, en så kallad interventionsperiod varpå man testar eleverna på nytt och ser resultatet. Pre-testet gick ut på att mäta elevernas läsförmåga, följande fas var en period då eleverna tränade med Audilex (8 gånger 15 minuters pass). Efter detta upprepades samma lästest, i både en kontrollgrupp samt i gruppen som övat med Audilex. Resultatet visade häpnadsväckande nog att redan korta, non-verbala övningar ökade elevernas läsförmåga betydligt.

Det som Minna upplevde som viktigt för att utföra en lyckad interventionsstudie var att skapa kontakt med eleverna och ta i beaktande elevernas ålder. Om man inte skapar en tillräcklig kontakt samt anpassar nivån enligt elevens ålder löper man risk att eleven inte är mottaglig för interventionens påverkan. Det som Minna föreslog att vi skulle läsa oss in på för att bättre förstå ämnet var exekutiva funktioner, ett begrepp som ännu förblivit lite oklart trots att vi bekantat oss med begreppet tidigare.

Om ni vill läsa mera om Audilex kan ni göra det här:​

http://www.opetusohjelmat.fi/kauppa/product_details.php?p=15

(tyvärr på finska)

Sir Richard hoppas ni har tyckt att detta är lika intressant som vi!

 

Improvisatörerna improviserar

Hej kära medstuderande,

Vi är Improvisatörerna och vår löpsedel var “Lärarens improvisation uppfattas inte som yrkeskunskap” . Vi hade i början svårt att tolka vad yrkeskunskap och improvisation var då vi alla hade lite olika åsikter om saken. Till slut definierade vi det som att vara kunnig inom sitt område och klarar av att tillämpa sin kunskap på ett passande sätt och som kan bete sig på arbetsplatsen. Vi valde att definiera improvisation som förmågan att anpassa sig enligt situationen så att man ändrar sitt handlingssätt oplanerat. Enligt oss gynnar yrkeskunskapen, då det kommer till improvisation, eleverna.

Just denna löpsedel drog oss till sig på grund av att vikten av improvisation är ett område som inte riktigt har nämnts inom våra studier fastän det är någonting som vi alla anser att är viktigt och borde betonas mer. Vi vill även själva att vi ska kunna improvisera naturligt i framtiden med våra elever. Vår grupp består endast av klasslärarstuderanden så vi har en relativt likadan syn på temat i fråga.

 

Skulle ni definiera begreppen yrkeskunskap och improvisation på ett annorlunda sätt och isf hur?

Har ni några tankar om betydelsen av improvisation inom pedagogik/er linje?

 

Kram improvisatörerna,

Emma, Henrika, Kaisa, Tanja, Sofia, Denise och Maria

PISA, på gott eller ont?

Den senaste PISA-undersökningen i Finland gjordes år 2015. När resultaten publicerades försökte journalister och experter tolka resultaten. Rubrikerna kunde lyda: Finland har världens bästa flickor, Stora regionala skillnader, Klyftan mellan pojkar och flickor störst i Finland av OECD-länderna, Pojkarna halkar efter…

Men vad säger egentligen PISA-resultaten om det finländska skolsystemet? Och vad är egentligen en PISA-undersökning?

PISA-undersökningen är en internationell kunskapsutvärdering där man utvärderar slumpvist valda 15-åriga elevers kunskaper i naturvetenskaper, matematik, läsförståelse och problemlösning. De slumpvist valda eleverna får göra ett prov som tar ungefär två timmar. PISA-undersökningen är sedan år 2015 digitalt. PISA-undersökningen genomförs vart tredje år vilket betyder att nästa PISA-undersökning kommer att ta plats år 2018. PISA finansieras och arrangeras av Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling (OECD). Målet är att utvärdera elevernas prestationer runtomkring i världen för att åstadkomma bättre pedagogiska metoder och resultat.

I PISA-undersökningen 2015 har man bl.a. gjort en jämförelse mellan de finländska pojkarnas och flickornas resultat i naturkunskap åren 2006 och 2015. År 2006 fick flickorna 565 p. och pojkarna 563 p, med andra ord ett jämnt resultat mellan könen. Men vid år 2015 har inte endast resultatet försämrats, utan resultatet visar även en stor klyfta mellan flickor och pojkar. Flickorna fick nu 541 p. och pojkarna endast 522 p. Vad är orsaken till att resultatet visar att en klyfta vuxit fram mellan flickor och pojkar? Har det någon betydelse?

 

Finlands resultat Poäng OECD-länder Alla deltagare
Naturvetenskapliga färdigheter 531 3. 5.
Läskunnighet 526 2. 4.
Matematiska färdigheter 511 7. 13.
Gemensam problemlösning 534 5. 7.

Man kan rikta en viss kritik till PISA-undersökningarna. Dessa undersökningar riktar in sig på den logiska slutledningsförmågan hos eleverna och utesluter i princip hur elevers kreativitet och sociala kompetens är utvecklade. Det handlar i det stora hela om hur mycket eleven har utvecklats vid denna ålder och det finns mycket annat att se på än de matematiska kunskaperna eller läsförståelsen. Det är å andra sidan väldigt svårt att genom skriftliga test undersöka en social kompetens eller kreativitet.

Christina Nygren-Landgräds (2004), Den fostrande slöjdprocessen, lyfter fram att barn i skolåldern ofta förlorar sin skaparglädje och kreativitet eftersom skolan i första hand är väldigt kunskapsstyrd och inte lägger lika stor vikt på barnets kreativitet. I texten står det vidare att barn som bevarar sin kreativitet genom skolgången ofta känner sig väldigt ensamma, att de t.o.m. känner sig annorlunda. Författaren lyfter fram att de barn som bevarat sin kreativitet genom hela sin skolgång har haft en sak gemensamt, att de alla i skolan eller i hemmet haft en vuxen som kunnat stötta barnet i sin kreativitet, att det funnits någon som sett in i deras inre, som uppmuntrat dem och hållit dem psykiskt vid liv. Det visar tydligt hur kunskapsinriktat vårt samhälle är även om den nya läroplanerna i en allt större grad lyfter fram tankar kring kreativitet,skapande miljöer och en problembaserad syn på lärande. Hur kan det var möjligt att barnen redan i skolåldern känner sig ensamma och utanför då de är kreativa och skapar nya innovativa lösningar? Hur kan vi ändra på det?

Det mesta som skrivits i nyheterna om PISA framställer resultaten i ett ödesdigert ljus, då skolan, särskilt orosmoment inom skolan, både engagerar  och upprör.

Finska unga var bland de bästa i världen på problemlösning i grupp. Kunde detta, och även de försämrade resultaten i PISA-undersökningen, vara ett tecken på att mera mångsidiga metoder tagits i bruk i skolorna och de finländska skolbarnen är ovana vid att prestera vi traditionella provtillfällen?  Det finns flera potentiella orsaker till denna förändring. Även om PISA i viss mån ger värdefull information om en bred grupp,  tänker vi oss i vår grupp att resultaten inte nödvändigtvis är helt entydiga eller lättolkade. 

Grupp: Den här sortens pojkar,

Julia, Lovisa, Sabina, Maria, Caroline, Herta

Den lovade jämföringen

Hej och gott nytt år till er alla!

Här kommer telefonisternas sista  blogginlägg och som rubriken redan säger, kommer vi att berätta vilka skillnader vi hittade mellan den äldre och nyare versionen av forskningen

Det vi märkte att mest skiljde de två olika versionerna av forskningen åt, var absolut det att man i den nyare versionen förklarat mycket djupare vad t.ex. digital labour går ut på, vad de olika applikationerna på telefonen har för uppgift (snapchat, pinterest, tumblr osv.) och överlag bara berättat mer utförligt hur allt fungerar. Dessutom berättar man mer detaljerat hur det gick till när man valde vem som deltog i forskningen samt hur man utförde själva forskningen där i skolan. En annan positiv sak med den nya versionen var att man hade gjort cirkeldiagram över hur de olika eleverna använde telefonerna under skoltid och hur mycket man använde de olika applikationerna. I den äldre versionen fick man läsa hur vissa diskussioner mellan eleverna som var med i forskningen samt forskarna gick till, eleverna förklarade t.ex. varför de tycker att då man talar på Whatsapp är det mer personligt än ifall man talar via Snapchat. I den nyare versionen har man inte inkluderat lika många diskussioner, men de man valt att sätta med är väldigt intressanta att läsa. 

För oss är det otroligt givande att vi nu har två lite olika versioner av vår forskning, då vi känner att vi nu fått ännu mer information om det hela.

Vi hoppas ni haft en riktigt bra start på det nya året!

Telefonisterna  Anna, Ella, Iris, Maija, Olivia, Pia & Sandra