All posts by Juuso Björkroth

Banker investerar i fossilt medan klimatförändringen fortskrider

5 år efter Parisavtalet har banker investerat kollektivt 3,8 trillioner dollar i fossila bränslen, enligt en rapport publicerad av Rainforest Action Network. Samtidigt har det globala klimatet destabiliserats ytterligare. Vi har sett ökade mängder skogsbränder, värmeböljor och floder under de senaste åren, och atmosfärens koldioxidhalt fortsätter växa. Det är ingen tvekan om att klimatförändringen är här och nu, och påverkar redan oss allihop.

Enligt Lassi Ahlvik, biträdande professor i miljöekonomi på Helsingfors universitet, har banker inte total kontroll över sina investeringar, utan de sker åtminstone delvis enligt kundernas önskan. Ifall kunderna, och därmed finansmarknaden, anser fossila bränslen som ett säkert och lönsamt investeringsalternativ, kan situationen se ut som den gör nu. Investeringsmarknaden påverkas därför starkt av politik, såväl inhemsk som global, och av människors värdesättningar och uppfattningar av hur världen fungerar.

Ahlvik har forskat i medel inom policy och finans med hjälp av vilka investeringarna kan styras för att bli mer hållbara. ”Det traditionella sättet att få bukt med finansströmmarna är att ta till åtgärder hos förorenarna, t.ex. med hjälp av utsläppsrätter. Då sjunker värdet på de företag som förorenar mycket, medan de som är rena vinner”. Problematiken med utsläppshandel är att utsläppspolicyn skiljer sig från land till land, och företag kan relativt lätt flytta till ett land med mindre strikta lagar. ”För att påverka de länder som kommer efter i klimatstrategin har vi indirekta verktyg, t.ex. via finansmarknaden om europeiska investerare undviker företag med dålig klimatpolicy eller via koltullar”.

Även om de globala investeringarna i fossilt fortfarande är för stora, har Parisavtalet påverkat företagens aktiekurser som förväntat; rent vinner medan fossilt förlorar. RAN:s rapport jämför inte investeringsmängderna med andra energiformer, vilket kan förvränga bilden av utvecklingsriktningen den ger. ”Det är svårt att säga hur storleken av marknaden har förändrats under tiden. Det skulle kunna vara en förklarande faktor. Det kan vara att den procentuella andelen till och med har blivit mindre. Men förstås skulle det vara bra om sifforna skulle sjunka totalt”. Ahlvik tar upp konceptet kolbubbla. Det handlar om att företag vilkas värde baserar sig på fossila bränslen kan krascha som resultat av eventuella snabba förändringar i klimatpolicy. Investerare har alltså en förvrängd tillit till fossilt. Det har teoretiserats att detta leder t.o.m. till en ny finanskris. Det är dock mycket osäkert om en sådan kris realiseras. ”Den nuvarande utvecklingen inom klimatfrågor skapar risk för investeringar i fossilt” säger Ahlvik. En del oljebolag har också anpassat sig enligt det här, och de söker efter mindre avlagringar, jämfört med t.ex. de stora fyndigheterna på 60–70-talet som används fortfarande. Det verkar som att oljebolag tar utvecklingen i beaktande i uppsökningen av olja i alla fall.

Genom striktare klimatlagstiftning kan fossila företag alltså göras mindre attraktiva som investeringsmål. Det är staterna som ansvarar för den legislativa styrningen. Ett exempel på detta är att finska staten förbjudit användningen av stenkol för energibruk från och med 1.5.2029. Detta leder förstås till en omformning i energiproduktionen, och staten måste stöda de intressenter som påverkas negativt av detta. Men om förändringen sker genom en sänkning i efterfrågan är staterna inte ersättningsbelagda, vilket blir mer lönsamt för staten, men inte för investerare. Fossilföretagen förlorar i alla situationer.

Ahlviks senaste forskning handlar om oljebolag. ”Det traditionella sättet att förminska utsläpp är att vidta olika klimatpolitiska åtgärder; skatter, utsläppshandel, olika standarder för bilar osv. Allt detta påverkar efterfrågan av fossila bränslen. När vi pratar om tillförsel handlar det om oljeproducenter t.ex. Norge eller Statoil, nutida Equinor. Klimatpolicyn är oftast riktad till dig vid bensinpumpen som använder fossila bränslen och köper dem från marknaden. Men det är också möjligt att rikta klimatpolicyn på tillförselsidan, även om det inte har gjorts ofta. Vi undersöker hur olika skatter i produktionsskedet kan hjälpa till med klimatbekämpningen”.

Företag finansieras och stöds ofta av staten. Om fossilföretag får stöd från stater kommer de också att söka olja mer aktivt. Vägvisarstaternas infallsvinkel är motsatt.

Ahlvik: ”Det finns några länder som har förbjudit utvinningen av fossila bränslen redan nu och produktionen av dem fr.o.m. något visst årtal, såsom Danmark, Frankrike och Costa Rica. Dessa länder har inte mycket olja. Stora oljeproducenter har inte gått med på det här. Norge skulle kunna vara ett av de första, eftersom där regleras endast utsläppen av själva produktionen. Den Norskproducerade oljan som används utomlands anses vara på användarens ansvar”.  Om regleringen skulle riktas på producenten skulle klimateffekten vara på Norges ansvar, i stället för konsumentens. Regleringen flyttas alltså en länk närmare början av produktionskedjan.

Enligt en stor mängd vetenskapliga artiklar har klimatbekämpningen skett för långsamt. Genom att ta exempel från lyckade miljöinsatser kan klimatbekämpningen utvecklas. Problem kan uppstå med intressentgrupper med olika målsättningar eller problem som inte kunnat förutsägas.

Ahlvik: ”Det som lyckades bra med skyddandet av Östersjön var att det började tidigt, och dessutom under kalla kriget. Man fick Öst- och Västtyskland runt samma bord. Och det räckte ganska länge före resultaten syntes, men den positiva utvecklingen fortsatte. Men en gemensam faktor som ingendera, dvs. skyddandet av Östersjön eller klimatbekämpningen lyckats med, är att ta i beaktande återkopplingar och tipping-points. En stor del av Östersjöns nuvarande belastning beror på utsläpp av gödslande ämnen från havsbottnen.  Redan enligt försiktighetsprincipen borde mer göras för att bekämpa klimatförändringen snabbt”.

Klimatförändringen är förstås ett mycket större och mer komplicerat problem att lösa än skyddandet av Östersjön. Ändå finns det ett exempel på ett mycket väl lyckat globalt avtal, Montrealprotokollet. Montrealprotokollet infördes för att bekämpa förtunningen av ozonlagret i atmosfären, och den har ratificerats av alla FN-länder, och faktiskt lyckats minska utsläppen av ozontunnande ämnen. ”Det avtalet är välgenomtänkt, och det har många finesser. Parisavtalet försöker vara liknande, det inkluderar alla. De gamla klimatavtalen delade länderna i två kategorier, vilket kunde vara bra för rättvisans skull, men de fungerade inte så bra. Montreal- och Parisavtalens problem liknar varandra, det är ingen skillnad var utsläppen kommer ifrån, de är lika svåra att lösa. Effekterna är fördröjda, resultaten ses inte snabbt, dock ozonhålet finns där fortfarande men den krymper, och klimatförändringens effekter syns ännu långsammare. USA hade republikansk president då Montrealprotokollet infördes, och då var Republikanpartiet av ganska olika åsikter om miljöfrågor. Dessutom fanns det ingen säkerhet om CFC-föreningarnas nackdelar, ingen liknande vetenskaplig konsensus som med klimatförändringen, men ändå implementerades protokollet”.

Är världen så annorlunda än under grundandet av Montrealprotokollet? Varför kan inte ett liknande avtal lyckas med klimatförändringen? Ahlvik funderar om kanske polariseringen inom länder kontra mellan länder är större nuförtiden, eller om miljöproblemets natur är så annorlunda att det inte kan lösas på lika sätt. Det är svårare att hitta alternativ för fossila bränslen än för CFC-föreningar. Ahlvik: ”Industrin emotsatte sig protokollet länge, men på en natt ändrade det ledande företaget Dupont sin ställning och började stöda den, och i rörde sig framåt. Kanske en liknande rörelse kan ses hos oljeföretag, British Petroleum och Equinor har varit ganska framskridande i förändringen. De förstår att en förändring måste ske. Eller är det bara en synvilla? Det är svårt att säga, handlingar är det som räknas”.

En viktig drivkraft bakom handling är pengar. Genom att styra finansströmmarna mot hållbara lösningar, där de behövs kan mycket gott göras för klimatet. Detta kanske kunde ske naturligt i och med marknadsutvecklingen, men det verkar ske allt för långsamt. Därför behövs reglering på såväl gräsrots- som global nivå.