All posts by Joonatan L H Kylmäniemi

Det pandemiska hotet var känt, men inget gjordes. Nu har vi korona. Samma kommer att hända med klimatförändringen, tror experten.

FN är en organisation mellan världens stater vars syfte är att hjälpa världen mot en bättre framtid och tjäna politiken som en plattform för diskussioner mellan länder om mindre och större problem. Ett av de största problemen är klimatförändringen.

Enligt våra uppgifter är tiden kort, men ändå har inga betydande politiska eller ekonomiska åtgärder ännu setts för att ta itu med klimatförändringarna. Varför är det så? Och vad kan man göra åt klimatförändringen i politiken? Vilken roll spelar FN och hållbar utveckling i världspolitiken och kan den bidra till att stoppa klimatförändringarna?

Jag tänkte ta ställning till dessa frågor från Janne Hukkinen, professor i miljöpolitik vid Helsingfors universitet, som har också varit delaktig i rådgivning till den finska regeringen om hållbar utveckling.

Janne Hukkinen är professor i miljöpolitik vid Helsingfors universitet.(Bild: Helsingfors universitetet)

 

Problemet

Jag frågade Hukkinen vad det är med beslutsfattandet när, även om ämnet har debatterats i årtionden, det inte har funnits någon överenskommelse i politiken om vad man ska göra med klimatförändringen.

”Visst skulle IPCC vilja veta exakt samma sak”, skrattar Hukkinen. Han presenterar dock en djup åtskillnad mellan politik och vetenskap som orsak.

”Ibland kan socialt beslutsfattande stöta på forskningskunskap, men mestadels är det ett autonomt system som inte behöver ta hänsyn till vetenskaplig forskning.”

Politik och vetenskap fungerar under olika spelregler. Det politiska beslutsfattandet är kortsiktigt på grund av valperioder och valpåtryckningar, medan vetenskapen strävar efter att vara så långsiktig som möjligt. Politik åberopar fakta och säkerhet, medan vetenskapens uppgift är att ifrågasätta och utforska världen såväl som sig själv.

 

För politikens förhalning i kampen mot klimatförändringar finner Hukkinen också en förklaring i människans natur. Som ett resultat av evolutionen har vi anpassat oss för att reagera på omedelbara, påtagliga faror med “fight or flight”-reaktionen, och detsamma gäller till klimatförändringen. Men den här gången är faran inte påtaglig och överhängande. IPPCC-rapporterna säger vilken inverkan klimatförändringen sannolikt kommer att få, men allt har hittills varit långt ifrån åtminstone västerländsk mans vardag. Eller även om till exempel en intensiv storm har stuckit fläckarna i bältros, kan händelsen ha förklarats som en isolerad tillfällighet.

”Det är sorgligt att det tar tid innan vi vidtar några betydande åtgärder mot klimatförändringen, eftersom vi kollektivt måste ha en betydande mängd dåliga erfarenheter så att det blir som om på huden och verkliga uppfattas.”

Hukkinen jämför situationen med klimatförändringen med hur stora ekonomiska kriser har fungerat. Det har redan funnits ett antal av dem i en persons livstid, så idag vet de hur man bättre förbereder sig för dem. I sin tur har sådana globala pandemier som covid-19 inte funnits tidigare. Corona har stor likhet med klimatförändringen, eftersom även om experter har kunnat förutse en kris som denna kommer, har ingenting gjorts åt den i politiken.

”För en epidemiolog som respekterar sitt yrke var det ingen överraskning.” Institutionen för hälsa och välfärd har också rapporter om hur man ska reagera på en global pandemi. Ändå blev vi förvånade med våra byxor nere och situationen är nu vad som finns. Jag undrar om samma sak kommer att hända igen med klimatförändringarna. Jag frågade Hukkinen om det också.

 

Vi vet att det fortfarande är teoretiskt möjligt att stoppa klimatförändringen, men är det troligt i den nuvarande globala politiska situationen? Jag frågade Hukkinen om han tror att klimatförändringarna kommer att stoppas under 1,5 grader av uppvärmning, sett från förindustriell tid. Det här är Hukkinens personliga tro. Hukkinen berättade att när han pratar med andra experter på området är de oftast ganska mycket överens om frågan, men någon borde förmodligen undersöka vad experter inom området faktiskt tror på.

Men det svaret.

”Om du frågar vad jag tror, då allt jag vet om mänsklighetens förmåga att möta mycket stora kriser under världshistorien som har varit mindre än någon av de nuvarande miljökriserna, skulle jag säga att jag inte tror det.”

Janne Hukkinen rättfärdigar sin tro helt enkelt genom det faktum att för att bekämpa klimatförändringarna måste stiga under 1,5 grader ske i energiproduktionen, och i modern politik är det inte troligt att det kommer att ske. Enligt Parisavtalet i industriella länder skulle utsläpp minska enormt i bara tio år, och för andra länder, som får fler utsläppsrätter, finns det bara lite mer tid och utsläpp. Det verkar högst osannolikt, särskilt när ingenting har hänt under de senaste åren.

”Men i samma andetag skulle jag säga att jag inte tillhör dem som slår handskarna på bordet och tycker att det är meningslöst att ens försöka. Jag är övertygad om att vi bör göra allt vi kan, som forskare och individer som påverkar politiken och andra medlemmar av medborgarrörelsen, för att få till stånd mycket radikala åtgärder för att nå en och en halv grad.”

 

Dessutom fäster Hukkinen stor vikt vid anpassningen till klimatförändringen. Även om klimatförändringen stoppas under 1,5 grader kommer den fortfarande att få betydande konsekvenser. Hittills har klimatpolitiken haft en mycket stark dikotomi som i fråga om inneslutning och anpassning, och den har till och med blivit starkt politiskt splittrande, säger Hukkinen. Nu bör dock passera båda vägarna. Samtidigt som vi bör försöka mildra klimatförändringen bör vi se till att vi redan befinner oss i ett radikalt förändrat ekosystem på grund av klimatförändringen och det bör tas på största allvar, säger Hukkinen. ”Några tänker fortfarande på när klimatförändringen kommer att börja, men i verkligheten vi är inne i testinställningen och föränderlig verkligheten nu redan. Och det betyder logiskt att vi också måste kunna anpassa oss till det.”

 

Mot lösningar?

Enligt Hukkinen det är tydligt hur åtgärder bör vidtas för att ta itu med klimatförändringarna. ”Man kan inte göra något förnuftigt åt dessa saker på politisk beslutsnivå om du inte bitar i den sura äpplet och accepterar att du måste lyssna på experter.”

 

Ofta inom politiken representeras expertis av FN. FN: s synlighet i världspolitiken är trots allt stor och dess plats centrala. Där det finns diskussioner om att lösa världens stora problem, nämns vanligtvis det UN-populariserade begreppet hållbar utveckling. Därför kan vi föreställa oss att hållbar utveckling också skulle vara ett mycket centralt begrepp i kampen mot klimatförändringarna i politiken. Men hållbarhet och Agenda 2030 har också ofta kritiserats.

 

Jag frågade Janne Hukkinen vad hon tyckte om begreppet hållbar utveckling.

”Begreppet hållbar utveckling har visat sin funktionsduglighet genom att vara mycket ihållande i denna politiska debatt i mer än tre decennier. Det uppenbara konceptet lockar både beslutsfattare och vanliga människor”

Hukkinen uppskattar detta är åtminstone på grund av flexibiliteten i konceptet. Hållbarhet har definierats och kategoriserats på olika sätt. Så här bevaras idén, men detaljerna vädjar till olika människor.

 

Agenda 2030 har ofta kritiserats som otillräcklig. Hukkinen tycker att Agenda 2030 är bara bra. Det skulle också kunna finnas större mål, men Agenda 2030 är helt enkelt bra. ”Agenda 2030 går i ungefär samma kategori som deklarationen om de mänskliga rättigheterna.” Det passar FN: s roll. FN: s roll är alltid i den närliggande framtiden att vara organisatör av politiska förklaringar på högsta nivå. Även om FN fastställer strängare mål i Agenda 2030, har det varken befogenhet eller styrka att tvinga länderna att uppfylla sina skyldigheter. Hukkinen ser Agenda 2030 som riktlinje. “Till exempel förklaringen om de mänskliga rättigheterna är viktig också, även om det bara är en förklaring, och den bör inte nedspelas”.

Enligt Hukkinen är det ingen mening med att driva något annat. Volontärarbete och en viss typ av egenutvecklad anpassningsbarhet ger flexibilitet och når därmed fler människor. Om du försöker utarbeta för strikta regler eller definitioner kan företaget falla in i det när världens stater inte spelar så bra tillsammans ändå. FN: s roll är för närvarande realistisk.

Hukkinen tar också upp en annan punkt:

Han är involverad i en forskargrupp som utforskar trender i historien och vad vi går mot nu, liksom vad vi kan lära oss av historien. Det finns mycket mer litteratur om ämnet också. Hukkinen säger att vi idag är i en accelererande takt på väg in i samhällets stora crunches, och från historien lär vi oss att all slags mångfald som är så varierad som möjligt hjälper till att klara utmaningar. I det avseendet är det bra att det finns en viss variation mellan länderna och deras verksamhet när det gäller kultur, styrning och beslutsfattande. De problem som samhället och miljön kommer att möta i framtiden har inte universella lösningar, men de kräver att experimentera med väldigt många olika saker. FN:s ökade roll kunde minska mångfalden.

 

Jag frågade vad Hukkinen skulle förbättra den hållbara utvecklingen.

Hållbar utveckling har i allmänhet tagit fart ur ett människodrivet perspektiv som fokus på att möta mänskliga behov. Men enligt Hukkinen skulle ett mer holistiskt perspektiv vara klokare.

”När det gäller hållbar utveckling bör det vara viktigt att ta större hänsyn till interaktioner med naturen än att bara tillgodose människors omedelbara behov”

Från Agenda 2030 skulle han behöva lite mer tilltalande för folk. Som det ser ut är det en ganska hög politisk sak som fungerar som en riktlinje för staterna. Men på grund av det erbjuder det inte liknande möjligheter att ta budskapet till vanliga människor. För den uppgiften skulle det kunna finnas färre mål som fastställs i Agenda 2030.

 

Senast kom Hukkinen att tänka på ett potentiellt hot som framtiden kan medföra. Hukkinen tar upp ett ämne som han har varit involverad i forskningen.

“Vi vet att den värld vi är på väg mot i allt högre grad kommer att innehålla oväntade kriser, såsom denna coronapandemi. Hotet är att kriser blir kroniska och på grund av dem blir samhällets krigslagar kronisk. Detta är ett hot mot demokratin om sådana tillstånd som begränsar de grundläggande demokratiska rättigheterna, som beredskapslag, blir kontinuerliga. Beslutsmakten rör sig mer i riktning mot experter och kraftapparaten som polisen och militären är mer aktiva. Allvarligt talat bör man börja fundera på vilket sätt vi kommer att utveckla den politiska demokratin och beslutssystemen i den riktning som demokratin kommer att bevaras.”