Klimatförändringen hotar det globala målet att uppnå livsmedelssäkerhet – ”de största hoten förekommer i områden som redan lider av kroniska problem med livsmedelssäkerheten”, säger Kaisa Karttunen, en expert på livsmedelssäkerhet

Att avskaffa hunger och alla former av undernäring till 2030 är en enorm utmaning. Målet hotas nu även mer på grund av klimatförändringen, vars effekter på livsmedelssäkerheten är väldigt mångfacetterade.

Kaisa Karttunen, som är expert på livsmedelssäkerhet och jobbar som forskare på tankesmedjan e2 anser att klimatförändringen är ett stor hot som påverkar alla delar av livsmedelssäkerheten: matens tillgänglighet och kvalitet, människors köpkraft samt livsmedelsförsörjningens stabilitet på längre sikt.

Enligt henne har extrema väderfenomenen förstörande effekt på människors försörjning både inom och utanför jordbruket och påverkar på det sättet människors köpkraft. Långsiktiga förändringar kan till exempel inkludera stigande priser och snabba fluktuationer i livsmedelspriser och volymer.

Vatten spelar en stor roll

Klimatförändringen har lett till stora förändringar på miljön och allt vanligare extrema väderfenomen. ”Tillgången (till mat) kan minska när produktionen blir svårare på grund av förändrade väderförhållanden. Livsmedlens kvalitet och användbarhet lider till exempel på grund av värmen som ändrar näringsinnehållet i spannmål; dessutom kan förvaring av mat vara svårt på grund av översvämningar och fukt”, säger Karttunen.

Det förändrade klimatet påverkar regn, skördar och därmed kvaliteten och tillgängligheten på mat. Enligt Karttunen varierar de mest betydande förändringarna som gäller livsmedelssäkerheten regionvis; t.ex. Afrika har hittills drabbats hårdast av torka och Asien av översvämningar, vilket har försämrat ekosystemens beständighet i områdena.

Karttunen betonar vattnets avgörande betydelse i miljöförändringarna: ”Vanligtvis sker de största förändringarna genom vatten: det finns för mycket eller för lite eller vid fel tid på fel ställe.” Hon anser att värmeböljor är speciellt skadliga, men också trendökningen i medeltemperatur påverkar vattenmängden.

Samtidigt blir såväl kraftiga regn och översvämningar som långa torra perioder allt vanligare. Tidpunkten för regniga säsonger kan till och med förändras så att de inte sammanfaller med naturcykeln på samma sätt som normalt hittills, beräknar Naturresursinstitutet.

De fattiga speciellt utsatta

Klimatförändringen försämrar livsmedelssäkerheten speciellt i utvecklingsländer, där garanterandet av den är redan utmanande i sig. Också Karttunen är av den åsikten. ”Tyvärr förekommer de största hoten i områden som redan lider av kroniska problem med livsmedelssäkerheten. Det här gäller särskilt Afrika söder om Sahara och vissa asiatiska länder”, berättar hon.

”De fattiga har inte råd att ha tillräckligt med mat, vare sig kvantitativt eller kvalitativt, särskilt om priserna stiger på grund av klimatförändringar.”, fortsätter hon. ”Fattiga stater saknar resurser för att tillhandahålla livsmedelssäkerhet för deras befolkningar, t.ex. genom att importera den saknade mängden mat från utlandet.”

Utöver småbrukare betonar Karttunen att kvinnliga jordbrukare är mest sårbara för klimatförändringen eftersom de saknar medel för att göra sin produktion mer och motståndskraftig.

Spridning av information är viktigt 

Olika sätt att förbereda sig och öka jordbrukets anpassningsförmåga till klimatförändringar inkluderar ökad mångfald, organisering av vattenförsörjning för att förbättra skördarna genom t.ex. dränering och bevattning, samt förberedelse för nya typer av skadedjur och sjukdomar som kommer på grund av förändringar i miljön och klimatet.

Karttunen betonar vikten av att sprida information till jordbrukarna om klimatförändring samt olika metoder för att förbereda sig för den, men säger att det kräver fortfarande mycket arbete speciellt i utvecklingsländerna.

Det som är gemensamt för alla jordbrukare är oregelbundenhet och starka fluktuationer i vädret. ”I utvecklingsländerna är problemet fattigdomen bland bönderna – att införa något nytt (medel) är en risk, liksom att stanna kvar i det gamla”, konstaterar Karttunen. ”Därför måste medlen ofta byggas på grundval av det befintliga, t.ex. genom att plantera träd mellan grödorna.”

Uudet kestävän kehityksen tavoitteet luodaan 10 vuoden päästä eli vuonna 2030. Nyt kun uusi vuosikymmen on alkanut ja maailmankirjat järkkyvät uudenlaisen viruksen levitessä, voisi meillä olla aikaa miettiä myös nurkan takana vaanivia kestävyysuhkia. Maailman ylikulutuspäivä oli viime vuonna 29.7., Suomessa ylikulutuspäivää vietettiin kuitenkin jo 5.4.2019. Mikäli kaikki kuluttaisivat kuin suomalaiset, tarvitsisimme käyttöömme melkein neljä maapalloa. 

Koska lapset ja nuoret ovat yhteiskuntamme tulevaisuuden suunnannäyttäjiä, kestävää kehitystä ja kestävää kulutusta on tärkeä korostaa myös opetuksessa. Mutta entä kuka tulevaisuuden toivojen opettajia sitten opettaa? Tutkijatohtori Jaana Herranen Helsingin yliopiston kemian laitokselta, kemian opettajankoulutusyksiköstä opettaa muun muassa kurssia “Kestävä kehitys opetuksessa”, joka painottuu nimenomaan siihen miten yliopisto valmistaa tulevia opettajia käsittelemään kestävyysaiheita opetuksessaan.

Millaisia aiheita?

Kestävän kehityksen opetuksessa on sekä yleisesti tärkeitä aiheita, että ainespesifimpiä tärkeitä aiheita. Herranen pitää yleisesti tärkeinä aiheina kriittistä- ja systeemiajattelua sekä niiden tukemista. Myös muu ajattelutaitojen oppiminen korostuu hänen vastauksissaan, koska ajattelutaitoja korostamalla oppijoilla olisi mahdollisuus tehdä tulevaisuudessa ympäristön ja ihmisen kannalta hyviä päätöksiä.

Herrasen mukaan muita tärkeitä teemoja kestävyystieteiden yleisten teemojen, kuten ilmastonmuutoksen ja maapallon kantokyvyn, lisäksi ovat kestävyyskasvatuksen kokonaisvaltaisuus eli kestävyyden moniulotteisuus,  sukupuolten sekä sukupolvien välinen tasa-arvo, ekososiaalinen sivistys, transformatiivisen oppimisen edistäminen, toimijuus ja oppijalähtöiset ja tutkimukselliset opetusmenetelmät sekä yhteistyötaitojen että demokraattisen päätöksenteon oppiminen.

“On olennaista huomioida kestävyyden eri näkökulmia, jos halutaan tehdä isoja muutoksia. Yksilön kannalta toimijuuden korostaminen on toki yksi keskeisimmistä asioista.”, Herranen toteaa.

Opetussuunnitelmien aukot

Herrasen mukaan Agenda 2030 kiteyttää tärkeitä kestävän kehityksen teemoja hyvin ja toimii muistuttajana ja tavoitteiden selkeyttäjänä. Hän ei kuitenkaan käytä sitä aktiivisesti opetuksessa. Herrasen mukaan kestävän kehityksen tavoitteet näyttelevät opetuksessa melko samanlaista roolia, kuin opetussuunnitelmat: hän toimii niiden mukaisesti, mutta ajattelee myös laajemmin ja käyttää esimerkiksi tuoreinta tutkimusta opetuksen kehittämisessä. 

Kulutuksen kasvaessa maailmanlaajuisesti on syytä kuitenkin pohtia myös sen kestävyyttä. Agenda 2030 Tavoite 12 mukaan tarvitaan kiireellisiä toimia, jotta kulutus ja tuotanto saataisiin kestävämmälle tolalle. Herranen kuitenkin kertoo, että opetussuunnitelmissa kestävä kulutus mainitaan valitettavan niukasti. Tämä on melko surullista, sillä kestävän kehityksen tavoitteen 12.8 mukaan kymmenen vuoden päästä kaikkialla maailmassa ihmisten tulisi olla tietoisia kestävästä kehityksestä ja luontoa suosivista elämäntavoista, ja tätä mitataan erityisesti koulutukseen liittyvillä indikaattoreilla. Onko tämä tavoite siis todella mahdollista saavuttaa, jos opetussuunnitelmissa ei sitä korosteta? Voidaanko kymmenessä vuodessa kääntää kelkka kohti kestävämpää kulutusta, kun sekä maailman että Suomen ylikulutuspäivät aikaistuvat vuosi vuodelta?

Näin turvataan tulevaisuus

Herranen kokee opetussuunnitelman puutteista huolimatta vahvasti, että kestävän kehityksen opetuksen avulla voitaisiin kyllä  saavuttaa tehokkaammin kestävän kehityksen tavoitteet: 

“Opetuksella tavoitetaan suuri joukko ihmisiä pitkän ajan kuluessa. Koska kestävän kehityksen edistäminen on hyvin pitkälti kiinni yhteiskunnallisesta päätöksenteosta, tietojen, taitojen ja asenteiden edistäminen kestävään suuntaan on olennaista lapsuudesta saakka. On tutkimustuloksia, jotka puhuvat sen puolesta, että koulutuksella on merkitystä näiden asioiden edistämisessä.”

Se, miten tämä tapahtuu todellisuudessa, jää kuitenkin nähtäväksi.

Med hjälp av väderprognos- och varningssystem ska Etiopien bättre kunna förbereda sig mot de extrema väderfenomen som tilltagit på grund av klimatförändringen. Utvecklingsprojektets start har planerats in under år 2020.

Genom projektet ska man snabbt kunna bygga upp Etiopiens förmåga att förutspå och förbereda sig för de tilltagande extrema väderfenomenen. Inom dessa delområden är Vaisalas expertis på global toppnivå och företaget kan således främja utveckling i de områden som kräver det.

Klimatförändringen har skapat mer problem som kräver lösning för Etiopien som ligger i det så kallade afrikanska hornet. Landet är beroende av sin odling, som sedan tidigare redan lidit av de långa torrperioderna och oregelbundna regnsäsongerna som förekommer. På grund av klimatförändringen blir vädret mer instabilt och de extrema väderfenomenens, som torkans, förekomst ökar.
Det finländska väderteknologiföretaget Vaisala är med i ett utvecklingsprojekt i vilket även Finlands och Etiopiens meteorologiska institut deltar. Projektets mål är att genom finländsk teknologi och kunskap hjälpa Etiopien att förbereda sig för extrema väderfenomen och dess följder. Förutom Vaisalas teknologi, erbjuds skolning för de lokala meteorologerna av Meteorologiska institutet.
Tack vare projektet kommer även etiopiska bönder få viktig information om väderfenomen som kan ha en stor inverkan på deras skördar och därmed även deras inkomster.

Men på vilka grunder valdes Etiopien av alla afrikanska länder? Vaisalas Head of Meteorological Infrastructure & Capability Development Vesa Koivula berättar att företaget nog har väderverksamhet i hela Afrika och att dessa utvecklingsprojekt som förbättrar infrastrukturen är efterfrågade på hela kontinenten. För Etiopien var tidpunkten ändå passlig och dessutom hade Utrikesministeriet precis tagit i bruk investeringsstödet för utvecklingsländer (Public Sector Investment Facility, PIF), så Vaisala föreslog att finansiera projektet. Koivula betonar ändå att det i Afrika finns många länder där företaget kunde utföra liknande utvecklingsprojekt.
En fastställd tidpunkt har ändå inte presenterats sedan projektplaneringens start förra oktober, men det är tal om en start under året 2020.
– Projektet planeras starta under det här året. Projektplaneringen är klar, men låneavtalet är i det etiopiska parlamentet för att godkännas. Från Finlands del är allting gjort, berättar Koivula.
Då projektplaneringen satt igång förra året visste man ännu inget om den koronapandemin som för tillfället omskakar världen, men för tillfället ser det inte ut att ha en större betydelse för utvecklingsprojektet.
– För tillfället ser det inte ut att påverka desto mer, men vi följer med hur situationen utvecklas i Etiopien. I leveransen kan förseningar tänkas uppstå ifall situationen blir utdragen, men någon direkt påverkan kommer viruset inte ha på projektet, tror Koivula.

De finländska och etiopiska meteorologiska instituten gör tätt samarbete kring projektet bland annat genom att erbjuda en 200 dagar lång utbildning för den lokala National Meteorology Agency. Vaisala levererar alltså instrumenten och skolar personalen inom operation och underhåll, medan Meteorologiska institutet står för skolningen av meteorologerna. Vesa Koivula betonar ändå relevansen av observation och möjlighet till prognos i det här fallet.

Behovet av Vaisalas system har ökat som följd av klimatförändringen. Projekten handlar allt mer om att kunna förbereda sig för extrema väderfenomen och att klara av konsekvenserna.
– Det finns intresse för systemen. Speciellt mycket behov verkar finnas i de utvecklande länderna i Afrika, Asien och Sydamerika, där förmågan att förbereda sig för och förutspå extrema väderfenomen är svagare. Då översvämningar, torka eller en vanlig storm orsakar stora problem är det människorna som lider mest. Exempelvis kunde man inte för ett år sedan förbereda sig för väderfenomen, som översvämningar, i Sri Lanka och man drabbades av stora förluster på grund av kunskapsbrist och saknad av lösningar på problemen, berättar Koivula.
– För tillfället är de extrema väderfenomenen mycket stora – och tilltagande – problem. Det är därför speciellt viktigt för sårbara områden att förbereda sig, fortsätter Koivula. Nederbördsinformation och beredskaps- och prognossystem skulle underlätta mycket. Projekten kräver ändå stora investeringar och ifall de förverkligas hänger därmed på finansiärerna. Det handlar alltså om en mycket värdefull verksamhet och finansieringen är den slutliga frågan, påpekar Koivula.

Med hjälp av grundläggande observationsinfrastruktur – som möjliggör väderobservation – och väderradar förbättras prognosernas pålitlighet och tillräckliga förberedelser kan göras.
– Utvecklade länder har vanligtvis inte behov av infraprojekt eller observations- och prognossystem som på en gång täcker hela landet, fortsätter Koivula. Väderinfrastrukturen fungerar oftast och de länder som befinner sig i en god ekonomisk situation köper observationsinstrument av Vaisala regelbundet årligen. De kompletterar och upprätthåller på så sätt sitt kunnande och sin beredskap.

Coronaviruset har snabbt förändrat livet i städer. Viruset, som klassades som en pandemi den 11 mars, har fått stadsbor att undvika offentliga utrymmen och svartmålat befolkningstäthet. Att skapa och planera städer där smittspridningen är låg kommer vara en av de viktigaste och svåraste frågorna inom stadsplanering under de kommande åren.

Städer skapar tätare och större kontaktnät mellan människor. Detta har varit en fördel, produkter och idéer har spridits snabbare medan kulturliv och bekvämlighet ökat. Uppkomsten av städer har även haft sina konsekvenser, förorening och avfall koncentreras på ett ställe. Den moderna stadsplaneringen växte fram i städer som London i slutet av 1800-talet, där sjukdomar som kolera spreds snabbt i de täta, nedsmutsade och förorenade kvarteren. För att lösa problemet började staden allt mer ta över viktiga samhällsfunktioner och blev ansvariga för bl.a. belysning, vatten-och avloppsystem, transport och reglering av bostadsbyggandet. Ella Wahlbeck, strategisk stads-och regionalplanerare på Trafikverket, kommenterar detta.

-Man kan definitivt säga att pandemier formar städer samt påverkar hur vi tänker på stadsplanering. Både från ett infrastrukturperspektiv men även utifrån hur vi människor rör oss i städer och i stadsrummet.

Covid-19 viruset tros huvudsakligen spridas från person till person, om de är närmare än 1,5 meter från varandra. Detta skapar problem i storstäder, där människor bor tätt och har oftast nära kontakt med flera personer under dagen t.ex. i kollektivtrafiken. Befolkningstäthet är en viktig faktor i hur snabbt sjukdomen sprids, men även det sociala nätverket påverkar. Och det påverkas av bland annat boende-, familj- och jobbförhållanden. Spridningen av sjukdomen kan ses i stadsstrukturen, marginaliserade och fattigare bostadsområden drabbas ofta värre än rikare bostadsområden.

-Jag tror coronaviruset definitivt kommer påverka vårt sätt att tänka på bl.a. förtätning av städerna, men även hur vi rör oss i stadsrummet och hur man kan begränsa smittspridning genom fysiska förändringar i det. Det är även viktigt att framhäva hurdana behov olika stadsdelar har.

Sannolikt kommer det i framtiden även spridas liknande sjukdomar, som gynnas av globaliseringen. Frågan är hur man kan minska hot-spots för sjukdomar och smittspridning utan att förstöra lokala samhällen och möjligheter för mänsklig samhörighet och kultur. Stadsplaneringen kommer ha en viktig roll i detta.

-Att stänga ner städer och restriktioner har varit dagens sätt att minska spridningen, men förr eller senare måste man öppna samhället, och hur man gör det kontrollerat utan att spridningen tar fart igen blir långt en fråga om stadsplanering – hur ska man kunna möjliggöra “social distancing” på metron under rusningstid, hur ska man kunna ha 1,5 meters avstånd från varandra på trottoarer eller cykelbanor. Hur ska man få tillbaka det levande stadsrummet och de lokala samhällena om affärer har gått i konkurs.

Frågan om man kan beskylla covid-19 spridningen på urbanisering går inte att besvara. Det är självklart att sjukdomar sprids lättare i områden men hög befolkningstäthet och tätare kontaktnät, men många andra faktorer spelar även en viktig roll. I länder som Taiwan och Sydkorea, med de högsta befolkningstätheterna i världen, har man kunnat begränsa sjukdomens framfart bättre än i länder med lägre urbaniseringsgrad. Detta har berott på bättre förvaltning och övervakning, men även högre omfattningen av tester och olika kulturella faktorer. Dessa länder drabbades hårt av sars-epidemin 2003, varav efter lärde sig av sina misstag och investerade i krisberedskap och offentlig sjukvård, vilket nu har avlönats.

Städer har även en fördel när det kommer till sjukvårdens kvalitet och krisberedskap, jämfört med glesbebyggda områden. Det är även lättare att övervaka sjuka och begränsa rörlighet i städer än på glesbygden. I städer har även stark samhörighet växt fram, grannar hjälper utsatta, nallar sätts i fönstren och italienare spelar musik från deras balkonger. Det finns mycket att lära sig av denna kris, och de rätta metoderna att begränsa sjukdomen kommer sannolikt förstås först efter detta. Men redan nu finns det idéer om hur städer kan förbättras, precis som i 1800-talets London.

-När allt är över tror jag att coronaviruset kommer få städer att tänka över deras hantering av befolkningstäthet och förbättra hälsoförhållanden i städer, och genom det även förbereda sig för framtidens pandemier. Det jag tycker vi förstår allt mer är vikten av vår digitala infrastruktur, samt dess betydelse i ett krisläge som detta. Jag tror de största utvecklingarna kommer att ske inom det, både när det gäller samhällsviktiga funktioner såsom sjukvård, men även inom vår globala digitala infrastruktur. I dagsläget kan ju mycket av det vi gör, det vi reser för att göra, flyttas över till digital form. Hur digital information kan användas inom stadsplanering kommer att framhävas, som t.ex. att följa rörelsemönster med telefonapplikationer.

Bild: Woman walking in a quiet city during coronavirus. BRISTOL, UK, March 30, 2020. https://www.rawpixel.com/image/2297822/free-photo-image-alone-architecture-awareness

Ilmastonmuutos luo haasteita myös Itämeren suojelulle, kun rehevöityminen kiihtyy ilmaston lämmetessä entisestään. Yksi uusimmista havaituista ongelmista Itämeressä on merenpohjaan sitoutunut fosfori. Itämeren pelastamiseksi kaivataankin yhä enemmän toimia.

 Niin kuin usein kuuluu sanottavan, Itämeri on yksi maailman saastuneimmista meristä. Mökkeilijä huomaa tämän samentuneesta vedestä ja yhä laajemmalle leviävistä kesäisistä sinilevälautoista.Itämeren suojelu kehittyy ja tietoa rehevöitymisestä saadaan yhä enemmän. Baltic sea action group -säätiö, tutummin BSAG, on yksi monista järjestöistä, jotka tekevät työtä Itämeren pelastamiseksi. Säätiön mukaan Itämeri voidaan vielä pelastaa, mutta toimiin on ryhdyttävä heti. Jätevesien tehokas puhdistus ja vesistöjen rantakasvillisuuden turvaaminen ei kuitenkaan enää riitä, vaan tarvitaan yhä laajempia keinoja rehevöitymisen hillitsemiseksi.

BSAG:n sisältöjohtaja, Laura Höijer on tehnyt koko työuransa luonnon suojelemisen hyväksi. Hän on väitellyt tohtoriksi maaperämikrobiologian alalta Helsingin yliopistosta, ja on sen jälkeen työskennellyt monissa kestävään kehitykseen ja ympäristöön liittyvissä tehtävissä. Vuodesta 2010 hän on työskennellyt ympäristöministeriössä tutkimusjohtajana, josta on tällä hetkellä virkavapaalla. Nyt hän suunnittelee ja vastaa hankkeista BSAG:n riveissä.

Muun muassa maaperän ravinteidensitomiskykyä tutkinut Höijer jakaa mielipiteen siitä, että tällä hetkellä suurin Itämeren saastuttaja on maatalous. Etenkin viljelyssä käytetyt lannoitteet ovat ongelma, kun niissä käytettävät fosfori ja typpi yhdisteen valuvat sadevesien mukana mereen.

”Maatalouden lisäksi yhä enenevissä määrin ymmärretään myös metsätalouden, etenkin metsien ojituksen, merkitys saastuttajana”, Höijer kertoo. Metsien ojituksessa metsämaan kyky sitoa ravinteita kärsii, kun ravinteita valuu sadeveden mukana ojien kautta vesistöihin.

”Nykyään puhutaan kuitenkin yhä enemmän myös sisäisen kuormituksen vaikutuksesta”. Sisäisellä kuormituksella tarkoitetaan Itämerenpohjaan ihmistoiminnan seurauksena sitoutuneen fosforin vapautumista. Pohjan hapettomuus edistää fosforin vapautumista veteen, joka edistää edelleen rehevöitymistä. Tämä noidan kehä on yksi syy, miksi Itämeren pelastaminen on vaikeaa. Rehevöitymisongelmaa ei enää ratkaista vain maalla tehtävin parannuksin, vaan ongelma on jo meressä itsessään. ”Tämän lisäksi ilmastonmuutoksella on suuri vaikutus rehevöitymiseen, kun veden lämpötila nousee, ja Itämerestä tulee yhä makeampi lisääntyneen sadannan seurauksena”, Höijer jatkaa.

Toivoa ei kuitenkaan ole menetetty, sillä sisäisen kuormituksen vähentämiseksi yritetään etsiä ratkaisua. John Nurmisen säätiön perustamassa The Seabased -projektissa kokeillaan eri keinoja sisäisen kierron, ja sitä kautta meren rehevöitymisen, hidastamiseksi. Höijer korostaa kuitenkin, että meren pohjaan kajoamisessa on aina riskinsä:

”Sisäistä kuormitusta vähentävät keinot ovat vasta kokeiluvaiheessa, eikä yksittäisten kokeilujen toimivuutta isossa mittakaavassa  vielä tiedetä. Itämeren eliöstö on herkkä muutoksille, ja jos pohjaa ruvetaan esimerkiksi hapettamaan, ei voi tietää miten eri eliölajit reagoivat.”

Voiko monien ongelmien ravistelema Itämeri sitten edes koskaan palautua entiselleen?

”Se on hyvä kysymys, eikä siihen ole vastausta. Sisäisen kuormituksen ja ilmastonmuutoksen vaikutus Itämereen on niin merkittävä, että tulevaisuutta on mahdotonta ennustaa. Esimerkiksi sitä, miten tämä leuto talvi vaikuttaa meren tilaan, ei vielä tiedetä. Itämerensuojelu on pitkäjänteistä työtä, jonka vaikutukset nähdään vasta vuosien päästä.”

Mitä tavallinen ihminen voisi tehdä rakkaan Itämeremme hyväksi? ”Ei heitä kokistölkkiä mereen”, Höijer naurahtaa. Koska ilmastonmuutos vaikuttaa niin vahvasti Itämeren tilaan, sitä hidastavat teot edistävät myös Itämeren terveyttä. ”Tiedämme kaikki mitä voimme tehdä ilmastonmuutoksen hidastamiseksi. Samat asumiseen, liikkumiseen ja ruokavalioon liittyvät ympäristövalinnat edistävät myös Itämeren terveyttä.”

Vaikka Itämeren tulevaisuus on epävarma yhdestä asiasta voimme olla silti saamaa mieltä: Itämeri tarvitsee pelastuakseen muutoksia meidän käyttäytymisessämme ja ajattelutavoissamme. Ei ehkä voida tietää milloin Itämerta voidaan sanoa hyvinvoivaksi mereksi, mutta ilman meidän uskoa ja halua muutokseen ei se ole mahdollista.

Helsingfors har ett ambitiös mål att minska sina koldioxidutsläpp från trafik på 69% jämförd med utsläpp nivån i 2005 tills år 2035. Planen ska vara svårt att genomföra och det behöver många knepiga beslut och förändringar men det ändå finns en glimt av hopp. Jag intervjuade Timo Kärkinen från WSP för att veta mer om vad vi kan göra i Helsingfors för att minska våra utsläpp när det gäller trafik.

Kärkinen var del av gruppen som beräknade trafikens koldioxidutsläpp i Helsingfors nyligen. Han berättar att det största problemet här i huvudstadsregionen är beroendet av personbil. Enligt Kärkinen det är ändå populärt att köra en egen bil trots en bra kollektivtrafik, HRT. Trenden är att man byter till kollektivtrafik när det är billigare, snabbare eller trivsammare än att köra en egen bil. I många andra länder och stora städer använder flera människor kollektivtrafik för att den är mycket snabbare och lättare än att stå i rusch hela tiden, till skillnad från Helsingfors där trafiken i centrumet är ganska lätt.

Kärkinen tror att 69% reduktionen räcker i knappaste laget om man vill bli kolneutral men den är det högsta nåbar mål. Om vi vill nå detta mål behöver vi starka beslutfattare och lust att göra förändringar. Kärkinen påpekar att minskningar ska ske redan nu och inte om 10 år, då är vi försenad.

Helsingfors har mycket planerad för att minska sina utsläpp. Staden har planerat att täta stadsplan vilket ska minska invånarnas behovet att röra. Enligt Kärkinen den kommande Raidejokerin kan möjligtvis minska koldioxidutsläpp på lång sikt om den ersätter busslinjer. Staden borde också satsa på eldrivna bussar för att minska utsläpp och bli ännu grönare. Helsingfors har redan en bra och praktisk kollektivtrafik men frågan är varför använder man inte den?

Kärkinen tycker att den avgörande saken är priser. Personbilar är för billiga i proportion till kollektiv och det lockar invånare att köra. Kärkinen hävdar att det är oundviklig att öka kostnader för personbilar. Vi kan öka kostnader med skattning av bilar och bränslen eller med parkeringsavgifter och vägtullar i framtiden. Mad skattningen kan man styra människor att köpa grönare el- eller hybridbilar istället av bilar som använder fossila bränslen. Kärkinens egen åsikt är att trafiken borde också minskas med stadsplanering på så sätt att det blir rusning i trafiken, t.ex. ändra bilvägar till gång- eller cykelvägar i centrum.

Allt som allt är det viktigt att ändra våra vanor för hållbar framtid. Vi är alla tillsammans med att göra Helsingfors och Finland kollneutrala och alla kan göra något. Man kan till exempel byta sin egen bil till kollektivtrafik eller gå i stället av att köra. Städer och länder ska planera våra omgivningar på sådant sätt att det är möjligt för oss att göra klimatsmarta beslut i våra liv. De är de lilla saker vi gör varje dag som gör den konkreta skillnaden.

-Hannele Pudas

källor:

https://www.hel.fi/static/liitteet/kaupunkiymparisto/julkaisut/julkaisut/HNH-2035-toimenpideohjelma.pdf

intervjun med Timo Kärkinen, head of Unit at WSP i Finland. 1.4.2020.

En stor global utmaning har alltid varit att mätta munnar. Världens befolkning ökar för varje år och vi närmar oss nio miljarder. Att mätta så många munnar betyder att en allt större press sätts på matproduktionssektorn. Ohållbara jordbruksmetoder utarmar marker och minskar på den biologiska mångfalden samtidigt som klimatförändringen gör matproduktionen allt opålitligare. Inom matproduktionssektorn finns det utrymme för nya tankesätt och dessutom finns det ett stort behov för det också. Vi behöver nya odlingsmetoder som klarar av att producera mer, samtidigt som de för oss närmare FN:s hållbarhets mål nummer 12 om hållbar produktion och konsumtion. En möjlig lösning kunde vara regenerativt jordbruk som bygger på det starka hållbarhets ramverket där den ekologiska hållbarheten är i fokus.

Regenerativt jordbruk tillåter naturen att skapa vitala ekosystem överallt som främjar skapandet av rika matjordar, rent vatten, ren luft och landskap fyllda med liv och mat. Jag intervjuade Galina Kallio som är forskare inom regenerativt jordbruk och som är en av grundarna till forskningsprojektet Näkymä, som genom sitt arbete lyfter fram det ”osynliga” hållbarhetsarbetet som jordbrukare gör på regenerativa gårdar. Hon har studerat ekonomi och har år 2018 doktorerat med ett ämne som behandlar matproduktionens nya modeller. I samband med hennes doktorsavhandling förstod hon hur mycket okunskap det finns bland allmänheten om jordbruk och hur lite människor egentligen vet om den maten vi äter.

Jag frågar henne varför det finns ett behov för att tänka om inom matproduktion och varför regenerativt jordbruk och dess metoder borde vara en del av den hållbara framtiden. Hon konstaterar att matproduktion är ett väldigt brett ämne som är kopplat till det samhällssystem vi lever enligt. Jordbruk i sig har möjliggjort mycket, utan jordbruk skulle det inte ha varit möjligt att bygga upp de samhällen som finns i dag. Jordbruk som näring är som vilken annan näring – kopplad till marknadens utbud, efterfrågan och marknadspris. Eftersom jordbruket är underordnat marknaden, utsätts många bönder också för konkurrensen från den globala jordbruksföretagen. För att hålla sig på marknaden måste de ofta öka sin verksamhet, vilket i praktiken innebär att arbetskraften minimeras och gården mekaniseras ytterligare. Det här är enligt henne också vad som sätter grunden för intensivjordbruk och är ödet som matmarknadens struktur har skapat för flera jordbrukare.

Jag beskyller alltså inte bönderna för den miljöinverkan som jordbruk har, problemet ligger i det system som bönderna ”tvingas” följa för att klara sig på den ekonomiska marknaden, säger Galina Kallio. 

Diskussionen om hållbarhet gällande mat är knivig och delar dessutom upp människogrupper i vi och ni samtidigt som den polariserar samhället. Jag frågar Galina om hon anser att jordbruk och jordbrukare får tillräckligt med uppskattning för det arbetet som de gör? Galina svarar att jordbrukarna kan vara en del av lösningen eller en del av problemet beroende på hur de gör sitt arbete. Ifall de är en del av problemet kan det naturligt vara svårt att värdesätta deras arbete. Hennes egna forskningsprojekt handlar mycket om just hur den regenerativa bondens arbete är väldigt undervärderat. Hon har svårt att förstå hur bönderna värderas så lite i dagens samhälle då deras arbete är så viktigt. Hon konstaterar ändå att jordbruket inte är den enda branschen i samhället som är undervärderad och att jordbruk är ett sorts omsorgsarbete; bonden tar hand om växter det vill säga tar hand om liv men kan också genom ohållbara odlingsmetoder göra det motsatta. Det hon menar är att beroende på hur man utför jordbruksarbetet kan det värdesättas mer eller mindre i allmänhetens ögon.

Trots det här, finns det ändå ett typiskt drag hos finländare som bygger på tanken av att allt som är finskt är hållbart, oberoende vad det handlar om. Jag frågar Galina vad hon anser om denna finska mentalitet? Är allting verkligen så hållbart i Finland? Galina ler och konstaterar lugnt att det är ett väldigt typiskt finskt drag och att det i flera avseenden är en problematisk mentalitet som har sina rötter i den finska imagen. Hon poängterar ändå att man alltid kan vända sig till forskning och fakta för att se ohållbara sanningar i Finland, som exempel nämner hon det finska jordbrukets inverkan på eutrofiering av vattendrag och Östersjön.

Globalt sett har det alltid funnits både ohållbart och hållbart jordbruk, säger Galina. För 200 år sedan var jordbruket ohållbart i Finland på grund av brist på kunskap eller bättre metoder, samtidigt som kretsloppen inom odlingen fungerade bättre eftersom man var beroende av fungerande näringskretslopp och boskap som betade. Enligt Galina är det oljan som har möjliggjort en frånkoppling från det naturliga tänkandet och man har gått mot ett system där tankesättet är starkt påverkat av industrialism. Det fossila bränslet har gjort jordbruket allt mer bundet till maskiner, men Galina anser att jordbruket kan vara maskinellt också då det är hållbart eftersom odlingstekniker kan ändras genom till exempel övergången till biobränsle.

Hållbart jordbruk handlar inte om att backa tillbaka i tiden, utan att anpassa ny kunskap till praktiken, säger Galina Kallio.

Men vad är det då som skulle krävas av samhället för att vi skulle övergå till hållbarare odlingsmetoder som till exempel det regenerativa jordbruket? Galina anser att det varken är fungerande eller hållbart att tvinga människor till förändring men att det ändå krävs politiska riktlinjer för att kunna anpassa nya system till praktiken. Ifall vi väljer en ny riktlinje för jordbruket kräver det också att vi tar våra mål på allvar. För att jordbrukets primärproduktion ska genomgå en hållbar utveckling så kräver det att resten av matsektorn följer samma väg.

Intervjun går mot sitt slut och jag frågar Galina en sista fråga gällande hur hon ser på jordbrukets framtid. Galina Kallio ler och förklarar lugnt att hon ser dagens läge som ett vägskäl där vi har två vägar att välja mellan; en som fortsätter på samma sätt som förut och en som för oss mot något nytt. Galina ser inte så ljust på den snara framtiden, hon säger att det finns en avsaknad av intresse för förändring. Tillsvidare stöder det finska samhället det jordbruk vi har i dag. Hon nämner till exempel hur MTK (Centralförbundet för lant- och skogsbruksproducenter) önskar att man ska hålla i liv det gamla systemet, det vill säga det som bygger mer på intensivjordbruk, och att de inte verkar villa ta den vägen som skulle förnya det finska jordbruket. Hon poängterar också att konsumenterna spelar en viktig roll och bidrar genom deras konsumtion till en allt stadigare bas för bönderna inom regenerativt jordbruk att stå på.

Enligt henne borde man inte stöda något som redan håller på att gå under, intensivjordbrukets skepp har gått på grund och skeppet fylls sakta med vatten. Hur länge ska vi hålla skeppet ovanför ytan? Corona-krisen bevisar också att samhället kräver resistenta och flexibla system som kan anpassa sig till en förändrande värld, detta gäller också matsektorn.

Nadia Korkman

Kostnaderna för textilproduktionen i Bangladesh är bland de lägsta i hela världen, minimilönen för textilarbetarna är 84 euro i månaden. Det här är optimalt för företag inom klädindustrin som vill tillverka kläder så snabbt och billigt som möjligt för att maximera vinsten.

Stora internationella företag som H&M, Lee och Zara men även finska företag som Reima och Stockmann producerar en del av sina produkter i Bangladesh. Det är allmänt känt att förhållandena i dessa textilfabriker är mer eller mindre inhumana och att stora företag som H&M är medvetna om problemet men inte gör tillräckligt åt saken.

Det som diskuteras mindre är den faktor som de flesta textilarbetare har gemensamt: de är kvinnor. Den låga månadslönen för textilarbetare görs möjlig av kvinnornas svaga ställning i Bangladesh. Kvinnorna har inte makt att kräva högre löner eller förbättra sina arbetsförhållanden. Att vara kvinna inom textilindustrin medför också för många att man blir utsatt för våld av sina manliga chefer, som kan vara fysiskt, psykiskt, ekonomiskt eller sexuellt.

Grunden till våldet mot kvinnorna i textilfabrikerna är de hierarkier och könsroller som existerar i Bangladesh. Situationen förvärras av att flera chefer uppfattar våld som det effektivaste sättet att öka produktiviteten och motivera arbetare. Våld är också ofta accepterat av ledningen och kan till och med belönas då ledningen ser våldet som ett försök till att öka produktionen. Våldet har alltså en direkt koppling till företagens strävan efter vinst då stora mängder produkter ska tillverkas på väldigt kort tid. Företag som låter bli att göra åtgärder för att höja arbetares löner och förbättra arbetsvillkoren för textilarbetare i Bangladesh, uppehåller därmed en miljö där våld mot kvinnor tillåts existera.

Företagen måste ta sitt ansvar, sociala problem kan inte enbart falla på staters axlar i en globaliserad värld. Den stora frågan är däremot i fall det överhuvudtaget är möjligt att producera socialt hållbart och ansvarsfullt snabbmode? Jag frågar Anniina Nurmi, expert i hållbara kläder och textilindustrin, samt skribenten bakom bloggen Vihreät Vaattet vad hon anser om frågan:

”Jag anser inte att det är möjligt att bygga en snabbmodesindustri på en hållbar grund, men det går att förbättra den” – Anniina Nurmi

Nurmi poängterar att hela snabbmodesindustrin i sig är ansvarslös då målet är att producera så många produkter som möjligt för ett så lågt pris som möjligt.

Om vi utgår från att snabbmodesindustrin åtminstone i nära framtiden kommer att fortsätta, vad kan då företag göra för att förbättra sitt sociala ansvar och sin hållbarhet? Nurmi anser att det krävs förståelse från företag för vad hållbarhet verkligen betyder, och att det krävs mer än små handlingar för att hållbarhet uppnås. Företag måste försäkra sig om hållbarheten i hela produktionskedjan och från alla aktörer som medverkar i produktionen. Nurmi menar att det är viktigt att processen är transparent. Viljan till att förbättra hållbarheten måste också komma från högsta ledningen eftersom åtgärderna annars inte är tillräckligt stora.

Trots att det finns en allt högre medvetenhet om arbetarnas förhållanden inom snabbmodsindustrin fortsätter företag att driva sin verksamhet med samma framgång. Det är lätt att känna hopplöshet över problemet och över hur man som enskild individ kan bidra till förändring. Anniina Nurmi erbjuder några förslag för hur man kan påverka som konsument.

Nurmi anser att konsumenten kan påverka genom att med sina konsumentval stöda ansvarsfulla företag. Dessutom är det viktigt för hållbarheten att i överlag minska sin konsumtion och att låta bli att konsumera från ansvarslösa företag. Konsumenten kan ställa frågor om företags hållbarhet och kräva att de förbättrar sin verksamhet.

Nurmi lyfter fram att man också kan inverka på företagen genom att rösta på sådana politiker som prioriterar hållbarhetsfrågor. Hon betonar att det krävs politiska aktörer som pressar företagen, för just nu har företagen fria händer att göra vad de vill. Nurmi anser också att ett annat sätt för konsumenten att inverka indirekt på företagen är att stöda frivilligorganisationer. Det finns organisationer som Eettisen kaupan puolesta ry som har expertkunskap i hållbarhet som de kan föra vidare till företag och således hjälpa dem bygga en mer ansvarsfull verksamhet.

Ulrika Söderblom

I Finland använder vi energi till så gott som allting. Det krävs energi för att laga mat, värma upp våra hus, kläd- och matproduktion, tåg- och spårvagnstrafik med mera. Ju mer befolkningen växer, desto mer elektricitet behöver vi för att kunna tillfredsställa allas behov. All energiproduktion är däremot inte hållbar i långa loppet.

Icke-hållbar energiproduktion innebär förbränning av fossila bränslen, till exempel kol, torv, olja eller gas. Då vi använder fossila bränslen använder vi jordens icke-förnybara resurser, och förorenar omgivningen. Vi behöver nya hållbara energilösningar så fort som möjligt, för att garantera en framtid för kommande generationer.

Hur viktigt är det då att öka på mängden förnybar energiproduktion i Finland? Enligt Matti Manninen, VD för Manpoint Ab, styrelsemedlem för ELENIA Lämpö Ab och LOISTE Ab, måste den globala klimatförändringen och dess utmaningar tas allvarligt också i Finland, eftersom det ligger i varje lands intresse att bidra till en hållbar framtid. I och med att elproduktionen står för en stor del av Finlands koldioxidutsläpp är riktningen mot en hållbarare energiproduktion av stor vikt. Manninen påpekar, att det i Finland kan förväntas ske en gradvis förändring mot hållbarare energiproduktion, först genom en ökning av kärnkraftverkens andel av produktionen, och sedan en förflyttning mot allt fler förnybara energikällor. Även om kärnkraft inte räknas som en förnybar energiresurs så produceras inget koldioxid i samband med det, vilket innebär att kärnkraft är en betydligt miljövänligare energikälla än t.ex. förbränning av torv eller kol. Helsingfors bland andra finska storstäder har lovat sluta använda stenkol och minska på fossila utsläppen på 2020-talet, vilket betyder att förutsättningarna för ett hållbarare Finland ser bra ut.

Det är alltså uppenbarligen av avsevärd betydelse att öka på mängden hållbart producerad energi i Finland. Hur lätt är det att få denna förändring till stånd i praktiken? Det finns två huvudsakliga aspekter som förhindrar en snabb förändring, säger Manninen. Den första utmaningen har att göra med de ekonomiska faktorerna. Enligt honom är de investeringar som krävs för att ens kunna producera förnybar energi påtagligt stora, och dessutom kan den nya energiproduktionens kostnader öka markant. Den andra utmaningen är bristfälliga alternativa lösningar. I Finland står träbaserade bränslen för tillfället för 80% av den förnybara energiproduktionen. Manninen poängterar dock, att även om flera av de nya omvandlingsprojekten i Finland har fokuserat på ökad användning av bioenergi från skogar, är mängden bioenergi som behövs för att producera tillräckligt med el för stora städer (t.ex. Helsingfors) så pass stor att det lätt uppstår problem med både tillgängligheten och logistiken. Dessutom uppstår frågan om skogarnas uppgift som kolsänkor och naturens biodiversitet. Som andra hållbara energikällor för Finland nämner Manninen värmepumpar och geotermisk värme, men implementeringen av dessa är ännu i ett relativt tidigt skede.

Enligt FN:s hållbarhetsmål strävas det efter hållbart producerad energi för alla i världen före år 2030. Är detta ett rimligt mål?

“Globalt sett är situationen väldigt problematisk. Det finns ett flertal länder där energiproduktionen ökar starkt, och i dessa länder är det besvärligt att uthärda de växande produktionskraven också med nuvarande produktionssätten. De centrala frågorna är tillräckligheten av kapital, svårigheter med finansieringen samt kundernas köpkraft. Det håller på att ske mycket framgångsrik utveckling och nya teknologier och innovationer för saker framåt, men på globalt plan kommer det högst antagligen krävas flera decennier att nå dessa hållbarhetsmål.”

Enligt expertens åsikt är därmed FN:s mål ambitiöst och tidslinjen är relativt kort. Det behövs åtgärder både av nationella och internationella beslutsfattare och ett engagemang av såväl privata som offentliga aktörer. I Finland har målen för förnybar energi fastställts i den nationella energi- och klimatstrategin, vilket antyder att vi kommer att få se en förändring under kommande decennier.