Finland strävar efter kolneutral trafik år 2045. En del av strategin för att minska växthusgasutsläppen är att öka cykeltrafikens andel i stadsområden. Infrastrukturens förbättring, stadscyklarna och attitydförändring gällande vintercykling kan vara åtgärder för att uppnå detta.

En investerad euro i cykling i Helsingfors räknas ge nästan 8 euro tillbaka till staden i form av bland annat förbättrad hälsa och därvid minskade ohälsokostnader. Detta kommer fram i analysen av cyklingens kostnadsnyttoförhållanden. Dessutom är cykling ett klimatsmart och på så vis hållbart sätt att röra sig i stadsområden. De här är några av orsakerna till att Finland har formulerat en strategi för att främja cyklingen. I Helsingforsområdet görs 9 procent av resorna med cykel på en vardag i september och i Finlands ledande cykelstad Uleåborg är andelen ungefär 16 procent. Målet har sätts högre både nationellt och i olika städers lokala strategier. Hur skulle vi börja cykla mera?

Tre åtgärder

Cykelförbundets verksamhetsledare Matti Koistinen svarar på frågan ovan med att citera Kalle Vaismaa som är doktor i trafikteknik:

–  Infra, infra och infra.

Infrastrukturens betydelse framgår bland annat i Helsingfors stads program för trafikens utveckling. Cykelbanorna och cykelparkeringen kommer att utvecklas i staden.

I Sverige har det nåtts goda resultat genom att satsa finansiellt på cykelinfrastrukturen. I Stockholm ökade cyklingen 75 % under åren 1999-2009. Vad Stockholm gjorde var att förbättra cykelbanorna, förenhetliga vägvisningen och bygga mera cykelparkeringsplatser. Även i Helsingfors har det i budgeten reserverats mera pengar för cyklingens behov.

Stadscyklarna är en annan sak som har fungerat väl i Helsingfors.

– Infrastrukturen börjar vara på en sådan nivå, att många personer väljer att cykla om utrustningen – alltså själva cykeln – finns lätt tillgänglig, i bra skick och om man inte behöver ta hand om den. På så vis kan många saker som vanligtvis förhindrar cykling undvikas, säger Koistinen.

Den tredje åtgärden är att främja vintercykling.  Koistinen anser att vintercyklingen är det som innehåller mest potential till att öka cykeltrafikens andel i Finland. Det finns stora skillnader mellan olika delar av landet i hur många av de som redan cyklar på sommaren alltid slutar för vintern. Koistinen påpekar att i Uleåborg och Joensuu fortsätter 30-50 procent av cyklarna året runt medan i huvudstadsområdet är andelen mindre än 20 procent.

– Cykelbanornas underhåll påverkar visst vintercyklingen. Infrastrukturens kvalité i sin tur påverkar hur lätt det är att underhålla banorna, säger Koistinen.

Attitydförändring är också något som behövs för att främja vintercykIingen, anser Koistinen.

– I Uleåborg väcker det inte så mycket förvåning om man till exempel cyklar till jobbet i januari då temperaturen är minus femton grader kallt. I Helsingfors och Tammerfors väcker sådant alltid lite förvåning.

Intrycket att vintercykling skulle kräva mycket speciell utrustning är en sak som kan utgöra ett hinder också. Koistinen tycker att om man vet hur man ska klä sig för att promenera på vintern, kan man visst också klä sig för att cykla på vintern.

Har unga börjat cykla mindre än förut?

Koistinen lyfter fram oron för att cyklingen under de senaste åren kan också ha minskat bland unga. Enligt en studie gjord i Tammerforsområdet i slutet av år 2018 hade gång och cykling till skolan minskat med 7 procent på tre år bland gymnasie- och yrkesskolestudenter. Ur samma studie framgår det dessutom att gymnasie- och yrkesskolestudenterna cyklar 30 procent mindre än elever på klasserna 4-6 i grundskolan. Koistinen tycker att det är oroväckande att eleverna så ofta slutar cykla till skolan när de går till gymnasiet. När man tittar på alla åldersgrupper tillsammans har cyklingen däremot ökat i många stadsområden i Finland.

 

 

Nelli Hämäläinen

Sanna Kaje på KONE förklarar att även storföretag kan medverka i global hållbar utveckling. ”I kampen mot klimatförändring och i utvecklingen av hållbara stadsmiljöer är det verkligen viktigt att våra lösningar är smarta och miljövänliga”.

Hållbarhet och hållbar utveckling syns i reklamer, media och politik. Vi människor har förstått att vi inte kan fortsätta leva på ett icke-hållbart sätt, att använda naturresurser över jordens kapacitet eller att sluta satsa på socialt ansvar. Hållbar utveckling är ett brett begrepp som innefattar flera delgrenar inom ämnen som social, ekonomisk och ekologisk ansvar (Heinonen 2015). Vad kan storföretag göra för att medverka i den globala hållbara utvecklingen?

Enligt Sanna Kaje, VP för investerarrelationer på hissbolaget KONE, har storföretag mycket att göra inom hållbarhet. KONEs mission är att göra städer till bättre platser att leva på och detta är starkt länkat med FN:s (2015) elfte globala mål, att ”göra städer och bosättningar inkluderande, säkra, motståndskraftiga och hållbara”. ”Vi ser utvecklingen av stadsmiljön och det sammanhängande innovationsarbetet som ytterst viktigt eftersom det bl.a. påverkar det sociala och ekonomiska välbefinnandet i världen men också klimatförändringen” säger Kaje.

Kaje påpekar att städer upptar endast ca 2% av jordens areal men står för 75% av energiförbrukningen och för 80% av koldioxidutsläppen orsakade av människan. Det är därför avgörande att minska på städernas miljöpåverkan för att nå en mer hållbar framtid. ”I kampen mot klimatförändringen och i utvecklingen av hållbara stadsmiljöer är det verkligen viktigt att våra lösningar är smarta och miljövänliga”, förklarar Kaje.

Städer runt om i världen växer snabbt. Både nya bostäder och offentlig infrastruktur byggs för att möta behovet av de växande folkmassorna. Ändå överstiger efterfrågan ofta utbudet. ”Det byggs helt enkelt inte tillräckligt med nya bostäder för att täcka behovet som skapas av människor som flyttar in i städerna. Dessutom skulle det ofta finnas mycket livstid kvar i de gamla byggnaderna. Om de skulle moderniseras så att de använder mindre resurser, är effektivare och integreras bättre i sin omgivning skulle de väl kunna tjäna den växande befolkningen i städerna” påpekar Kaje. KONE erbjuder nya miljövänliga hissar och rulltrappor till nybyggen, men även underhåll och moderniseringstjänster av dessa, som förbättrar energieffektiviteten och användarupplevelsen.

KONE har undertecknat FN:n Global Compact initiativ för hållbar utveckling inom socialt, ekonomiskt och miljömässigt företagsansvar. Detta betyder att KONE rapporterar enligt Global Compacts kommunikationsriktlinjer. Enligt Kaje är KONEs utbud hållbart även inom FN:s ramverk. ”KONE erbjuder lösningar till utmaningar inom urbanisering, demografiska förändringar och säkerhet – ämnen som även ingår starkt i FN:n globala mål”, förklarar hon.

Urbanisering är alltså en stor trend i den globala stadsutvecklingen. ”Varje dag flyttar ca 200 000 människor till städerna runtom i världen”, betonar Kaje. En annan central trend har att göra med teknologisk utveckling. Kaje förklarar att den snabba teknologiska utvecklingen orsakar förändringar och påskyndar företagens verksamhet och skapar därmed helt nya slags förväntningar, t.ex. gällande arbetsmetoder. En tredje trend i utvecklingen av stadsmiljöer är hållbarhet. ”Byggnader förbrukar ca. 40% av all förbrukad energi i världen”, säger Kaje, ”och därför är det allt mer viktigt med energieffektivitet och hållbarhet när nya byggnader byggs och när gamla moderniseras”.

Tabun, myter, fattigdom och bristande sanitet leder till att flickor och kvinnor i Indien saknar tillgång till såväl privata toaletter, rent vatten, tvål och mensskydd, som rätt kunskap om hur man bör ta hand om sin mens hygieniskt. Inte minst i Indiens skolor är förutsättningarna usla för att sköta mensen hygieniskt och utan skam, och därför stannar flickor hemma från skolan i åtskilliga dagar – varje månad. Därmed går de miste om värdefull undervisning, vilket har i längden förödande konsekvenser för Indiens samhälle i stort.

Indien är världens näst mest folkrika land, och flickorna mellan 10 och 19 år i denna befolkning är fler än någonsin tidigare. Men att de här tjejerna ska genomgå puberteten tar man knappt någon hänsyn till, och mens är kraftigt tabubelagt. I det indiska samhället ses nämligen mens som orent, och därför undviker man att prata om det. Det här gör att flickor och kvinnor skäms över att menstruera, trots att det i själva verket är en fullkomligt naturlig process, och ett hälsosamt tecken på att kroppen fungerar som den ska.

Mensmyter och missade skoldagar

På grund av att man inte diskuterar mens i varken skolan, familjen eller samhället, blir inte flickor och kvinnor tillräckligt informerade om hur man sköter sin mens på rätt sätt. Den bristfälliga kunskapen om mens grundar sig i myter och missuppfattningar, som förs vidare från generation till generation. Enligt de här myterna kan bland annat åsynen av mensblod förblinda män och användas vid häxkonst för att göra en tjej infertil, och man inskränker flickor och kvinnor från dagliga aktiviteter och vanor medan de har mens – som att vistas i kök, sovrum eller hemmen över huvud taget, vidröra manliga familjemedlemmar, delta i religiösa tillfällen, leka, bada, äta viss mat och utföra hushållssysslor.

Enligt Petter Gustafsson, pressansvarig på hjälporganisationen Water Aid Sverige, ses mens som mer eller mindre smutsigt i alla kulturer överallt – även i Norden – men i Indien är tabuna kring ämnet extrema.

– I Indien begränsas flickor och kvinnor i sin vardag på en helt annan nivå än i Sverige. Och i och med de kulturella och religiösa tabuna, är det dessutom svårt att reda ut missförstånden, säger Gustafsson.

Framför allt begränsas flickor från att gå i skolan när de har mens, på grund av skamkänslor och praktiska omständigheter. Över hälften (51,25 %) av indiska skolflickor har nämligen rapporterats sakna en privat toalett, och bara en av fem byter därför mensskydd medan de är i skolan, eftersom de hellre gör det i hemmet – men många väljer också att stanna hemma från skolan helt och hållet vid mens. Och när toaletter väl finns, undviker flickorna att använda dem på grund av trasiga dörrar eller lås. Sedan törs inte många flickor varken ställa sig upp eller gå fram till tavlan för att besvara frågor, i rädsla för läckage eller fläckar på kläderna och därmed retfulla kommentarer.

Det här har förödande effekter på flickornas självkänsla, personliga utveckling, frihet och tillit gentemot omgivningen, och lägger grunden för livslång maktlöshet, vilket i sin tur är negativt för hela landets ekonomi, sociala harmoni, jämställdhet, befolkningsstabilisering och livskvalitet. Högre kvinnlig skolnärvaro och därmed utbildningsnivå leder nämligen till minskad mödradödlighet, bättre befolkningskänsla, ökad preventivmedelsanvändning, färre graviditeter, bättre barnhälsa, fler vaccinerade barn och färre människor smittade av HIV.

Gräs, aska och lera som mensskydd

Ett annat problem är sedan tillgången till mensskydd. Runt 70 % av Indiens invånare bor i byar, där priset på sanitetsbindor utgör det största hindret för menshygien. Man har inte heller råd med ordentliga rengöringsfaciliteter, och samtidigt saknar majoriteten av indiska byar tillräckliga vattenresurser för att man ska kunna hantera sin mens ordentligt.

Av den anledningen används exempelvis tidningspapper, löv, gräs, aska, lera och kodynga som mensskydd på landsbygden, men till störst del förlitar sig indiska flickor och kvinnor på tygstycken. Dessa är egentligen ofarliga att använda, men på grund av att man inte rengör och torkar tyget på rätt sätt förblir det ofta smutsigt och blött. Det här är varken bekvämt eller hygieniskt – trots att just hygien är av extra stor vikt när man menstruerar, för att undvika infektioner och sjukdomar.

Till följd av ohygienisk mensskötsel är i synnerhet infektioner i de reproduktiva kanalerna vanligt. Att använda smutsiga tygstycken ökar nämligen risken för urin-, mellangårds- och vaginala infektioner, som många gånger inte heller behandlas och därmed i värsta fall kan ha dödlig utgång. Därtill är infektioner i reproduktionskanalerna kopplade till bland annat livmoderhalscancer, HIV/AIDS, infertilitet och missfall. Det här leder sedan till begränsade arbetsmöjligheter och därmed inkomstkällor för kvinnor, då man antingen stannar hemma från jobbet eller arbetar medan man är sjuk.

Två flickor i en av skolorna som Water Aid har försett med privat toalett och mensskydd. Eftersom mens är så pass tabubelagt, fungerar frågan om bristfälliga toaletter som en inkörsport för att också börja prata om menshygien. Bild: Water Aid/Ton Greenwood.

Ett komplext problem

Mensproblematiken i Indien beror alltså på flera saker, och leder till flera negativa konsekvenser. För att råda bot på problemet behöver man därför angripa det från flera håll. Petter Gustafsson och resten av Water Aid arbetar därför för att minska skammen kring mens genom att undervisa, tillhandahålla vatten och toaletter samt starta så kallade hygienklubbar i skolorna. Man samarbetar på det sättet med lokala partners, och Gustafsson har själv besökt en av skolorna i Indien och bevittnat det kritiska tillståndet, men även sett framsteg.

– Resultat från vårt arbete syns redan, men det går långsamt, säger Gustafsson.

För att kunna lyfta tabuna som omgärdar mens i Indien, säger Gustafsson att man måste börja prata om det. Och ett sätt för att få folk att prata om mens, är att visa på vilka sociala och ekonomiska vinster man skulle få ut av att stötta menstruerande kvinnor. Att förbättra Indiens menssituation är en investering och bra för affärerna. Men framför allt fokuserar Water Aid på själva rätten till hygienisk mensskötsel.

– Att kunna sköta sin mens hygieniskt och utan skam är en mänsklig rättighet. Det är utgångspunkten hos oss på Water Aid, säger Gustafsson.

När man tänker på matsvinnet, tänker man ofta på det matet som vi har köpt från affären som går till spillo. Men i u-länderna är problemet med matsvinnet mycket annorlunda, men inte desto mindre allvarligt. Lösningarna är komplicerade, men ändå finns det sätt att göra någonting åt saken, säger Mila Sell.

 

När man minns sin barndom, kvällarna runt middagsbordet, kommer man säkert ihåg någon gång då en av föräldrarna har sagt: ät allt på tallriken, slösa inte mat! Även i skolan betonade man att man ska bara ta så mycket mat man orkar att äta, så att vi inte slänger mat i onödan. Därför kan man kanske undra om u-länderna, där i många rurala samhällen man fortfarande lider av hunger och undernäring, ens har ett problem med matsvinnet. Säkert slösar man aldrig mat i områdena där man redan har brist på det?

 

Men även i u-länderna är matsvinn ett stort problem, som påverkar matsäkerheten framför allt i fattiga, rurala områden. Där är orsaken inte att mat slösas vid middagsbordet, utan mat går till spillo i början av produktionskedjan, som Mila Sell från Naturresursinstitutet berättar om.

 

– I u-länder har man inte tillräckligt goda metoder att bevara mat, säger Sell. – Man har inte någonstans att lagra sina varor, och småjordbrukare kan vara tvingade att hålla maten i vardagsrummet inne i huset. Dessutom kan det hända att man inte har torkat grödorna tillräckligt, vilket också orsakar att maten blir skämd. Till och med hälften av maten kan gå till spillo på grund av dessa orsaker.

 

Eftersom jordbrukare i u-länder har problem med att bevara sina varor, är de oftast tvungna att sälja sina produkter genast efter skörden. Och när det finns mycket tillförsel, går priserna också ner, och jordbrukarna tjänar inte så mycket som de kunde om de hade möjligheten att bevara maten längre och istället sälja det utanför skördesäsongen. Därför är det viktigt att komma på med innovationer att hjälpa jordbrukare med bevaringen. Men som Sell berättar, är problemet inte att man har brist på lösningar.

 

– I för sig finns det redan innovationer, såsom torktumlare. Problemet är att i praktiken har jordbrukare inte pengar, och deras chans att investera är väldigt begränsad. Där finns det plats för innovationer: hur ska vi få metoder som är praktiska och all kan nytta av? Man har prövat på lösningar, såsom gemensamma lagrar, men där har man problemet med förtroende. Vem ska se till at maten inte stjäls eller blir skämd?

 

En annan möjlig lösning skulle vara användning av bekämpningsmedel för att hålla borta insekter, som orsakar en stor del av skadorna under matens förvaring i afrikanska länder. Men där blir inte bara priset ett problem, utan oron över hälsoeffekterna kommer också fram. Men skulle det finnas potentiell hos naturliga bekämpningsmedel?

 

– Vissa växter kan man odla bland skörden för att bekämpa insekter redan på fältet. Men detta motverkar just insekter, och kan inte göra någonting åt möss och andra skadedjur.

 

Men bevaringen är bara en faktor i kampen mot matsvinn. Dålig infrastruktur spelar också en stor roll. Sell berättar att i u-länder är vägarna ofta i väldigt dåligt skick, vilket leder till skador under transporten till vissa känsliga matvaror, till exempel frukter. Vägarna kan till och med vara i så dåligt skick att man inte kan köra på dem med bil. Man skulle kunna använda motorcykel att transportera mat i sådana områden, men då blir återigen bristen på pengar ett hinder. Dessutom kan även kulturella fenomen försvåra transporten av mat.

 

– I vissa länder tycker man att det inte är lämpligt för en kvinna att cykla, berättar Sell. – Då är det ännu värre för dem, eftersom de är bundna till sina gårdar där de måste vänta att någon kommer och köper deras varor. Då måste de sälja sina produkter för mycket lägre ”farmgate” priser.

 

Brist på ordentligt infrastruktur är alltså ett stort problem, och det skulle kräva stora investeringar från staten att lösa det. Ändå har det enligt Sell skett snabba förändringar i vägar och infrastruktur i många fattiga afrikanska länder – men det är inte staten som har drivit dessa förändringarna. Istället är det Kina som har varit med om att bygga vägar i u-länder. Men detta har i flesta fall inte gynnat jordbrukarna, eftersom Kina bygger stora landsvägar till sina egna plantager, vilket lämnar småjordbrukarna i rurala områden utanför vägarna, beklagar Sell. Dessutom har man haft problem med kvalité, och vägarna måste oftast renoveras inom några år efter de har byggts.

 

– Största kritiken mot Kina har varit att de exporterar maten från sina plantager tillbaka till sitt eget land, så det hjälper inte matsäkerheten i det ursprungliga landet, tillägger Sell. – Regeringen i det ursprungliga landet kan tycka att det är bra, eftersom det ger pengar till staten, men dessa pengar hjälper inte jordbrukarna.

 

Trots att regeringarna i afrikanska länder inte är helt beroende av Kina när det gäller att upprätthålla väginfrastruktur, mycket beror också på landets ekonomiska situation och prioriteringar. Att bygga ordentliga vägar som kopplar rurala samhällen med stora landsvägar skulle hjälpa småjordbrukare med att transportera sina varor till städer där de kan få ett bättre pris. Men sådana infrastrukturprojekt är oftast inte en prioritet för staten.

 

Under tiden kan man också ha enkla, lokala lösningar för att hjälpa med att minska matsvinnet. Sell berättar att även någonting så simpelt och relativt förmånligt som att lägga ett plastunderlägg mellan jorden och matvarorna när de torkar ute kan göra en stor skillnad. Man har även säckar av olika andande material som håller skadedjur borta. Men en enda lösning som skulle fungera i alla förhållanden har man inte hittat – och troligtvis kommer aldrig at hittas, eftersom varje samhälle har sina egna särdrag och behov. Då är det betydelsen av lokal kunskap som betonas.

 

– Jordbrukarna ska också ha möjligheten att vara med om att utveckla lokala metoder som skulle fungera just i deras samhälle, poängterar Sell.

 

Men fast minskning av matsvinnet har en stor potentiell för att förbättra matsäkerheten i u-länder, är det bara en del av pusslet. I synnerhet ska man se på matsystemet som en helhet, och leta efter många olika lösningar som tillsammans kan förbättra jordbrukarnas möjlighet att försörja sig själva och minska hunger.

Många finländare minns flyktingströmmarna från 2015. Enni Kallio har jobbat med flyktingverkligheten på nära håll. Det har varit mycket tal och diskussioner i media om flyktingsituationen sedan år 2015. En flykting definieras som någon som måste fly från sitt hemland på grund av förföljelse, tortyr eller annan omänsklig behandling. De flyr i hopp om att få ett bättre liv och utsätter sig ibland för livshotande situationer genom en farlig resa över medelhavet eller via andra liknande vägar till Europa. Enni Kallio jobbar för tillfället på Finlands flyktinghjälp och före hon började på flyktinghjälpen så arbetade hon som forskare för International Fox Fellowship. Kallio forskade i hur migration inverkar på miljön och tillbringade som en del av sin forskning 10 månader i Grekland på ön Lesbos. Kallio var i Grekland mellan november 2016 och 2017 och fick via sitt arbete många olika synvinklar på hur flyktingarnas situation i landet ser ut.

Kallio förklarade att det finns mycket olika stora och små organisationer som arbetar med flyktingar och som försöker förbättra deras situation i Grekland. Ett exempel på en organisation som hjälpt flyktingar med besök till optiker och donering av glasögon på Lesbos är Light to your eyes som är en mycket liten spansk organisation. Av de 139 300 migranterna som anlände till Grekland år 2018 stannade 50 500 kvar i landet. Detta beror på att Grekland och Sydeuropa i allmänhet är ett så kallat transitland, vilket betyder att migranterna som kommer till Europa har andra länder mera norrut som destinationsmål. År 2015 var det närmare en miljon migranter som anlände till Lesbos men av dem var det endast 692 som sökte asyl i landet. Man kan säga att Grekland är som en dörr till Europa.

Många av flyktinglägren i Grekland har överskridit sin kapacitet. Ett exempel på detta är flyktinglägret Moriapå ön Lesbos som har en kapacitet för 4000 asylsökande men som på hösten 2018 hade enligt beräkningar hade 11 000 asylsökande, detta läger har tältplatser för flyktingarna. Kallio berättade att situationen är väldigt utmanande, men att myndigheterna har försökt flytta mera människor till fastlandet även om lägren fortsätter att vara överbelastade. På bild 1 kan man se en bild tagen av Moria flyktingläger.

Då migranterna anländer till Grekland så anländer de huvudsakligen längs med två rutter, över medelhavet eller över Turkiets och Greklands gräns. Processen börjar med att någon märker människorna t.ex. på havet och för dem iland där EU:s gränsbevakare eller den lokala polisen tar emot dem. Därefter förs de till platser där de kan få hälsovård och får tillgång till vatten, mat och torra kläder. Det finns även myndigheter och andra organisationer på plats som bekräftar för dem att de är säkra och som eskorterar dem till mottagningscentralerna där deras fingeravtryck tas och det sker en intervju om asylansökan. Här sade Kallio att det är viktigt att kunna identifiera sådana personer som är speciellt utsatta och som behöver specialvård, dock nämnde hon att detta är väldigt svårt och att det inte alltid går rätt till. De som anländer via landvägen behandlas på samma sätt och ibland förekommer det att de migranterna själva tar kontakt med myndigheterna och frågar efter asyl. Hon betonade att processen alltid varierar från situation till situation. Även tiden för behandlingen av asylansökanvarierar från person till person, t.ex. beror det på vart de söker, om de har familj någon annanstans i Europa och vill söka till samma ställe och så vidare.

Enligt Kallio är den lokala befolkningens attityder mot flyktingar delade som i många andra länder i välden. Hon sade att de finns sådana som har öppet sinne och som personligen hjälper flyktingar som är mera utsatta än andra och erbjuder dem husrum. Det finns också många lokala föreningar som hjälper flyktingar med att anpassa sig till den nya kulturen, Lesvos Solidarity är en sådan organisation som försöker hjälpa flyktingarna att få bättre livsförhållanden.

Kallio berättade också att det finns personer som är emot flyktingarna och som upplever att de har påverkats negativt av de nyanlända. Eftersom flyktingsituationen skedde en ganska kort tid efter Greklands ekonomiska kris fanns det ännu spår av den. Många lokala lever ganska fattigt vilket kan leda till konflikter på grund av uppfattningen att utlänningar får stöd och inte dem. Flyktingsituationen har också lett till att turismen minskat på Lesbos och många småföretagare har lidit av detta vilket skapat missnöje. Enligt Kallio beror en del av fientligheten på rädsla och okunskap. Hon betonar att många inte vågar gå och prata med flyktingarna och att mera kontakt mellan grupperna kunde minska på motsättningarna. Det finns både möjligheter och utmanigar inom integrationen av de nyanlända. Utmaningarna är alltid väldigt individuella, det finns de som lätt anpassar sig och andra som har det svårare. De som lätt anpassat sig har lärt sig det lokala språket, gjort frivilligarbete och själv försökt hjälpa andra flyktingar att anpassa sig. En del har även fått jobb via frivilligarbetet t.ex. som tolk. Kallio påminner om att många av de nyanlända har en väldigt svår bakgrund med djupa trauma. De som inte kunnat anpassa sig kan ofta lida av t.ex. depression, mentala problem eller ha brist på motivation. Motivationsbrist kan bero på att asylansökan blivit förlängd, att de inte kanske trivs i Grekland och inte därför vill anpassa sig.

Om man analyserar migration från hållbara utvecklingsperspektivet så kan man konstatera att man måste försöka hitta lösning i ursprungslandet och till orsaken varför människor tvingas fly från landet. Kallio betonade att utbildning är väldigt viktigt att fokusera på och ge möjlighet för flyktingarna att få ett bättre liv i mottagarlandet. Det är speciellt viktigt att barnen inte får långa pauser i utbildningen och att ha möjlighet att studera enligt deras tycke och att språklära är väldigt viktigt. Finlands flyktinghjälp jobbar mycket med utbildning även utanför Finland så som t.ex. har vuxenutbildning i Uganda som öppnar möjligheter för arbete och integration i samhället. De som vill hjälpa flyktingar kan göra det på olika sätt: genom att rösta för att påverka politiken, genom att donera till olika organisationer, genom att göra frivilligarbete eller genom att vara öppen och positiv mot flyktingarna.

Enligt Kallio har mängden flyktingar ökat från år till år, idag har vi den största mängden flyktingar sedan andra världskriget. I nära framtiden kommer vi, enligt Kallio, att ha ännu större utmaningar ifall klimatförändringen inte stoppas. Utan modiga beslut för att minska utsläppen kommer stora delar av världen att bli obeboeliga i framtiden. De människor som bor i områdena kommer då att tvingas förflytta sig till andra länder och världsdelar. Enligt vissa forskare kan antalet människor som tvingas fly från sina hemländer på grund av klimatet vara närmare 200 miljoner fram till år 2030. Migranterna kommer antagligen att använda samma rutter men antalen kommer att öka.  Det största problemet med detta är att dessa migranter inte har möjlighet att söka internationellt skydd i något annat land på grund av att andra länder inte enligt lag måste skydda klimatmigranter på samma sätt som flyktingar. På Flyktinghjälpen efterlyses lagliga sätt att migrera på grund av klimatet både på EU nivå och på en global nivå, före utvecklingen eskalerar.

Denna artikel är skriven av Sofia Nyberg och baserar sig på en intervju med Enni Kallio som skedde per telefon den 11.4. Kallio berättar från hennes egna erfarenheter i Grekland.

Det är mycket problematiskt att bygga vattenspolande toaletter till områden som lider av brist på rent vatten. En niondedel av människor saknar tillgång till rent vatten, och det finns till och med tre gånger mer människor som saknar tillgång till någon typ av toalett. Toaletter är ändå ytterst viktiga: de hindrar sjukdomar från att sprida sig och de förbättrar jämlikheten och intimiteten. Men man behöver inte slösa eller förorena vatten för att märkbart förbättra livskvalitet i utvecklingsländer.

Emil Ehnström är min svenskspråkiga studiekamrat från avdelningen för geografi vid Helsingfors universitet. Han jobbar nu för Röda Korset i Malawi, men jag har intervjuat honom via Whatsapp. Ehnström har också besökt i Indien och har sett hurdant är det att leva där.

Enligt Ehnström var läget mycket dåligt i indiska slummen liksom Dharavi inom Mumbai. I Dharavi fanns inte fungerade avloppssystem, men på några ställen hade man byggt allmänna toaletter. De brukade ändå vara mycket icke-hälsosamma ställen. Ehnström har märkt att läget är bättre i två malawiska städer, Blantyre och Mwanza. Där är den vanligaste typ av toalett ett utedass med ett hål i golvet som leder till en djup grop. Men i Indien slösar man vatten på grund av där är det vanligt att toaletterna har vattenspolade hål i golven.

Det är väl känd att många områden i Indien lider av allvarlig brist på vatten och vattnets kvalitet är ofta mycket dåligt. Enligt en rapport från Niti Aayog dör varje år cirka 200 000 indier på grund av förorenat vatten. Ehnström har också märkt att även i Malawi finns det många ställen där vattnet är förorenat. Till exempel rinner igenom staden Blantyre en flod som är helt full med plast och andra skräp. Malawi har även lidit av koleraepidemi och hög barnmortalitet som konspirerades mest av översvämningar men de kan även vara relaterad i svag hygien och sanitation.

Utvecklingsarbetare skulle förbättra läget i slummen genom att bygga torrklosetter som kan tryggt och hälsosamt användas av alla människor oavsett kön, ålder och rörelsekapacitet. Året 2014 ansåg många experter att omfattande interventioner och subventioner kan ge bättre sanitation och livskvalitet för många människor i u-länder. Huvudansvaret för att stödja upptag av toaletter är hos regeringar och icke-statliga organisationer. Tyvärr glömmer man enligt många forskningar ofta en viktig sak att rikta utvecklingsarbeten till fattiga eller isolerade områden. För ofta riktas förbättring av infastruktur till städer och områden som bosättas av rikare människor.

 

Källor:

The toilet tripod: Understanding successful sanitation in rural India (2014). Health & Place. <https://reader.elsevier.com/reader/sd/pii/S1353829214000768?token=DFF7B4033FB662CE6D072AD8EEC3D643BB743C2DE5FEA566B0E704AFACD7200462B7181A8E50AC2B5F3539F84F3D5CA3>

Composite Water Management Index (2018). Niti Aayog. <http://www.niti.gov.in/writereaddata/files/document_publication/2018-05-18-Water-index-Report_vS6B.pdf>

The Water Crisis (2019). Water.org. <https://water.org/our-impact/water-crisis/>

av Kiira Kivisaari

Människors mängd i städer växer hela tiden. Växande städer kan erbjuda arbetsplatser och koncentrerade olika service och tjänster. Det betyder att många människor kan ta nytta av samma service och tjänster. Kompakta städer möjliggör i framtiden t.ex billösa miljön. De här kompakta städerna med massor av människor kan också ha stora påverkningar på stadsmiljön. För att minska negativa påverkningar talar man om ” hållbara städer”, men vad är en hållbar stad och hur ska vi skaffa den?

Jag ville veta ungdomars åsikt om saken eftersom det är det som de vill påverka mest på, och det som ska bygga, upphålla och utveckla hållbara städerna. Jag intervjuade abiturient Marleena Tulkki om saken.

Först frågade jag Marleena vilka ord som beskriver en hållbar stad eller vad det menar att en stad är hållbar. Hon tyckte att en hållbar stad kan erbjuda: natur, bra möjligheter att röra sig utan bil och lätt att skaffa nära producerad mat. Men fast hon nämnde bara tre olika saker kan redan det vara svårt att anpassa! Stadens storlek och struktur spelar en stor roll: i en liten stad kan det vara svårt att röra sig till olika service och tjänster utan bil och stora städer kan vara så täta att där finns för litet rum för natur.

Under intervjun pratatade vi också om människors vanor och attityder och hur det måste ändras för att vi kan ha en hållbar stad i framtiden. Marleena tycker att människor är alltför vana vid att åka med bil och shoppa massor av varor. Hon tycker att nya generationer har massor av potential, men kanske inte för mycket vilja och medvetenhet.

Marleena kan inte bestämma ifall hennes hemstads storlek är ett problem eller en fördel då det finns många centraler i Esbo, men saknas ett riktigt centrum. Marleena hoppas att olika experter löser den här frågan. Marleena väntar att Esbo ska satsa mer på stadscyklar, så att det blir lätt att cykla vart man vill – inte bara till metrostationer.

 

Av Sonja Lindén

I Finland planerar flera kommuner att ge preventivmedel gratis till unga under 25 år, medan det i många länder i världen inte finns någon tillgång till preventivmedel alls. 214 miljoner kvinnor, som skulle önska familjeplanering har inte tillgång till det. Kvinnorna vill ha barn, men de önskar de kunde ha flera år mellan barnen. I flera länder och samhällen är det ett mått på välstånd att få många barn.

FN:s mål för hållbar utveckling, Agenda 2030 tar upp bl.a. jämställdhetsfrågor samt frågor kring tillgång och rätt till familjeplanering. Ett mål är att säkerställa tillgången till sexuell och reproduktiv hälsovård samt familjeplanering. Målet är också att alla har rätt till information och utbildning samt att reproduktiv hälsa integreras i nationella strategier.

Laura Lipsanen, sakkunnig inom globala utvecklingsfrågor på Väestöliitto, jobbar med frågor kring sexual- och reproduktiv hälsa. Lipsanen berättar att största problemet i många U-länder är att sexual- och reproduktivhälsa är tabu som helhet. Man kan inte implementera en fungerande familjeplanering om inte människorna har grundläggande kunskap om sexualitet. Ifall det finns familjeplaneringstjänster så är de till bara för gifta heteropar. Det är även stor skillnad på landsbygd och stad, d.v.s. stora lokala skillnader på tillgången till tjänster. Även om det finns familjeplaneringstjänster finns sällan många alternativ till förfogande.

Enligt forskning finns också många myter kring preventivmedel, speciellt kring hormonella preventivmedel. Man tror att man blir sjuk av dem och att de skadar livmodern. Lipsanen bekräftar detta och berättar vidare att hon stött på myter som säger att HIV är propaganda västerländerna tutar ut med och att kondomer innehåller HI-virus. Med utbildning kan man komma åt dessa myter. Det räcker inte med att ha kampanjer i stil med ”HIV är farligt – använd kondom”. De flesta ungdomar har ingen grundläggande information och kunskap om sexualitet överlag och då har dylika kampanjer ingen nytta.

Lipsanen berättar att familjeplaneringstjänsterna de facto kan vara väldigt kostnadseffektiva. Politiskt påverkande är det viktigaste. Så länge det finns politisk vilja att ordna tjänster finns det möjligheter. Meningen är att länder själv skall ordna tjänsterna och bygga upp infrastrukturen. I dagens läge är det många välgörenhetsorganisationer som upprätthåller kliniker. Hela systemet är för tillfället ännu väldigt beroende av biståndsarbete. Efter att USA ändrade sina utbetalningar finansierar USAID främst bara arbete med HIV och Aids, vilket direkt lett till att många familjeplaneringskliniker varit tvungna att stänga. På kort tid kommer antagligen antalet oönskade graviditeter och könssjukdomar att öka, eftersom tjänsterna inte mer är tillgängliga, förutspår Lipsanen. Hon betonar vikten av långsiktigt arbete och vikten av att stöda landets egna infrastruktur. Utan dessa har arbetet som görs klart mindre nytta.

FN:s mål för hållbar utveckling, Agenda 2030 tar upp bl.a. jämställdhetsfrågor samt frågor kring tillgång och rätt till familjeplanering. Ett mål är att säkerställa tillgången till sexuell och reproduktiv hälsovård samt familjeplanering. Målet är också att alla har rätt till information och utbildning samt att reproduktiv hälsa integreras i nationella strategier.