Bland de 50 bästa i världen – duger det som mål?

Strategiarbetet framskrider i rask takt och når snart slutskedet tack vare er alla som har deltagit. Trots det oroande ekonomiska läget kommer vi att få en bra strategi som hjälper oss att staka ut realistiska vägar ”mot toppen och mot samhället”.

Vi har försökt sammanfatta vårt mål i några riktgivande kärnsatser. För att beskriva den akademiska toppositionen har vi i det här skedet använt det mål enligt vilket Helsingfors universitet år 2020 ska höra till världens femtio bästa universitet. Är det förnuftigt? Eller betyder ett sådant huvudmål att vi på ett falskt sätt underkastar oss missvisande rankningslistor?

Det har framkastats att man inte borde sätta numeriska mål när det gäller placeringen, utan att man hellre skulle nöja sig med en allmännare formulering, såsom att höra till ”världens bästa”.  Problemet med en sådan målsättning är bristen på urskiljning. Det är självklart att Helsingfors universitet, som har placerats bland de hundra bästa i de flesta rankningar, hör till den här skaran.  Visserligen kan också universitet som hör till de femhundra bästa på goda grunder påstå sig höra till de bästa bland världens 17 000 universitet.

En obestämd formulering berättar inte om vårt mål att utvecklas och bli ännu bättre. Trots att vi redan är ett universitet i världsklass ska vi fortsätta att sträva framåt. Tyvärr är det så att det inte duger som strategiskt mål att nöja sig med en redan uppnådd nivå. En organisation som inte strävar efter att utvecklas till att bli ännu bättre börjar förr eller senare gå tillbaka.

Enligt vilka mätare vill vi höra till den utvalda skaran av femtio universitet? Ska vi i fortsättningen noggrant studera kriterierna för Shanghairankningen och rikta verksamheten efter dessa? Absolut inte. Syftet med målsättningen är att visa att vi vill sköta våra grundläggande åtaganden, undervisningen, forskningen och samverkan med samhället, allt bättre. Den ska leda oss att fungera bättre, inte att effektivare uppfylla några ganska godtyckliga kriterier.

Därför vill jag inte koppla målsättningen till någon bestämd rankning. (På en lista, nämligen Taiwanlistan som mäter modern forskning, är vi till och med på 50:de plats.) Vissa rankningar betonar forskning och andra undervisning. I fråga om båda två strävar vi mot den absoluta världstoppen. Därför borde målet vara en strävan att placera oss bland de femtio bästa på så många listor som möjligt. Den här obestämdheten är inte till skada.

Det viktigaste är budskapet att vi vill bli bättre och att vi använder världens femtio bästa som referens när vi bedömer vårt lyckande. Med vår målsättning berättar vi för våra intressentgrupper och för andra vad för ett universitet vi vill vara. Genom att tala om de femtio bästa universiteten berättar vi vilken grupp vi anser vara vårt riktiga jämförelseobjekt. Vi visar till vilken grupp vi både kan och vill höra.

Målsättningen visar bara den önskade riktning i vilken verksamheten ska ledas med konkreta åtgärder. För att nå eliten inom forskning och undervisning satsar vi bland annat på infrastrukturen inom undervisning och forskning, på att öka forskarnas möjligheter att koncentrera sig på sitt arbete, rekrytera de bästa studenterna, forskarna och lärarna, skynda på internationaliseringen och utveckla ledarskapet, planmässigheten och interaktionen inom undervisningen.  Det finns fina planer – nu måste vi lyckas frigöra resurser för att kunna tillämpa dem.  Genom att allt bättre fokusera på de prioriterade områdena, rensa i byråkratin och utveckla planlösningar kan vi också i det nuvarande ekonomiska läget gå vidare.

Jag önskar alla universitetsanställda och studerande samt alla dem som intresserar sig för vårt universitet ett gott nytt läsår. Välkomna igen att delta i strategidiskussionen om universitetets framtid!

Thomas Wilhelmsson

Rektor

1 thought on “Bland de 50 bästa i världen – duger det som mål?

  1. Universiteten och högskolorna i Finland borde utvecklas till mera jämnlika och
    djuplodande än vad de är de facto i dagens läge. Och statens ansvar borde i allt högre grad vara att frigöra lärosätena från centraliserad styrning till ett mer nyanserat högskoleväsende.

    HISTORICUS LOCI

    Pär-Erik Sjöström
    Helsingfors universitet

Kommentointi on suljettu.