HELHETSINTRESSET OCH FLERSPRÅKIGHETEN

I mitt uppdrag som ordförande för delegationen för den svenska verksamheten vid Helsingfors universitet stöter jag ständigt på ett antal frågeställningar som gäller universitetets tvåspråkighet och möjligheterna att de facto studera på svenska. Frågeställningarna blev på ett nytt sätt aktuella i samband med medelanskaffningskampanjen.

Den s.k. Lipponen-gruppen, vars uppgift var att stöda och medverka till insamlingen av medel för universitetets grundkapital höll sitt sista möte i början av september.  Resultatet, 18,4 miljoner, får anses som tillfredsställande, ja till och med gott, med tanke på den hårda konkurrensen mellan högskolorna. Resultatet innebär en kapitalsförstärkning på c.63 milj. euro.

Processen var på många sätt lärorik, den gav en inblick i universitetets starka och svaga sidor och tvingade en att betrakta institutionen med den potentiella donatorns ögon. Visst är HU det mest prestigefyllda av våra universitet, men också det som betraktas som en så självskriven och så självförsörjande skapelse att utomstående knappast behöver känna ansvar för den. Dessutom har de enskilda fakulteterna sina egna profiler med varierande grad av samhällskontakter.

Då jag hade ansvaret för att koordinera insamlingen ”på svenska” var det naturligt och nödvändigt att betona HU:s tvåspråkiga profil. I själva verket bör man numera tala om en trespråkig sådan med tanke på engelskans allt starkare ställning som undervisnings- och forskningsspråk. Jag stötte på en viss tveksamhet hos den potentiella målgruppen av donatorer: Hur tvåspråkigt är egentligen HU idag? På vilket sätt stärker en donation undervisningen för studenterna från svenska gymnasier och de finskspråkiga som önskar få del av svensk undervisning?

Det är långt ifrån klart för allmänheten att HU verkligen har det nationella ansvaret för utbildningen av svenskkunniga studenter på en rad olika områden. Det råder en allmän missuppfattning om att svensk högskoleutbildning är koncentrerad till Åbo Akademi och Hanken. Därför blir det viktigt att lyfta fram medicin, juridik, odontologi, geografi, veterinärmedicin, och agroforstvetenskaperna för att illustrera hur helt avgörande fortsatt undervisning på svenska inom HU är.

Tvåspråkigheten som en framgångsfaktor och ett rekryteringsargument är en synvinkel som inte hittills har utnyttjats till sin fulla potential; varken internt eller externt. Med minskande årskullar måste också HU kämpa om det bästa studentmaterialet. Ryktet i Österbotten och på Åland säger att studierna vid HU går helt och hållet på finska. Vi har kanske inte lyckats kommunicera med skolorna att steget in i mångspråkigheten vid HU kan ske gradvis, att det finns grundkurser och studielinjer på svenska och att mycket material finns på modersmålet.

Och det gäller att vara tydlig: Mångspråkiga studier vid HU öppnar dörren för framgångsrika nationella karriärer. Det är inte ett självändamål att bedriva studier enbart på sitt modersmål. I de flesta fakulteter är kurslitteraturen mångspråkig och bör så vara. Samtidigt gäller det för alla fakulteter att garantera att alla skriftliga prov kan avläggas (och granskas) på studentens modersmål. I den typen av rättsskyddsfrågor kan HU inte riskera att figurera i medierna.

Det är min fasta uppfattning att en framgångsrik strategi beträffande finansiering och studentrekrytering kräver att man framhåller HU:s traditionella tvåspråkighet, som en naturlig del av mångspråkigheten. Det säger sig självt att den verksamheten också behöver resurser. Och det handlar alltså inte om enskilda studenters språkliga rättigheter, utan om en konsekvent syn på universitetets helhetsintressen som sammanfaller med universitetets nationella ansvar för utbildningen av kompetent akademisk arbetskraft som kan tillgodose medborgarnas behov på de båda nationalspråken.

 Pär Stenbäck

Minister, ordförande för universitets delegation för svenska ärenden