”Det gäller väl att först bli bättre än Köpenhamns universitet”. Så uttryckte sig någon för ett tag sedan i en diskussion apropå Helsingfors universitets strävan att nå toppen bland världens universitet. Både den ena och den andra rankinglistan visade då att just Köpenhamns universitet i allmänhet placerade sig rätt väl på listorna – oftast högst bland de nordiska universiteten. Den som bekantar sig med den senaste listan från Times Higher Education märker ändå snabbt att Köpenhamn plötsligt ligger betydligt sämre till – åtminstone jämfört med Helsingfors universitet. Köpenhamn på plats 177; Helsingfors på plats 102. På den så kallade Shanghai-listan är läget dock det omvända: Köpenhamn på plats 40; Helsingfors på plats 72.
Nu är väl de flesta överens om att värdet av alla dessa rankinglistor kan diskuteras. Som listorna är uppgjorda kommer de resursstarka amerikanska universiteten samt de bästa brittiska alltid att vara i det närmaste oslagbara. Min avsikt är inte heller att utlysa en intern rankingtävling mellan de nordiska universiteten. Men tanken på Köpenhamns universitet som en jämförelsepunkt väckte ändå mina tankar. Vad betyder egentligen det nordiska för Helsingfors universitet, vad betyder det att vara ett universitet i Norden – och vad betyder det speciellt för den pågående strategiprocessen?
”Jaha”, tänker säkert mången, ”han är svenskspråkig och känner sig förpliktad att ta upp den nordiska aspekten.” Kan så vara. Men jag tror faktiskt det lönar sig att ägna några tankar åt det nordiska. Hur står det egentligen till med den nordiska aspekten i vårt universitet? I vilken grad kan vi verkligen säga att Helsingfors universitet är ett genuint nordiskt inriktat universitet?
Visst finns det en hel mängd nordiska aktiviteter vid universitetet. Det finns utmärkta och fungerande nordiska nätverk såväl inom forskningens som inom utbildningens område. Det finns nordiska spetsforskningsenheter. Det ges högklassig utbildning i nordiska frågor. På flera områden av universitetsadministrationen finns ett fungerande nordiskt samarbete. Och i medelanskaffningskampanjen lyfts den nordiska dimensionen – ”Med Norden mot toppen” – väl fram.
Ändå tycker jag ibland att det nordiska på något sätt slinker undan. Det finns – men finns ändå inte. Vi kan visserligen visa på en hel del aktiviteter och därtill i festtal hylla det nordiska samarbetet – men vill vi faktiskt vara nordiskt inriktade? Eller är det för vardagligt – siktar vi hellre mot ”stora världen” i vår strävan att bli allt mer internationella? Hur ser det till exempel ut i universitetets främsta styrinstrument; i strategin för perioden 2010-12? Slår jag in ordet ”internationell” som sökord i strategin får jag så många träffar att jag inte orkar räkna efter ungefär nummer tio. Slår jag däremot in ordet ”nordisk” får jag inte en enda träff i universitetets strategi – de fyra träffar jag får för alla till Svenska social- och kommunalhögskolans strategi, som finns som en bilaga till universitetets strategi. Är det så här universitetet vill lyfta fram sin nordiska profil?
En sak borde åtminstone vara klar: Det nordiska är samtidigt det internationella. Utvecklar vi de nordiska kontakterna blir vi samtidigt mer internationella. De nordiska länderna må kännas som vår hemmamarknad – men icke desto mindre är nordiskt samarbete också internationellt samarbete; nordisk jämförelse också internationell jämförelse. Att satsa nordiskt är att satsa internationellt. Och finessen i det hela är att det nordiska i allmänhet erbjuder de mest relevanta jämförelserna, det smidigaste samarbetet och rent av de mest meningsfulla resultaten. Det här vet alla som sysslar med nordiskt samarbete och nordisk komparativ forskning. Det är enkelt och samtidigt meningsfullt att idka nordiskt samarbete.
Ändå är det något som saknas. Det är inte många dagar sedan jag gick genom cafeterian i Svenska social- och kommunalhögskolan – ett populärt samlingsställe för studenter och lärare i Centrumcampus – och råkade höra hur några av högskolans studerande förde en glad konversation på franska med ett antal utbytesstuderande. Engelska verkar ibland nästan vara ett lika allmänt språk vid caféborden som svenska och finska. Men lätt räknade är de gånger jag hört en konversation på danska, norska eller ”skandinaviska” – ja, knappt ens på rikssvenska. Man kunde ju tro att Soc&kom som universitetets största svenskspråkiga enhet skulle locka en hel del nordbor som studerande – det går ju trots allt att klara sig på svenska vid högskolan – men rätt få är de examensstuderande som kommer från de övriga nordiska länderna. Och inte utgör nordborna ett speciellt stort inslag bland utbytesstuderandena, och minsann inte inom personalen, heller.
Det är just i den vardagliga nordismen jag skulle önska se en ändring. Hur vore det om vi skulle lyckas få de nordiska forskarna, lärarna och studenterna att ibland rikta sina blickar österut och upptäcka ett starkt nordiskt orienterat Helsingfors universitet? Och hur skulle det vara om allt större skaror av studenter såväl som forskare och lärare vid vårt universitet skulle välja att vistas en termin, ett läsår eller fast bara några veckor vid ett nordiskt universitet? Hur skulle det vara om vi faktiskt skulle utnyttja det faktum att Helsingfors universitet är ett tvåspråkigt universitet och satsa på att både åka ut till Norden och att locka hit flera nordbor?
Då kommer vi tillbaks till frågan om Nordens mest lyskraftiga universitet. Vi behöver inte ta rankinglistorna på blodigt allvar, men visst vore det fint om Helsingfors universitet skulle upplevas som Nordens mest attraktiva, dynamiska och intressanta universitet. Och hur uppnår vi det? Ja, vi kunde ju börja med att överväga att låta ordet ”nordisk” förekomma ens en enda gång i strategin för åren 2013-16!
Henrik Hägglund
är rektor för Svenska social- och kommunalhögskolan vid Helsingfors universitet