Helsingfors universitet
Universitetslektor Reynir Eggertsons föredrag vid symposiet Sagalitteraturen i genusperspektiv
I min föreläsning presenterade jag en del av min doktorsavhandling, överföringen av berättelsen om Giletta av Narbon från Italien, genom Tyskland och Danmark, till Island i perioden ca 1500–1900. Berättelsen härstammar från Giovanni Boccaccios pandemiska novellsamling Decamerone, skriven ca 1350 på italienska.
Den blev översatt till tyska i slutet av 1400-talet. Samtidig förlorade titelpersonen sitt namn, och när berättelsen blev översatt till danska i mitten av 1500-talet fick den titeln En Doctors Datter. Fokus flyttas alltså från hennes namn till faderns yrke och status. Samtidigt förlorade personen även en stor del av sin agens, eftersom hon inte mera är den som tar initiativ i början av handlingsförloppet. Nu är det hennes kommande man, grevesonen Bertram, som sätter i gång handlingen, och när berättelsen når till Island i slutet av 1500-talet eller början av 1600-talet, försvinner hon så småningom från titeln, som till sist blir till Bertrams saga greifa (Greve Bertrams saga).
I Tyskland och Danmark blev berättelsen publicerad i den form som senare fick termen Volksbuch och Folkebog, tryckta, billiga böcker, som blev marknadsförda för speciella läsargrupper. Tillsammans med Volksbuch‘en och Folkebogen Griseldis blev Giletta-berättelsen utgivet i alla fall 3 gånger på 1500-talet på tyska och 7 gång på danska under perioden ca 1558–1752, som exemplariska berättelser för ”ærlige Quinder” som ”maa begribe gode lærdom / oc besynderlige at haffue gaat taalmodighed”. Dessa ”kvinnoböcker” presenterade således ett ideal för unga kvinnor, och var mycket didaktiska. Denna didaktiskhet är trots allt kanske huvudorsaken till förändringarna i berättelsens överföring till danska, från Boccaccios varierade, och i alla fall mera manliga, publik, till Folkebogens deciderat kvinnliga läsarskap.
På isländska finns berättelsen endast i 34 handskrivna böcker. Nio av dessa innehåller fyra olika prosaversioner, medan två poetiska versioner, rímur (en lång rimmad berättelse) av poeten Guðmundur Bergþórsson och Bertrams-kvæði greifa, finns i respektive 20 och 5 handskrifter. I de isländska versioner utvecklas beskrivningen av huvudpersonernas kärleksscen med tiden således att båda personers nöje nämns och nya metaforer tilläggs. Denna utökade sexualitet är möjligen påverkan från romantiken, men förklaras kanske också av att litteratur i Island var så att säga gemensam egendom för båda könen, där man satt tillsammans i baðstofan på kvällen och lyssnade till berättelser, medan man gjorde innearbete. Således blev berättelsens publik i Island mera blandad än den kvinnliga danska läsekretsen, och smaken för sexuella tvetydigheter större.
