Svensk tolerans?

PIMG_20140918_214744

På natten mellan 14. och 15.9. fick jag inte särskilt mycket sömn, eftersom jag följde rösträkningen i det svenska riksdagsvalet på DN:s valsida på nätet.  Resultatet blev ju nästan sådant som väntat. Kanske har även reaktionen på det varit förutsägbar, men jag måste bekänna att jag blev ju lite överraskad av svenskarnas beteende – men den här gången gällde det ändå karaktärsdrag som skiljer dem från oss finnar.

I det här valet var ett nationalistiskt parti, Sverigedemokraterna, mycket framgångsrikt. Dess stöd blev högre än någonsin tidigare med nästan 13 % av rösterna. Detta fick en betydlig del av landets folk och journalister att tappa fattningen. Det blev en massdemonstration i Stockholms centrum (OBS! konstiga gester i den där bilden); det blev en massdemonstration i Malmö;  i sociala medier har det blivit kampanjer som organiserats av tidningarna Expressen och Aftonbladet. Som socker på botten ligger faktumet att de andra partierna helt och hållet vägrat samarbeta med SD, för inte att tala om att ta dem med i regeringen. ”[J]ag [vill] inleda samtal med riksdagens alla demokratiska partier”, som deras isolering uttrycktes av socialdemokraternas ordförande Stefan Löfven.

Jag vet inte allt möjligt om de svenska riksdagspartierna, men även i Finland har man ju kunnat få ett starkt intryck att Sverigedemokraterna är mest hatade av dessa. Några av partiets medlemmar har dock bjudit på orsaker till ilskan med sina rasistiska uttalanden. Under de senaste åren har partistyrelsen fått nog av detta och börjat avskeda dem som uttrycker sig för vulgärt. Nolltoleransen har dock inte lyckats ta bort stigmat; för många svenskar symboliserar SD fortfarande kategorisk fientlighet mot invandrare.

Det tycks vara just invandringsfrågorna som har gjort Sverigedemokraterna så starkt avskild från de andra partierna, och det här fenomenet är vi finnar förstås vana vid i vårt eget land där vi har Sannfinländarna mot alla andra i invandringsdiskussionen.  Det är alltså mycket intressant att jämföra Sannfinländarnas stora seger (”jytky”) i vårt förra riksdagsval med det som nyss hänt i Sverige.

Sannfinländarna har också genomgått flera skandaler; de har också varit ett parti som sagt upp sig från multikulturalismen och ifrågasätt den nuvarande invandringspolitiken; de har också varit ett nytt parti i riksdagen bland många etablerade grupper. Detta har orsakat misstro mot dem, men i 2011 var de ändå välkomna till att diskutera regeringsbildningen (de hamnade ändå i opposition). De andra partierna erkände att SF hade befullmäktigats av en ganska stor del av väljarna till att påverka Finlands politik.

Det är just här som den svenska politiska kulturen skiljs från den finska. Om någon grupp har för avvikande åsikter, om den är villig att ifrågasätta någon grundprincip som ligger bakom den rådande politiken, så är det inget problem för de andra att isolera den. Det är inget problem, även om det skulle betyda att sticka upp långfingret mot 781 120 egna medborgare – alltså mot 781 120 potentiella väljare.

Det är ju en gammal visa att Sverige har byggts på samstämmighet, och den visan har åtminstone ett korn av sanning i sig. Jämfört med Finland: i Sverige har det inte funnits två starka språkgrupper och strider dem emellan; Sverige har inte haft något inbördeskrig; det fanns inte någonsin en svensk Lapporörelse; för flera decennier styrdes landet av ett (d.v.s. socialdemokratiskt) parti, som på något sätt lyckades vinna demokratiska val gång på gång. (Okej, hos oss fanns det ju Kekkonen, men det var ”bara” 25 år). Det synes vara så att svenskarna har länge kunnat vara överens om allt, åtminstone om samhälleliga grundprinciper.

Man kunde väl tänka sig att en för kraftig ström av invandrare från främmande kulturer kunde förstöra förutsättningarna för politisk samstämmighet (läs mer om detta här). Detta är ändå ingenting som de andra riksdagspartierna varit oroliga över – från deras synpunkt tycks det betydligaste hotet mot Sveriges framtid vara ett parti som vill minska invandrarströmmen. Kontexten är ju att ungefär 80 000 asylsökande väntas komma till Sverige i år.

Om man beaktar att Sverigedemokraterna har ökat kraftigt under de senaste mandatperioderna – från 2,93 % i 2006 till 5,7 % i 2010 och vidare till 12,86 % i 2014 – får man kanske dra vissa slutsatser. Det är säkert ingen lösning att isolera partiet. SD har ju fördubblat sin röstandel i varje val sedan 2002, och inget annat parti vill att de skulle göra så en gång till. Men vågar de andra lita på att detta inte ska hända?

Dessutom verkar det vara odemokratiskt att utesluta ett så kraftigt ökande parti från beslutsfattandet, särskilt då det inte vill fälla demokratin eller flerpartisystemet och inte använder våld för att få sin vilja igenom. I själva verket är Sverigedemokraterna det parti som mest hotas av våld i Sverige (enligt statsvetaren Katarina Barrling i den här videon vid 11:20). När Stefan Löfven säger att han ska samtala med alla demokratiska partier så börjar man undra varifrån  han fått sin uppfattning om demokrati. Från Sovjetunionen kanske?

Nu är det dags att uppdatera den där uppfattningen. Om man verkligen ”gillar olika” så borde det också synas – och gillar man inte olika, så borde man åtminstone tåla dem. Annars är man långt ifrån västerländska demokratiska värderingar vilka också Sverige troligen vill omhulda.

En vacker historielektion

En gång under det vilda ’60-talet annonserade en svensk sociologiestuderande att historien hade börjats under 1930-talet – före detta hade det inte funnits någonting. I året 2002 gick Mona Sahlin, en svensk socialdemokratisk politiker, litet längre: hon tvivlade om svenskarna egentligen hade någon historia eller kultur. Ännu idag kallar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, svenskarna för ”Västvärldens mest historielösa folk”.

Dick Harrison är kanske dock litet mer allmänbildad än Mona Sahlin, så han konstaterar bara att svenskarna inte känner till sin egen historia – inte att de saknade en. Under de senaste två åren har jag haft flera möjligheter att kasta mig in i Sveriges och svenskarnas historia, och har blivit mycket överraskad och berörd om vad som jag fått se och höra.

Det är märkvärdigt att ordet ”historia” i svenska språket inte betyder bara det som vi vet om det förflutna, utan också en saga, en berättelse. Det är nämligen precis genom enskilda människornas historier, deras erfarenheter, som jag har lärt mig om svenskhet. Först och främst har jag börjat förstå, hur likadana svenskar och finnar är – eller åtminstone har varit – med varandra.

Det senaste exemplet som jag fått av detta är en radiopjäs av den svenska skribenten Mustafa Can, som efter att ha intervjuat fyra gamla människor från Västerbotten berättar om sina samtal med dem och om deras liv. Han bekantar oss med torparsonen Henry, timmerflottaren Bengt, och med pigorna Gerda och Margit, som både utackorderades som barn. De tillhör, enligt Can, den sista generationen som gick från myr och dike till räls och välfärd. Fastän de med sina små liv skapade den större berättelsen om Sverige, är de inte kända för någonting alls.

Hos oss finnar är myr och dike ännu djupt rotad i det nationella minnet. Nuförtiden läser ungdomar tyvärr inte så flitigt böcker, tror jag, men några litterära sammanfattningar av forntidens agrara Finland verkar vara oförglömliga. I början fanns det en myr, en hacka – och Jussi, som skrivits av Väinö Linna. Det som fanns i början på andra sidan av Bottenviken vet vi ingenting om, men jag vågar gissa att det var någonting som en myr, en hacka och Gunnar. Men finns det också där en mycket känd och ivrigt citerad författare som skrivit om dessa?

Historier av Henry, Bengt, Gerda och Margit är ganska ofattbara för oss nutidens nordiska människor, och ännu mer sådana är deras tankar om sina liv. De berättar om långa och tunga arbetsdagar, om hungern och kylan, om en enformig omgivning där det inte fanns plats för drömmar – men ingen av dem tycker att detta förgångna livet skulle ha varit tråkigt. ”Gick man inte hungrig, så hade man det hur bra som helst!”, säger Gerda.

Dessa svenska historier påminner mig starkt om några berättelser som jag många gånger och många gånger till har fått höra från mina far- och morföräldrar. Jag minns min morfars fader, som såldes vid barnauktionen i 1909 och fick arbeta som herde i ett sydkarelska bönehus, och sen som tonåring deltog i det Finska inbördeskriget. Jag minns min farmors skolkompisar; några av de åt så mycket som möjligt i skolan, trots att maten var dålig där, eftersom hemma hos de fanns det ingen mat alls. Jag minns även min mormors moder, som efter att hennes make försvunnit i kriget 1941 skötte sina två barn och samtidigt arbetade i ett gjuteri och därefter i en skola som kokerska.

Det andra världskrigets händelser är ännu idag en mycket viktig del av den nationella självbilden för oss finnar, och inte alla är nöjda med detta. Men det är först och främst krigstidens minnen varigenom vi får veta, att det som vi har idag inte blivit till utan offer. Jag tror att när kriget glömmas bort så kommer vi finnar att ta välfärden för givet. Vad som ska hända sen har jag inga optimistiska tankar om.

Jag vill inte försöka uttrycka i mina egna ord de historier som Mustafa Can berättar i sin radiopjäs, det skulle vara vansinnigt. Jag föreslår bara att ni lyssnar på dem själva. Can uttalar svenska mycket vackert; han artikulerar klart men behåller hela tiden ett lugnt och även fundersamt tonfall. Det allra vackraste i hans program är ändå den äkta vördnaden med vilken han behandlar de här fyra västerbottningarnas minnen. Han vill att svenskarna skulle minnas varifrån de egentligen kommit till räls och välfärd, det vill säga från myr och dike, från en värld,

där fattigdom, sjukdom och nöd var givet

där arbete tungsamt – det hörde till livet.

(”Vår hembygd”, en dikt från boken O, du härliga land! Balsjö 250 år.)

Online på svenska

IMG_0254

God dag alla! Jag heter Olavi Seppänen och jag studerar teologi vid Helsingfors universitet.  Eftersom kursen ”Svenska för teologistuderande”nyligen börjats, beslutade jag grunda en svenskspråkig blogg – å ena sidan för att förbättra mina kunskaper i svenskan, å andra sidan för att berätta er om mina tankar och studier. Förut har jag skrivit på finska under rubriken Kake L. (bloggen finns här). Ni är alla varmt välkomna till att följa och kommentera mina skrivningar!

Jag kommer troligen att skriva någonting om religionshistorien, politiken i både Sverige och Finland, och de förutnämnda ländernas kultur, historia och folk. Det finns nämligen mycket som vi finnar inte vet om vårt bröderfolk – och jag menar det när jag säger bröderfolk. (Vi kan ju också tala om systerfolk för att inte uppföra oss  för patriarkaliskt).

Så ett av mina mål i den här bloggen är att väcka uppmärksamhet hos läsarna för den djupa kulturhistoriska kopplingen mellan finnarna och svenskarna. Man kan ju säga att svenskarna har ingen aning om vad som hänt i deras egen historia medan finnarna känner bara vinterkriget till. Jag vill detta att förändras.

Nu måste vi bara vänta tills jag har tillräckligt med tid för att skriva något ordentligt. Men ”kontot har öppnats”, som man brukar säga på finska!