En vacker historielektion

En gång under det vilda ’60-talet annonserade en svensk sociologiestuderande att historien hade börjats under 1930-talet – före detta hade det inte funnits någonting. I året 2002 gick Mona Sahlin, en svensk socialdemokratisk politiker, litet längre: hon tvivlade om svenskarna egentligen hade någon historia eller kultur. Ännu idag kallar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, svenskarna för ”Västvärldens mest historielösa folk”.

Dick Harrison är kanske dock litet mer allmänbildad än Mona Sahlin, så han konstaterar bara att svenskarna inte känner till sin egen historia – inte att de saknade en. Under de senaste två åren har jag haft flera möjligheter att kasta mig in i Sveriges och svenskarnas historia, och har blivit mycket överraskad och berörd om vad som jag fått se och höra.

Det är märkvärdigt att ordet ”historia” i svenska språket inte betyder bara det som vi vet om det förflutna, utan också en saga, en berättelse. Det är nämligen precis genom enskilda människornas historier, deras erfarenheter, som jag har lärt mig om svenskhet. Först och främst har jag börjat förstå, hur likadana svenskar och finnar är – eller åtminstone har varit – med varandra.

Det senaste exemplet som jag fått av detta är en radiopjäs av den svenska skribenten Mustafa Can, som efter att ha intervjuat fyra gamla människor från Västerbotten berättar om sina samtal med dem och om deras liv. Han bekantar oss med torparsonen Henry, timmerflottaren Bengt, och med pigorna Gerda och Margit, som både utackorderades som barn. De tillhör, enligt Can, den sista generationen som gick från myr och dike till räls och välfärd. Fastän de med sina små liv skapade den större berättelsen om Sverige, är de inte kända för någonting alls.

Hos oss finnar är myr och dike ännu djupt rotad i det nationella minnet. Nuförtiden läser ungdomar tyvärr inte så flitigt böcker, tror jag, men några litterära sammanfattningar av forntidens agrara Finland verkar vara oförglömliga. I början fanns det en myr, en hacka – och Jussi, som skrivits av Väinö Linna. Det som fanns i början på andra sidan av Bottenviken vet vi ingenting om, men jag vågar gissa att det var någonting som en myr, en hacka och Gunnar. Men finns det också där en mycket känd och ivrigt citerad författare som skrivit om dessa?

Historier av Henry, Bengt, Gerda och Margit är ganska ofattbara för oss nutidens nordiska människor, och ännu mer sådana är deras tankar om sina liv. De berättar om långa och tunga arbetsdagar, om hungern och kylan, om en enformig omgivning där det inte fanns plats för drömmar – men ingen av dem tycker att detta förgångna livet skulle ha varit tråkigt. ”Gick man inte hungrig, så hade man det hur bra som helst!”, säger Gerda.

Dessa svenska historier påminner mig starkt om några berättelser som jag många gånger och många gånger till har fått höra från mina far- och morföräldrar. Jag minns min morfars fader, som såldes vid barnauktionen i 1909 och fick arbeta som herde i ett sydkarelska bönehus, och sen som tonåring deltog i det Finska inbördeskriget. Jag minns min farmors skolkompisar; några av de åt så mycket som möjligt i skolan, trots att maten var dålig där, eftersom hemma hos de fanns det ingen mat alls. Jag minns även min mormors moder, som efter att hennes make försvunnit i kriget 1941 skötte sina två barn och samtidigt arbetade i ett gjuteri och därefter i en skola som kokerska.

Det andra världskrigets händelser är ännu idag en mycket viktig del av den nationella självbilden för oss finnar, och inte alla är nöjda med detta. Men det är först och främst krigstidens minnen varigenom vi får veta, att det som vi har idag inte blivit till utan offer. Jag tror att när kriget glömmas bort så kommer vi finnar att ta välfärden för givet. Vad som ska hända sen har jag inga optimistiska tankar om.

Jag vill inte försöka uttrycka i mina egna ord de historier som Mustafa Can berättar i sin radiopjäs, det skulle vara vansinnigt. Jag föreslår bara att ni lyssnar på dem själva. Can uttalar svenska mycket vackert; han artikulerar klart men behåller hela tiden ett lugnt och även fundersamt tonfall. Det allra vackraste i hans program är ändå den äkta vördnaden med vilken han behandlar de här fyra västerbottningarnas minnen. Han vill att svenskarna skulle minnas varifrån de egentligen kommit till räls och välfärd, det vill säga från myr och dike, från en värld,

där fattigdom, sjukdom och nöd var givet

där arbete tungsamt – det hörde till livet.

(”Vår hembygd”, en dikt från boken O, du härliga land! Balsjö 250 år.)

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *