Svensk tolerans?

PIMG_20140918_214744

På natten mellan 14. och 15.9. fick jag inte särskilt mycket sömn, eftersom jag följde rösträkningen i det svenska riksdagsvalet på DN:s valsida på nätet.  Resultatet blev ju nästan sådant som väntat. Kanske har även reaktionen på det varit förutsägbar, men jag måste bekänna att jag blev ju lite överraskad av svenskarnas beteende – men den här gången gällde det ändå karaktärsdrag som skiljer dem från oss finnar.

I det här valet var ett nationalistiskt parti, Sverigedemokraterna, mycket framgångsrikt. Dess stöd blev högre än någonsin tidigare med nästan 13 % av rösterna. Detta fick en betydlig del av landets folk och journalister att tappa fattningen. Det blev en massdemonstration i Stockholms centrum (OBS! konstiga gester i den där bilden); det blev en massdemonstration i Malmö;  i sociala medier har det blivit kampanjer som organiserats av tidningarna Expressen och Aftonbladet. Som socker på botten ligger faktumet att de andra partierna helt och hållet vägrat samarbeta med SD, för inte att tala om att ta dem med i regeringen. ”[J]ag [vill] inleda samtal med riksdagens alla demokratiska partier”, som deras isolering uttrycktes av socialdemokraternas ordförande Stefan Löfven.

Jag vet inte allt möjligt om de svenska riksdagspartierna, men även i Finland har man ju kunnat få ett starkt intryck att Sverigedemokraterna är mest hatade av dessa. Några av partiets medlemmar har dock bjudit på orsaker till ilskan med sina rasistiska uttalanden. Under de senaste åren har partistyrelsen fått nog av detta och börjat avskeda dem som uttrycker sig för vulgärt. Nolltoleransen har dock inte lyckats ta bort stigmat; för många svenskar symboliserar SD fortfarande kategorisk fientlighet mot invandrare.

Det tycks vara just invandringsfrågorna som har gjort Sverigedemokraterna så starkt avskild från de andra partierna, och det här fenomenet är vi finnar förstås vana vid i vårt eget land där vi har Sannfinländarna mot alla andra i invandringsdiskussionen.  Det är alltså mycket intressant att jämföra Sannfinländarnas stora seger (”jytky”) i vårt förra riksdagsval med det som nyss hänt i Sverige.

Sannfinländarna har också genomgått flera skandaler; de har också varit ett parti som sagt upp sig från multikulturalismen och ifrågasätt den nuvarande invandringspolitiken; de har också varit ett nytt parti i riksdagen bland många etablerade grupper. Detta har orsakat misstro mot dem, men i 2011 var de ändå välkomna till att diskutera regeringsbildningen (de hamnade ändå i opposition). De andra partierna erkände att SF hade befullmäktigats av en ganska stor del av väljarna till att påverka Finlands politik.

Det är just här som den svenska politiska kulturen skiljs från den finska. Om någon grupp har för avvikande åsikter, om den är villig att ifrågasätta någon grundprincip som ligger bakom den rådande politiken, så är det inget problem för de andra att isolera den. Det är inget problem, även om det skulle betyda att sticka upp långfingret mot 781 120 egna medborgare – alltså mot 781 120 potentiella väljare.

Det är ju en gammal visa att Sverige har byggts på samstämmighet, och den visan har åtminstone ett korn av sanning i sig. Jämfört med Finland: i Sverige har det inte funnits två starka språkgrupper och strider dem emellan; Sverige har inte haft något inbördeskrig; det fanns inte någonsin en svensk Lapporörelse; för flera decennier styrdes landet av ett (d.v.s. socialdemokratiskt) parti, som på något sätt lyckades vinna demokratiska val gång på gång. (Okej, hos oss fanns det ju Kekkonen, men det var ”bara” 25 år). Det synes vara så att svenskarna har länge kunnat vara överens om allt, åtminstone om samhälleliga grundprinciper.

Man kunde väl tänka sig att en för kraftig ström av invandrare från främmande kulturer kunde förstöra förutsättningarna för politisk samstämmighet (läs mer om detta här). Detta är ändå ingenting som de andra riksdagspartierna varit oroliga över – från deras synpunkt tycks det betydligaste hotet mot Sveriges framtid vara ett parti som vill minska invandrarströmmen. Kontexten är ju att ungefär 80 000 asylsökande väntas komma till Sverige i år.

Om man beaktar att Sverigedemokraterna har ökat kraftigt under de senaste mandatperioderna – från 2,93 % i 2006 till 5,7 % i 2010 och vidare till 12,86 % i 2014 – får man kanske dra vissa slutsatser. Det är säkert ingen lösning att isolera partiet. SD har ju fördubblat sin röstandel i varje val sedan 2002, och inget annat parti vill att de skulle göra så en gång till. Men vågar de andra lita på att detta inte ska hända?

Dessutom verkar det vara odemokratiskt att utesluta ett så kraftigt ökande parti från beslutsfattandet, särskilt då det inte vill fälla demokratin eller flerpartisystemet och inte använder våld för att få sin vilja igenom. I själva verket är Sverigedemokraterna det parti som mest hotas av våld i Sverige (enligt statsvetaren Katarina Barrling i den här videon vid 11:20). När Stefan Löfven säger att han ska samtala med alla demokratiska partier så börjar man undra varifrån  han fått sin uppfattning om demokrati. Från Sovjetunionen kanske?

Nu är det dags att uppdatera den där uppfattningen. Om man verkligen ”gillar olika” så borde det också synas – och gillar man inte olika, så borde man åtminstone tåla dem. Annars är man långt ifrån västerländska demokratiska värderingar vilka också Sverige troligen vill omhulda.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *