Några iakttagelser om språk

Vore jag inte särskilt intresserad om språk skulle jag inte ha grundat den här bloggsidan. Trots att jag ursprungligen inte lovade att skriva om språket kan jag tydligen inte undvika att göra det. Enligt bloggens allmänna fokus ska jag mestadels behandla finskans och svenskans kuriositeter i den här artikeln.

Det håller på att bli delegationsval vid Studentkåren vid Helsingfors universitet. Jag har märkt sådana här reklamer på väggarna när jag gått runt i universitetsområdet i centrum. Det konstiga med deras budskap är ju att det är helt annorlunda på svenska än på finska, och översättningen till engelskan har också en ganska enskild karaktär, som vi snart kommer att märka.

På finska står där: ”Menevätkö nallekarkit tasan?”

Det betyder bokstavligen ”är gummibjörnarna jämnt delade?”

Den svenska översättningen har trots allt blivit så här:

”Räcker godiset åt alla?”

Man måste inte vara särskilt klok för att märka dissonansen mellan den officiella och den bokstavliga översättningen. De har ju båda sina egna fokus. Den ena är intresserad om jämställdhet, medan den andra bryr sig om tillgång på resurser – utan att hänvisa till sättet de ska bli utdelade på.

Sen har vi också den engelska översättningen: ”Who gets the biggest share?”

Alltså ”vem är det som skaffar mest?”

Igen har vi en helt annorlunda synpunkt till det blivande delegationsvalet. De som inte förstår finska eller svenska bör inte fundera på tillräcklighets- eller jämställdhetsfrågan, utan på den person eller grupp som ska skaffa den största delen av ”gummibjörnarna” (vore det vad som helst som de står för).

Det verkar vara så att människor med olika språk väntas fokusera på helt olika frågor i det här valet. Utan att presentera sig som en ”jämlikhetsivrare” (för att nyttja Björn Wahlroos roliga uttryck från det här programmet) kan man ju undra om det verkligen inte var möjligt att översättningarna skulle ha blivit litet mer liknande till varandra  – så att även de olika språkgruppernas positioner hade varit mer jämlika.

* * *

Den andra saken jag märkte inte så länge sen är ett exempel på hur några politiska skillnader Finland och Sverige emellan kanske är synbara även i det svenska språket. Jag menar nu faktumet att fastän Finland på flera sätt liknar Sverige så är det ändå i allmänhet konservativare.

I det här radioprogrammet diskuterar man möjligheten att slopa objektböjningen av artikeln ”de”. Det skulle alltså inte längre sägas ”jag älskar dem” utan ”jag älskar de”. I studion har vi en rikssvensk professor, Lisa Holm från Lunds universitet, och ett telefonsamtal förs med Jan-Ola Östman, professor i nordiska språk vid Helsingfors universitet. Min mening blir kanske bäst förklarad genom att citera båda av professorerna.

Professor Holm: ”Ja, nån gång ska man ändra ett skriftspråk. Jag tror inte många är ledsna för att vi tog bort pluralböjningen av verben på 40-talet.”

Professor Östman: ”Ur ett finlandssvenskt perspektiv tycker jag att det är för radikalt att avskaffa de och dem.”

Professor Holm menar att för många unga svenskar inte kan göra skillnaden mellan ”de” och ”dem”, och det enklaste sättet att lösa problemet vore att avskaffa ”dem” helt och hållet. Enligt hennes förslag borde den kvarstående formen ”de” uttalas ”dom”, tydligen därför att de flesta rikssvenskar nuförtiden gör så.

Professor Östman i sin tur förtydligar att man borde vara glad för all den variation som finns i språket, och att reglerna inte måste vara så stränga i det här sammanhanget: enligt honom kunde ”dom” vara tillåtet även i skriftspråket, samtidigt som det fortfarande vore okej att använda ”de” och ”dem”. I det finlandssvenska talspråket gör man skillnaden dessa två former emellan tydligare än i rikssvenskan.

Holms och Östmans olika åsikter återspeglar möjligen samma skillnad som jag skrev om tidigare i bloggen. Jag är ganska övertygad om att i Finland har det under historien funnits mer rum för variabilitet än i Sverige – sålunda även mer rum för strider. I det område som idag kallas Finland har det för länge sen funnits fler olika språk än i Sverige; det har även funnits fler olika religioner (den katolsk-lutherska kristna tron vs. den ortodoxa tron). Centralstyrelsens makt har under både den svenska och den ryska tiden varit svagare i Finland än i rikenas centrala områden, vilket i sin tur har givit mer rum för politisk lokalism.

Lokalism eller regionalism är någonting som ofta förknippas med konservativa eller åtminstone traditionalist-konservativa värderingar. Liberala människor har inte heller brukat älska statens auktoritet, medan för socialister är den mycket viktig; de litar på varken lokala samfund eller enskilda individer.

I Sverige har ordet ”socialism” för länge haft mycket trevligare klang än i Finland. Vi ska komma till det faktumet och dess historiska skäl och förekomster senare under hösten (om jag bara har tid att behandla dessa), men i den här artikeln bör det räcka att vi frågar oss om professorernas olika synpunkter och lösningar kanske har någonting med deras nationaliteter och olika kulturer att göra. Är det så att en svensk människa känner sig trygg med gemensamma normer som bestämmas av centralstyrelsen och med modernisering som styrs uppifrån, medan för en finsk människa är dessa inte så viktiga?

Det här är ju vilt spekulerat, och man måste inte överdriva min tolkning: jag anser inte att Finland och Sverige skulle ligga i olika ändar av centralist-lokalist-skalan. Jämfört med t. ex. Storbritannien, Tyskland eller USA har båda länder traditionellt följt en politisk filosofi som föredrar en stark centralstyrelse och politisk och kulturell enformighet. När det gäller just samhällelig modernisering under det senaste århundradet så är jag ändå övertygad om att det finns skillnader; socialdemokraterna i Sverige hade ett slags sekulär-rationell framgångsiver som saknades bland Finlands politiska partier. Detta måste ha lämnat märken på svensk tänkande i allmänhet.

Nu har jag ändå hamnat ganska långt borta från mitt ursprungliga fokus. Jag tyckte att det skulle vara intressant att inte bara påpeka variationen i förhållandet till språk, utan också fundera på dess möjliga skäl. Flera frågor om Sveriges och Finlands särdrag ska det bli, och förhoppningsvis också nya goda svar – men nu bör det räcka med det här, annars kommer artikeln att bli ändlös.

2 reaktioner på ”Några iakttagelser om språk”

Lämna ett svar till Olavi Seppänen Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *