Tack så mycket, V-Dala!

Det här ska bli bara ett kort inlägg, men jag måste skriva något om förra lördagen då jag som företrädare av universitetets Wiborgska nation reste till Uppsala för att delta i vår vännations, alltså Västmanlands-Dalas, 375. årsfest. Med mig hade jag Wiborgskans kurator och vår nationstidningens chefredaktör, och framme i Uppsala träffade vi finländare från även Karelska nation och Östra Finlands nation.

Jag hade anmält mig redan i september för att ha något konkret ändamål på svenskkursen som jag gått på vid universitetet. Min önskan var att jag vid tiden av V-Dalas fest skulle vara förmögen att samtala på svenska med svenskspråkiga människor. På söndagsmorgonen skulle jag konstatera att den drömmen hade blivit uppfylld.

Festen börjades i Gustavianum. Där fick alla ett par glas skumpa, nationens spelmanslag spelade traditionell svensk musik, inspektören höll ett litet tal och de gästande nationerna lämnade över gåvor till V-Dala. Redan då fick jag möjlighet att snacka med en rikssvensk samhällsvetare som hade varit med i spelmanslaget och även en rikssvensk teolog. Med våra bekanta från ÖFN pratade jag också litet svenska.

Vid 17-tiden gick vi över till nationshuset. Det har ritats av Alvar Aalto, vilket man också påminde oss om i en av kvällens föreställningar. Där sjöng ”Alvar” att han kunde ju bygga ett hus i vilken färg som helst; överraskande nog var nationshuset vit (”som en mumin”). Först blev det litet skumpa även här och sen var det dags att klättra upp trapporna till festsalen och börja middagen.

Man fick njuta av utmärkt nordisk mat, olika svenska snapsdrycker (jag bekantade mig med Falu Brännvin,  O.P. Anderson och Bäska) och nationens jubileumsöl. Man fick sjunga roliga visor och skåla en hel del, lyssna på tal och musikföreställningar – och inte prata något engelska på hela kvällen, vilket jag var väldigt nöjd med! Jag satt inom hörselavstånd från tre ÖFN:s finlandssvenskar och två rikssvenskar, men märkte nog att då volymen gjorde det svårt att höra så var de förstnämndas dialekt ändå lättare att förstå.

Efter middagen dansade man både disco och jazz men förstås inte i ett och samma rum. Det förekom inte några gamla danser typ Pas d’Espagne eller Mignon, och detta återspeglade i mina ögon just svenskarnas modernitet. Kvällen som helhet visade dock att det fortfarande finns ett och annat traditionellt och även nationellt i vårt västra grannland, någonting som kanske lyftas fram just vid högtider.

Jag kan bara säga att jag kände oss otroligt väl mottagna. Därför vill jag gärna också i framtiden besöka den fina V-Dala nations fester – och se till att gästar dess medlemmar oss så mottar vi också dem med barmhärtiga armar. Tusen tack, Natio Westmanno-Dalecarliae!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *