Några iakttagelser om språk, vol. 2

Det allra lättaste sättet att skapa nytt innehåll till min blog är att börja fundera på språket. Den här gången gäller det möjliga bevis på olika språks inbyggda sätt att uppfatta våra aktioner och omgivning.

Jag börjar med ett exempel som fallit mig in ganska länge sen, och som även skapar problem när man som finskspråkig lär sig svenska. I går köpte jag matvaror i butiken. En motsvarande sats på finska skulle lyda så här: ”Eilen ostin ruokatarpeita kaupasta.” Vad det där bokstavligen betyder på svenska är ändå: ”I går köpte jag matvaror från butiken.”

Alltså. Finskspråkiga köper från butiken, medan svenskspråkiga köper i butiken. Varför är det så? För att få reda på detta måste vi fördjupa vår förståelse om vad det egentligen innebär att köpa matvaror.

1. Först måste man gå in i butiken.

2. Sen väljer man de nödvändiga matvarorna och tar dem med sig till kassan.

3. Man betalar för sina inköp.

4. Man tar matvarorna ut ur butiken.

Nu lyfter vi fram igen de olika grammatiska sätten att beskriva den där händelsekedjan. Den svenska varianten begränsar betraktandet till faserna 2. och 3. som sker inom matbutiken. ”Att köpa” förstås som ”att välja produkter och betala för dem”. Däremot i finskan innehåller det motsvarande verbet också fasen 4. där man träder ut ur butiken. Det där är avgörande, rörelsen från kassan till gatan eller gården. Därför får satsen ”köpa från” -formen.

Det finns flera motsvarande fall som framvisar en tankeskillnad mellan finskan och de germanska språken: finska verb är vidare i sina betydelser. Germanska verb innehåller en tydligare begränsad mängd av information. En ännu mer övertygande bevis finns i verben som beskriver rörelse. Finskan har ett allmänt verb för att röra sig (mennä), vars betydelse innehåller både ”gå” och ”åka”. Det är ointressant om man använder sina fötter eller något fordon.

I de flesta germanska språk gör man däremot en skillnad mellan fötter och fordon med två olika verb. I svenskan är dessa ”gå” och ”åka”; i tyskan ”laufen/gehen” och ”fahren”.  Det här fenomenet tycks till och med finnas i övriga indoeuropeiska språk. I dem som jag har lärt mig finns motsvarande motionsverb i rysskan och forngrekiskan. Konstigt är, att i det sistnämnda härstammar verbet αγω (agå) från densamma roten som ”åka”, men det har inte exakt samma betydelse. ”Åka” i grekiskan skulle vara ὁδηγω (hådegå), en kombination av οδος (hådås, ”väg”) och αγω (”föra”).

Att germanska verb generellt sett är tydligare än finska är också synbart kring det mest fascinerande verbet som finns, nämligen ”vara”, på finska ”olla”. I finskan används detta verb ganska fritt. Med det beskrivs såväl människans egenskaper och känslor som hennes läge på något ställe, och också andra varelsers placeringar. På finska skulle man säga till exempel att ”stationen är där på andra sidan sjön”. Det där låter dock litet konstigt till en svenskens öron, för vanligtvis säger man att något ligger på andra sidan sjön. ”Titta, där är en gammal stuga” säger finnen också, trots att stugan i det svenska medvetandet egentligen står där.

Metsänvartijanmökki1
En stuga. I Finland brukar de bara vara, i Sverige har de lärt sig att stå. I Norge måste det alltså finnas gående stugor.

Vi verkar ha kommit fram till upptäckten, att verben i svenska språket inte bara fattas annorlunda än i finskan, utan också används på ett annat och just mer tydligt sätt. Många enskilda verb tycks ha mindre information i sig och ett mer begränsat område, där de skulle användas.

Det är ju ett annat fenomen, att i finskan har man så många och jättetydliga ljudverb, såsom ”ratista”, ”ritistä”, ”rutista” och ”rytistä”. Det finns något motsvarande i svenskan också: med desamma konsonanter och skiftande vokaler kan man beskriva samma slags ljud med skiftande tonfärger (knastra, knistra osv). Det här handlar dock om onomatopoesi, och den grundar sig på subjektiva sinnesintrycken. När en kvist bryts av, säger den ”rats” eller ”ruts”? Det beror på öronen som hör det.

Kunde man alltså säga att i svenskan är man särskilt intresserad av verb? Det är just det som norske psykologen Frode Strømnes har föreslagit på grund av sina forskningar. Tyvärr finns det ingen ordentlig svensk berättelse om dessa på internet, men jag kan förklara någonting (på grund av det här programmet, om någon vill bekanta sig med ämnet på finska).

Strømnes betraktade till exempel hur sportreportrar i Sverige och Finland beskrev ishockeyrinkens handlingar. I matchernas virrvarr hade de bråttom med att notera allt som skedde, och det blev så att svenska reportrar lämnade bort substantiv från sina satser medan de finska lämnade bort verb. Aktion och verb låg högst upp i den svenska prioritetsordningen. Detta upptäcktes även bland gymnasieelever, när en finskspråkig och en svenskspråkig grupp fick i uppdrag att välja ut de minst betydande orden i en text. Svenskspråkiga lät oftast verben stå kvar, medan finskspråkiga tyckte att substantiven var viktigare.

Vad betyder allt detta? Hur länge har svenskar och finnar tänkt annorlunda? Varifrån härstammar skillnaden, och har den också helt omedvetna, praktiska förekomster i vår vardag? Undrandet fortsätter.

Hälsningar från Riga

kuva 4
Välkommen!

Jag har haft litet bråttom med skolan och allt under senaste tiden, inte minst med tyska språket som jag nyss börjat studera vid universitetet. Svenskan hotar bli litet försummad faktiskt, men för att inte glömma allt och för att inspirera er på ett nytt sätt ska jag nu berätta litet om en stad som jag besökte med min far och lillebror under jullovet.

Som klokaste av mina läsare troligtvis har gissat på grund av rubriken, är det den lettiska huvudstaden Riga det handlar om. Riga var en helt ny stad för mig och i högsta grad intressant. För det första är hon den största staden i Baltikum med över 600 000 invånare, en betydlig del av vilka är ryska eller åtminstone ryskspråkiga, vilket är självklart en följd av de sovjetiska förryskningsåtgärder mellan 1945 och 1991. Dessutom har staden genomgått en lång kultur- och språkmässigt tysk period under medeltiden och något efter den. Riga har till och med hunnit vara Sveriges största stad då rikets trupper erövrade den  i 1627.

Vi besökte Riga i fyra dagar snart efter nyårsdagen. Vårt hotell låg i Gamla stan som befinner sig på östra sidan av ån Daugava och är skild från det nya stadscentret av en liten kanal. Jämförd med Tallinn, som jag har besökt flera gånger, erbjuder Rigas Gamla stan inget speciellt. Den är inte byggd på någon berg, så det finns inte någon vy att njuta av, och dessutom finns det faktiskt färre medeltida hus där än i Tallinn. Området är i alla fall trivsam, och jag skulle gissa att det är bättre på sommaren. Det fula vädret som rådde nästan hela tiden under vår resa gjorde det nämligen mycket obekvämt att promenera på stan.

kuva 1-1
Vyn ut ur hotellfönstret.

Om man alltså vill se en fin medeltida stad har man ingen orsak att resa till Riga, Tallinn är såväl närmare som finare. Det i landskapet som den estniska huvudstaden inte kan mätta sig med är ån Daugava, som är mycket bred, flera hundra meter vid Gamla stan. Strandpromenaderna är ändå ganska kalla och gråa på vintern, jag vet inte hur det är på sommaren. Utanför Gamla stan på östra sidan av ån finns det även flera kvarter av byggnader i jugendstil, mer pompösa än i Helsingfors och någonting som man inte alls kan se i Tallinn. Söder om Gamla stan har man en enorm basar, byggd inom gamla tyska zeppelinarehallar, som erbjuder alla slags livsmedel men också kläder och kosmetik. Mer västeuropeiska inköpsmöjligheter finns det i Rigas Stockmann-varuhus bara ett stenkast iväg.

kuva 2
Daugava och Gamla stan.
kuva 3
Utanför Gamla stan liknar Rigas centrum ibland Helsingfors…
kuva 1
…och ibland inte!

 

När det gäller cafe- och restaurangvärlden finns det mycket att rekommendera. För det första, den ledande lokala cafekedjan, Double Coffee, har utmärkt espresso. Där serveras också varm mat, såväl öst- och centraleuropeiska lunchrätter som amerikanska dubbelmackor, och alkoholdrycker. På en rigisk jultorg måste man smutta på en mugg av glögg, eller karstvins som drycken nämns där – man lägger först små bitar av färska frukter på bottnen och gjuter sen den heta glöggen däröver. Smaken blir riktigt frisk och egendomlig.

En större hunger borde kunna avskaffas till exempel i någon uzbekisk restaurang. Genom den sovjetiska befolkningspolitiken har också kulinariska innovationer spridits från Kaukasus och Medelasien till Baltikum. Vi besökte två uzbekiska restauranger med mycket likadana namn – Uzbekistana och Uzbegims – och var mycket nöjda med de båda. Uzbekistan ligger mitt i Asien där den forntida Sidenvägen fanns och därför är dess nationella rätter en smakrik blandning av t. ex. grillspettar, fyllda grönsaker, hemgjord ost, kryddade nudel- och risrätter, söta bakelser och olika slags te.

kuva 5
Sådan blir man genom flera år på uzbekisk diet!

Museer tycks Riga ha tillräckligt med. Många av de föreställer stadens och statens stormiga öden under historiens lopp. Det lettiska krigsmuseet är mycket intressant och omfattande med talrika artefakter från förr. Där kan man känna sig vara mitt i historien mycket konkret. Det enda jag måste beklaga mig över är frånvaron av engelska och till och med ryska infotavlor i föreställningssalarna – man kan dock skaffa en engelsk infohäfte från personalen.

Under resan hann vi också besöka den Lettiska Nationaloperan och se Tjajkovskijs balett ”Nötknäpparen”. Jag är inte mycket sakkunnig när det gäller balett, men den här klassikern är dock berörande, särskilt i sin första akt. Dessutom kostar biljetter inte så hemskt mycket – en ståplats var fyra euro, och det fanns ändå fria platser att sitta på när föreställningen börjades. Så att det sannolikt lönar sig att gå dit om man vill ha någon rent borgerlig och bekväm kulturupplevelse i Riga!

kuva 2-1
Nationaloperan i Riga liknar Alexanders teater i Helsingfors.