Några iakttagelser om språk, vol. 2

Det allra lättaste sättet att skapa nytt innehåll till min blog är att börja fundera på språket. Den här gången gäller det möjliga bevis på olika språks inbyggda sätt att uppfatta våra aktioner och omgivning.

Jag börjar med ett exempel som fallit mig in ganska länge sen, och som även skapar problem när man som finskspråkig lär sig svenska. I går köpte jag matvaror i butiken. En motsvarande sats på finska skulle lyda så här: ”Eilen ostin ruokatarpeita kaupasta.” Vad det där bokstavligen betyder på svenska är ändå: ”I går köpte jag matvaror från butiken.”

Alltså. Finskspråkiga köper från butiken, medan svenskspråkiga köper i butiken. Varför är det så? För att få reda på detta måste vi fördjupa vår förståelse om vad det egentligen innebär att köpa matvaror.

1. Först måste man gå in i butiken.

2. Sen väljer man de nödvändiga matvarorna och tar dem med sig till kassan.

3. Man betalar för sina inköp.

4. Man tar matvarorna ut ur butiken.

Nu lyfter vi fram igen de olika grammatiska sätten att beskriva den där händelsekedjan. Den svenska varianten begränsar betraktandet till faserna 2. och 3. som sker inom matbutiken. ”Att köpa” förstås som ”att välja produkter och betala för dem”. Däremot i finskan innehåller det motsvarande verbet också fasen 4. där man träder ut ur butiken. Det där är avgörande, rörelsen från kassan till gatan eller gården. Därför får satsen ”köpa från” -formen.

Det finns flera motsvarande fall som framvisar en tankeskillnad mellan finskan och de germanska språken: finska verb är vidare i sina betydelser. Germanska verb innehåller en tydligare begränsad mängd av information. En ännu mer övertygande bevis finns i verben som beskriver rörelse. Finskan har ett allmänt verb för att röra sig (mennä), vars betydelse innehåller både ”gå” och ”åka”. Det är ointressant om man använder sina fötter eller något fordon.

I de flesta germanska språk gör man däremot en skillnad mellan fötter och fordon med två olika verb. I svenskan är dessa ”gå” och ”åka”; i tyskan ”laufen/gehen” och ”fahren”.  Det här fenomenet tycks till och med finnas i övriga indoeuropeiska språk. I dem som jag har lärt mig finns motsvarande motionsverb i rysskan och forngrekiskan. Konstigt är, att i det sistnämnda härstammar verbet αγω (agå) från densamma roten som ”åka”, men det har inte exakt samma betydelse. ”Åka” i grekiskan skulle vara ὁδηγω (hådegå), en kombination av οδος (hådås, ”väg”) och αγω (”föra”).

Att germanska verb generellt sett är tydligare än finska är också synbart kring det mest fascinerande verbet som finns, nämligen ”vara”, på finska ”olla”. I finskan används detta verb ganska fritt. Med det beskrivs såväl människans egenskaper och känslor som hennes läge på något ställe, och också andra varelsers placeringar. På finska skulle man säga till exempel att ”stationen är där på andra sidan sjön”. Det där låter dock litet konstigt till en svenskens öron, för vanligtvis säger man att något ligger på andra sidan sjön. ”Titta, där är en gammal stuga” säger finnen också, trots att stugan i det svenska medvetandet egentligen står där.

Metsänvartijanmökki1
En stuga. I Finland brukar de bara vara, i Sverige har de lärt sig att stå. I Norge måste det alltså finnas gående stugor.

Vi verkar ha kommit fram till upptäckten, att verben i svenska språket inte bara fattas annorlunda än i finskan, utan också används på ett annat och just mer tydligt sätt. Många enskilda verb tycks ha mindre information i sig och ett mer begränsat område, där de skulle användas.

Det är ju ett annat fenomen, att i finskan har man så många och jättetydliga ljudverb, såsom ”ratista”, ”ritistä”, ”rutista” och ”rytistä”. Det finns något motsvarande i svenskan också: med desamma konsonanter och skiftande vokaler kan man beskriva samma slags ljud med skiftande tonfärger (knastra, knistra osv). Det här handlar dock om onomatopoesi, och den grundar sig på subjektiva sinnesintrycken. När en kvist bryts av, säger den ”rats” eller ”ruts”? Det beror på öronen som hör det.

Kunde man alltså säga att i svenskan är man särskilt intresserad av verb? Det är just det som norske psykologen Frode Strømnes har föreslagit på grund av sina forskningar. Tyvärr finns det ingen ordentlig svensk berättelse om dessa på internet, men jag kan förklara någonting (på grund av det här programmet, om någon vill bekanta sig med ämnet på finska).

Strømnes betraktade till exempel hur sportreportrar i Sverige och Finland beskrev ishockeyrinkens handlingar. I matchernas virrvarr hade de bråttom med att notera allt som skedde, och det blev så att svenska reportrar lämnade bort substantiv från sina satser medan de finska lämnade bort verb. Aktion och verb låg högst upp i den svenska prioritetsordningen. Detta upptäcktes även bland gymnasieelever, när en finskspråkig och en svenskspråkig grupp fick i uppdrag att välja ut de minst betydande orden i en text. Svenskspråkiga lät oftast verben stå kvar, medan finskspråkiga tyckte att substantiven var viktigare.

Vad betyder allt detta? Hur länge har svenskar och finnar tänkt annorlunda? Varifrån härstammar skillnaden, och har den också helt omedvetna, praktiska förekomster i vår vardag? Undrandet fortsätter.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *