På resande fot

Förra helgen besökte jag Uppsala för andra gången under läsåret. Det gällde förstås den enorma studentfesten Vårbal som började i fredags och pågick fram till söndag. Varje nation i Uppsala ordnade middagar med sång, dans, tal plus teater- och musikuppträdanden för sina medlemmar och gäster. Mina nationskamrater i Helsingfors hade åkt dit i tid, men tyvärr hann jag själv resa först på lördagsmorgonen.

Jag vaknade mycket tidigt – planet avgick klockan 10:25 men jag var uppe redan 5:20, för jag hade bestämt att packa resväskan på morgonen. Det blev inte alls bråttom, och allt rymdes perfekt i den nya, stora väska som pappan hade skänkt mig. Jag tog sen taxi till flygplatsen och hann till och med sätta mig i ett kafé och tanka mig med både kaffe och ED. Mycket tid för förberedelserna på morgonen hade nämligen inneburit mindre sömn än jag skulle kunna ha fått annars.

Flygresan på Norwegian Air var snabb. Det var på exakt samma minut som jag lämnade Helsingfors Vanda som jag anlände till Stockholm Arlanda. Hur kom det här sig kan var och en av mina läsare själv fundera på och se om man är listig nog att hitta en lösning.

I Arlanda började det bli problem. Jag minns inte hur jag egentligen kom att tänka på det, men det slog mig som en blixt: jag hade inte packat några lackskor, trots att jag hade tagit med en frack för festmiddagen! Alltså rusade jag till den närmaste informationsdisken och frågade mannen där om det fanns möjligheter att skaffa nya skor på flygplatsen. Han sade att det fanns dock en butik som kanske hade passande skor, men att han själv inte skulle gå dit, ty pris där var väldigt höga. Han fortsatte med att rekommendera en affär i Uppsala. Jag tackade honom och gick vidare mot järnvägsstationen.

Lyckligtvis hade jag ganska mycket pengar med. Problemet var ändå att jag hade växlat en del av dem till ungerska forinter, för jag skulle senare fortsätta resan från Sverige till Mellaneuropa. I Uppsala sökte jag först efter den affär som rekommenderats, fann den ändå inte, drev sen på stan och försökte hitta något ersättande. Den andra butiken jag provade erbjöd passande lackskor för 1600 SEK. Jag måste återvända till resecentralen och växla lite pengar, nästan hälften av mina forinter faktiskt. Sen kunde jag äntligen köpa skorna. Kvinnan i skoaffären var mycket snäll, vilket betydligt lindrade min ilska. Och förstås var jag också nöjd med hur lätt det hade varit att köpa skor och växla pengar på svenska!

Men det där med lackskorna var inte det enda som var fel. Under förmiddagen hade det nämligen börjat göra ont i min vänstra fot. Värken bara blev värre på eftermiddagen, och slutligen måste jag halta. Jag hittade vårt hotell och slog mig ner vid receptionen som tyvärr var stängd. Alltså väntade jag på nationskamraterna (som just då var ute på stan) för att de skulle låta mig in i något rum och jag skulle kunna byta kläder. Under väntandet måste jag ändå göra en liten promenad och hämta något att äta i ett gatukök vid Fyrisån. Jag satt där för en liten stund, vädret var fint och jag åt kokt korv med bröd och drack läsk som kallades Trocadero. Om foten ska bli värre, tänkte jag, är den här stunden kanske den lyckligaste på hela dagen.

Vad roligt att jag hade fel. Middagen fick mig att glömma alla sorger, så trevligt var det igen där på Västmanland-Dala nation. Svenskarna, åtminstone i akademiska kretsar, har gåvan att ordna utmärkta fester. Särskilt beundrade jag det andra tal som hölls, jag minns tyvärr inte av vem, men det handlade sarkastiskt om Dalarnas särdrag och dalafolkets egna uppfattningar om dem.

Efter själva middagen var det dags att dansa för alla som hade sunda fötter och ben, men det fanns förstås mycket sällskap också utanför dansgolvet. Jag umgicks med kamrater från de finska nationerna, och vi lyckades hitta plats vid matbordet när den första ”eftermåltiden”, den så kallade Sexan, startades i en mindre sal. Där bjöd man på enkelt pyttipanna med Bäska Droppar och öl. Man sjöng alla slags roliga visor, så tätt faktiskt att man inte hann äta mycket däremellan! Om en halv timme gick vi ut och det ordnades en ny servering för andra gäster.

Jag orkade inte gå runt och besöka de andra nationerna, även om det skulle ha varit möjligt. Mellan kl. 2 och 3 gick jag alltså tillbaka till vårt hotell, bytte kläder, packade väskan, tog en dusch och sov litet. Det var nog inte mer en tre timmar, för jag hade tänkt att det skulle vara säkert att igen åka till flygplatsen lite för tidigt. Sålunda haltade jag något efter kl. 6 till Uppsala centralstation och köpte en enkelbiljett till Arlanda. Tåget avgick ungefär en halv minut efter att jag hade stigit in. På det nästa skulle jag ha måst vänta i en hel timme.

Det spelade slutligen ingen roll att ha kunnat ta just detta tåg, för jag måste ändå sitta och vänta på flygplatsen i två timmar innan Air Berlins bagageinlämning öppnades. Det gjorde ingenting, jag var bara nöjd med att ha stigit upp så tidigt. Jag använde tiden nyttigt och började anpassa mig till tyska språket genom att lyssna på min hemgjord ljudbok, Tove Janssons ”Winter im Mumintal”. Jag hann också växla lite extra pengar tillbaka till forinter.

Efter bagageinlämningen och säkerhetskontrollen kunde jag äntligen sätta mig i ett kafé och ta något frukost. Det var faktiskt där som jag med två nationskamrater också i höstas haft morgonfika innan flyget till Helsingfors, och så mindes jag att apelsinsaften där var väl värd att dricka. Förutom saft hade jag kaffe och en smörgås. Ett ytterligt erkännande som jag måste ge Sverige är att kaffet brukar smaka gott där. På flera områden har svenskarna antagit utländska trender ivrigt och applicerat dem framgångsrikt – kaffekokandet är ett fint exempel.

Snart efter frukosten fick jag stiga ombord och lämna det svala, regniga Sverige bakom mig. Jag flög alltså först till Berlin och fortsatte sen genast mot München, båda flyg på Air Berlin. Jag kan rekommendera bolaget för dem som inte ännu provat det. Åtminstone får man mer att äta och dricka gratis än på Finnairs flyg! Nu befinner jag mig i München hos min mamma och hennes man, och inom kort ska jag med mamman ta nattåget till Budapest. Det är första gången sen 2007 som vi besöker staden, som jag kommer ihåg som en av allra trevligaste i världen. Berättelsen om resan fortsätter i mitt tyskspråkigt blog.

 

 

P. S. Jag ska tillsätta en bild från Uppsala-resan när jag får några, tyvärr tog jag inga själva.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *