Nya vinder i svensk politik

File:Swedish flag-2.jpgI går slutade den så kallade Almedalsveckan i Gotlands Visby. Flera av sveriges toppolitiker håller tal och debaterar med varandra, medieföreträdare och samhällets övriga trendsättare i ett evenemang som drar tiotusentals folk och ordnas årligen. Men det här skedde nu i ett mycket annorlunda läge än i somras. Den svenska politiska kartan har upplevt stora förändringar och ingen vet vart landet är på väg.

I höstas, strax efter riksdagsvalet i Sverige, skrev jag om Sverigedemokraternas valseger och de andra partiernas sätt att förhålla sig till detta. Då hade alltså SD fått nästan 13 % av rösterna, men inget annat parti ville låta dem ha något inflytande över landets politik. I dag har Sverigedemokraterna runt 20 % av väljarstödet i opinionsmätningar; jag brukar lita på de högsta siffrorna i deras fall, för partiets valresultat har i de senaste åren motsvarat just dem. Det kraftiga ökandet innebär också att några andra partier, inte minst Moderaterna och Socialdemokraterna, huvudpartierna i deras respektiva block, har drabbats. Sverige har faktiskt sen i somras förändrats från ett land med två stora partier till ett land med tre stora partier och därmed också tre politiska block: den borgerliga Alliansen, ledd av M; det rödgröna blocket, lett av S; och Sverigeblocket, som SD själva utgör.

Efter riksdagsvalet 2014 försökte Socialdemokraternas ledare Stefan Löfven bilda en rödgrön regering. Det ordnades budgetomröstning där regeringen väntades få igenom sin budget. Detta skulle ha lyckats, hade Sverigedemokraterna bara lagt ner sina röster, som man antog att de skulle göra. I stället röstade SD taktiskt för Alliansens budget, vilket ledde till regeringskris. SD hade fått nog av den isolering som de andra partierna fortfarande ville tvinga dem till; de krävde att asylinvadringens kostnader borde minskas i regeringens budgetförslag, annars skulle de fälla det igen. SD hävdades visa demokratiförakt med sitt beteende; å andra sidan försökte ingen nå en kompromiss med partiet om invandring, och oförmågan för kompromisser är inte så demokratiskt heller. Hela fenomenet förblev nästan en ja-nej-fråga, då ett parti ville minska asylinvadring med 90 % och de andra ville inte ens diskutera någon minskning.

Så kom det så småningom till den så kallade decemberöverenskommelsen (DÖ). Först planerade Stefan Löfven ett nyval, men hotet av en ännu större framgång för SD, tror jag, var för stor, och till sist gick alla riksdagspartier förutom SD och Vänsterpartiet ihop bakom en överenskommelse som fram till 2022 möjliggör det för en minoritetsregering att få genom sin budget. Detta innebär att oppositionen alltid måste antingen stödja regeringen eller lägga ner sina röster i budgetomröstning. Detta är inte särskilt klokt med tanke på att oppositionens mål torde vara vinna nästa val. DÖ:s enda fördel – vill man nu se på det som en fördel – är att man kan fortsätta den rådande asylinvadringspolitiken utan att hotas av någon regeringskris. Sverigedemokraterna är helt utestängda från makten, så länge de inte blir ett 50 % -parti – eller så länge ingen bryter överenskommelsen.

Inom Moderaterna har många blivit missnöjda med DÖ inom en relativt kort tid. Den nuvarande ledaren Anna Kinberg-Batra står bakom den, men samtidigt som Stefan Löfven har tappat förtroende som statsminister – bara 34 % av folk litar på honom – har flera M-medlemmar och väljare sett hurdan framgång kunde vänta dem i ett nyval. Men skulle de vinna där, så måste de möta oppositionen som inte lägger ner sina röster – och de måste också möta SD som en ännu kraftigare vågmästare. De borgerliga skulle vara tvungna till att förhandla med SD och förmodligen till att minska asylinvadring så som det nu sker i Danmark. Om man frågar mig är det detta som borde ha försökts redan i höstas.

Så som det ser ut nu är ingen riktigt beredd på att diskutera saken med SD. Å andra sidan, SD:s ledare Jimmie Åkesson gjorde det klart i sitt tal i Almedalen att SD endast kommer att stödja en politik som kraftigt ändrar Sveriges kurs, vilket inte verkar särskilt kompromissvilligt. Det blir bara intressantare i svensk inrikespolitik: vem ska böja sig först? Just nu tänker jag att det inte är SD, ser man på hur kraftigt de vuxit. Åkesson till och med lovade i sitt tal att partiet ska bli det största i Sverige. Han hänvisade till valet 2010 då de kom in i riksdagen; det hade varit många som bedömt detta som omöjligt. I höstas blev de det tredje största partiet; då var det också många som inte trodde att det skulle hända. Och nu, när han säger ”ta mig på orden, vi kommer att bli…” Jag skulle gissa att han har rätt där.

Det kommer troligtvis att vara ännu hårdare att bilda en trovärdig regering utan SD:s direkta deltagande eller indirekta stöd. Den viktigaste drivkraften för partiet är olika problem kopplat till massinvandring, vilka Sverige idag har mer än tillräckligt med. Tittar man på siffran nyanlända asylinvandrare i fjol: det var ungefär 80 000 i ett land med 9,5 milj. invånare, och den väntas förbli på samma nivå under hela mandatperioden, fram till 2018. Koppla därtill den redan akuta bostadsbristen och de 55 förorter som polisen har tappat kontrollen över, mest befolkade av etniska minoriteter och plågade av kriminalgrupper. Det kommer att bli större problem inom kort, och det är helt rimligt att tro att de tre nuvarande blocken i Sveriges riksdag kommer att vara ungefär lika stora i 2018.

Vad är det då som hindrar en från att diskutera med SD? En företrädare för Centerpartiet uttryckte det så att ”de har en annan människosyn [än de andra partierna]”. Hurdan annorlunda människosyn handlar det om då? Låt oss jämföra SD med Sannfinländarna, det nyss kraftigt vuxna nationalistiska partiet i Finland. På sina hemsidor berättar partiet om sina värderingar som grunder sig på en uppfattning, att den mänskliga tillvaron alltid och överallt är en kulturbunden upplevelse. Det finns ingen människa som skulle vara oberoende av sin kulturella bakgrund. Mänskligheten skapas alltså på kulturens grund och existerar inte utanför den, vilket innebär att det faktiskt finns flera olika mänskligheter på denna jord. Dessutom bygger sig gemenskapskänslan bland människor på gemensamma värderingar och sedvanor.

Man kunde säga att det är en anti-humanistisk människosyn. Fastän jag inte har svart på vitt från någon SD-källa så tycker jag att partiet skulle godkänna de ovan nämnda principer för mänsklighetens och samhällets utveckling. En humanist tror att den relativt eniga biologiska mänskligheten i sig kan utgöra en legitim grund för gemenskapskänslan, vilken sen följas av gemensamma värderingar och ett civiliserat samhälle. Ser man på hur anti-nationalistisk, anti-tribalistisk, till och med anti-identitär den rådande politiken i Europa och inte minst Sverige varit under de senaste årtiondena, tror jag att den avgörande skillnaden mellan SD och de övriga partierna finns just där. SD tror inte att en universalistisk uppfattning om människan skulle kunna fungera som samhällets grund.

Men, som sagt, det verkar finnas ingen gräns för SD:s växande, vilket måste påverka de andras förhållande till partiet. Påverkan är inte alltid direkt, utan kommer också i form av journalistiska och akademiska uttalanden. Efter att DÖ införts har flera svenska journalister börjat ställa sig och sina läsare obehagliga frågor om landets tillstånd och framtid. Det gäller såväl flyktingmottagandets volym, bostadsbristen och arbetslösheten, som islamistiska rörelser som sprider sig bland Sveriges invandrarbefolkning. Budskapet i dessa artiklar har inte varit att SD skulle ha allt rätt – utan att man inte bör undra varför de ökar så kraftigt, för de övriga parlamentariska krafterna vill varken lyfta vissa viktiga frågor eller ge trovärdiga svar då frågorna ställs av SD. Jag rekommenderar först och främst Expressens Anna Dahlberg och Patrik Kronqvist samt Svenska Dagbladets Per Gudmundsson för de som vill se skiftet i praktiken. Inom forskarkretsarna har vi till exempel Försvarshögskolans Magnus Ranstorp som talat rakt och sakkunnigt om islamismen, och ekonomen Jan Tullberg som vågat ifrågasätta massinvandringen. Dessa två män har lyft fram tuffa frågor redan före SD:s frammarsch, vilket kan anses vara speciellt rakryggat.

Sverigedemokraterna kallar sina anhängare ”Sverigevänner”. Jag är inte svensk och sålunda, lyckligtvis ska man säga, måste jag inte delta i Sveriges politik och välja mig ett parti där. Men jag gillar begreppet ”Sverigevän”. Det låter väldigt svenskt, det gör det verkligen. Jag skulle till och med beskriva mig själv som en sådan – en vän till Sverige. Därför hoppas jag ständigt att det skulle ske en sund förändring i svensk politik så snart som möjligt, för att vårt bröderfolk skulle kunna skapa sig en framtid av trygghet, enighet och välmående.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *