Gamla vinder i svensk politik?

800px-Swedish_flag-2Jag skulle nu vilja fortsätta mina tankar kring den politiska situationen i Sverige. Utgångspunkten skall vara frasen ”en sund förändring i svensk politik” som jag presenterade i slutet av förra artikeln. Det var redan då som jag hade några aningar om hurdan den förändringen kunde bli, och nu är det dags att berätta om dem.

I somras fann jag en intressant bok när jag städade på vinden i en skola i Helsingfors. Boken var på finska och hette, med hänvisning till Aldous Huxley ”Uusi uljas Ruotsi” (Du sköna nya Sverige). Originalet hade skrivits vid skiftet av 1960- och 70-talet av den engelska journalisten Roland Huntford som jobbade som korrespondent i Sverige för The Observer. Boken var bland de mest intressanta och välskrivna som jag någonsin läst, och det var mycket nytt och överraskande om Sverige som jag fick lära mig.

Huntfords utstationering skedde i en tid då socialdemokratin i Sverige var som starkast. Man hade skapat ett välbärgat samhälle som kunde erbjuda mycket jämlika möjligheter för alla och ta hand om de som hade det litet sämre i livet. Det var någonting som kallades ”folkhem”, ursprungligen en konservativ vision från början av seklet som sedan så småningom förverkligats av socialdemokraterna efter deras makttillträde på 1930-talet. Omvärlden såg Sverige som en förebild, och svenska folket stod i en djup tacksamhetsskuld till det socialdemokratiska partiet.

Såväl på detaljnivån som generellt sett ansåg Huntford Sverige vara ett mycket egendomligt land, till och med i jämförelse med de andra nordiska länderna. Regeringen och dess rådande ideologi, socialdemokrati, spelade en betydlig roll på samhällets alla områden från arbetsvillkor och bygget till teaterpjäser och utbildning på ett sätt som tycktes lämna inget rum för några alternativa världsåskådningar. Samtidigt var Sverige ett demokratiskt land, folket fick rösta och sålunda välja själva dem som skulle regera. Konstigt nog valde man alltid socialdemokraterna. Det hade man gjort i nästan 40 år då Huntford jobbade där.

Socialdemokraternas väljarstöd drabbades inte av deras mindre sympatiska mål som ibland förespråkades helt öppet. Det var riktigt störande för mig att läsa vad som sagt till exempel av den dåtida svenske utbildningsministern Ingvar Carlsson:

”Den [skolutbildningen] skall producera en välanpassad och god medlem av samhället. Den lär folk att respektera samförståndet, inte sabotera det.”

Eller ta Lennart Holm, generaldirektör för Statens planverk:

”Vi kan inte tillåta att detta [villaboendet] fortsätter. Vi kan inte tillåta att folk behåller sina olikheter. Folk måste uppge sin rätt att själva välja sina grannar.”

Min personliga favorit är dock Erland Josephson, chef för Kungliga Dramatiska Teatern i Stockholm:

”Undervisningen är till för att få fram folk som lärt sig passa in i samhället. Det betyder att jag inte kan tillåta pjäser som glorifierar individen. Principen utesluter de flesta av romantikens dramatiker, främst Schiller … Vad jag vill ha sagt är att en klassiker inte kan uppföras om denne möjliggör en enda tolkning och den tolkningen inte passar vår radikal ideologi.”

Ta mig på orden: hade jag skrivit dessa uttalanden utan att avslöja namn som ligger bakom, så hade ni inte tänkt er att de vore svenska.

Tankemönstret som upprätthöll socialdemokraternas makt i Sverige var, enligt Huntford, någonting som att ”de har gett oss välfärden; om jag inte röstar på dem så kanske tas välfärden bort från oss; om de bara ska kunna bevara eller öka välfärden, så får de göra nästan vad som helst”. Uppfattningen om att staten alltid har bättre koll på saker än någon enskild medborgare lär också ha varit viktig. Denna förklaring kommer mycket nära till just den tacksamhetsskuld som nämnts tidigare, och säkert fanns det en sådan av helt förståeliga skäl.

Huntford märkte att Sverige hade fått någonting som en försenad start när det gäller (bland annat) industrialiseringen. I England började man flytta från landsbygden till de nya industristäderna redan under 1700-talet för att arbeta i fabriker. I Sverige däremot fick man vänta fram till 1900-talet innan industrin på riktigt började växa. Även då skedde detta till en stor del som fortsättning på och omvandling av den gamla brukverksamheten som hade existerat från 1500-talet och där en stor del av den lantliga befolkningen hade jobbat. Särskilt viktigt är att den industriella revolutionen i Sverige endast skedde efter att socialismen, arbetarnas egna ideologi, hade vuxit stark i Europa.

För att socialdemokraterna sedan 1918 hade utgjort det största enstaka partiet i Sveriges riksdag och suttit nästan oavbrutet vid makten sedan 1932, hade de kunnat styra landets industrialisering och därmed ta åt sig äran för dess samhälleliga inflytan. Huntford pekade ut hur utvecklingen hade faktiskt liknat Ryssland under kommunisternas styre, så att ett enda parti kunde göra anspråk på att ha moderniserat ett efterblivet land. Dessutom upplevdes socialdemokraternas ideologi som starkt tilltalande i ett land där folk anpassat sig till jämlikhet och kollektivt arbete genom den långt fortsatta tillämpningen av tegskifte i jordbruket. Även de gamla järnbrukens kultur hade fostrat människor till kollektivism – men också till att respektera sina ledare, bruksägarna, som med sin förmögenhet kunde erbjuda sina arbetare gratis hälsövård och skola, samt en liten pension. Enligt Huntford var bruket ”den svenska välfärdsstatens vagga”.

Man kan säga, kanske paradoxalt, att några förseningar i samhällets utveckling bidrog rejält till att det så kallade folkhemmet någonsin kunde bildas. Såväl ekonomiskt som kulturellt hade de skapat ideala förutsättningar för välfärdsstatens framväxt. Dessa förseningar i sin tur hade varit ytterst beroende av rent geografiska fakta, nämligen av att Sverige varit ett isolerat land i Europas utkant. Nu invänder man kanske att Sverige faktiskt ligger ganska nära till i exempelvis Tyskland, men då glömmer man att Sverige är och alltid har varit en politisk enhet centrerad kring Mälardalen, och att landet ursprungligen inte alls innefattade sina nuvarande södra län, Skåne, Halland och Blekinge – de tillhörde Danmark.

Den svenska isoleringen har också styrt landets demografiska utveckling. Huntford konstaterade att  svenskarna hade ”förskonats från invasioner utifrån” i flera millennier, och att de härstammade ”med ensamstående ringa främlingsblod direkt från de urgermanska eller samindoeuropeiska invandrarna i fjärran stenåldern”. Ett par intränganden från danskarnas sida hade det nog varit, men några samhälleligt banbrytande vågor av invandring hade Sveriges befolkning inte upplevt sedan de ovan nämnda indoeuropéernas ankomst – vilket definitivt skedde mer än 4000 år sedan. Tänka sig; flera tusen år utan massor av främlingar. Svenskarna måste ha hunnit bli vana vid dessa sällsynta omständigheter.

Vilket leder oss tillbaka till Sveriges nuläge. Det är nämligen så att landets 4000 år i relativ etnisk isolering tagit slut ganska nyligen, och den pågående förvandlingen är massiv. Enligt svenske ekonomen Tino Sanandaji är nettoinvandringen till Sverige i dag större än nettoinvandringen till USA mellan 1880 och 1890; den ligger vid ungefär 0,7 % av befolkningen årligen. En betydlig del är asylinvandring och anhöriginvandring från u-länder, och de som kommit har lyckats generellt sett ganska dåligt med att integrera sig i samhället. Som i många andra länder i Europa under de senaste åren, har också i Sverige ett nationalistiskt politiskt parti, nämligen Sverigedemokraterna, samlat ihop väljare som varit särskilt missnöjda med den rådande invandringspolitiken och dess bieffekter.

Det är intressant att de nya nationalisternas framgång i Sverige börjat senare än i de andra nordiska länderna. I Finland fick Sannfinländarna 19 % i riksdagsvalet 2011, och i Danmark är det Dansk Folkeparti som till och med sedan 2001 alltid hamnat över 10 % i folketingsval – med 21,1 % i år. I båda partiernas historia kann det ses en mandatperiod under vilken man vuxit rejält. Sannfinländarna ökade från 4 % till 19 % mellan 2007 och 2011, medan Dansk Folkeparti gick från 12,3 till 21,1 mellan 2011 och 2015.

Sverigedemokraternas saga är ganska annorlunda. Sedan 2002 har partiet åtminstone fördubblat sitt väljarstöd under riksdagens varje mandatperiod. Det vill säga att växandet varit exponentialt, vilket syns snyggt i diagrammen här.  I höstas var det 13 % för SD i riksdagsvalet. Och under sommaren har partiet börjat få resultat med över 20 % i opinionsmätningar, vilket tyder på att de nu är mer populära än Sannfinländarna och ungefär på samma nivå som Dansk Folkeparti. SD har alltså fram till nyligen inte varit särskilt stora, men deras växande tycks ha varit en självförstärkande företeelse; plötsligt håller de nu på att bli landets största. Hur kommer det här sig?

Ännu i dag är Sverigedemokraterna något stigmatiserat parti, och under åren som gått har de faktiskt varit det parti i Sverige som mest utsatts för våld och hot (sa statsvetaren Katarina Barrling i den här videon vid 11:20). Det har ansetts vara liksom en plikt att ta avstånd från nationalism och dess företrädare. Detta är en orsak till att man dragit sig för att stödja partiet, och sålunda var växandet långsamt i flera år. Riksdagsvalet 2014 skapade förväntningar om att partiet skulle kunna ges en större roll i beslutsfattandet, men det hände inte: tack vare den så kallade Decemberöverenskommelsen har Sverigedemokraternas stigmatiserade och isolerade ställning i svensk politik fortsatt. Därefter har någon slags bredare sympati för partiet tydligen börjat utvecklas, för man har upplevt det som orimligt att ett 13 % -parti berövas allt direkt inflytande, särskilt då det görs genom en överenskommelse som avbrutit kampen mellan socialisterna och de borgerliga.

Men under senaste tiden har jag börjat fråga mig om det bara handlar om sådan temporär sympati. Och jag har måst svara mig: nej, inte nödvändigtvis. Det är just genom att titta på Sveriges politiska historia drygt etthundra år sedan som man kan se en djupare betydelse i Sverigedemokraternas sagolika ökande. De kan nämligen bli den första politiska rörelsen efter socialdemokraterna som samlar ihop en stor väljargrupp genom att utnyttja folkets kollektiva hågkomst. På samma sätt som socialdemokraterna tillämpade tegskiftets och järnbrukens kulturella arv i deras folkhem-Sveriges skapande, så kan också Sverigedemokraternas budskap om nationell enighet och minskad invandring upplevas som tilltalande just på grund av att Sverige har varit så homogent i flera tusen år och att svenskarna blivit vana vid detta.

Vad som har hindrat detta budskap från att godkännas tidigare kan paradoxalt vara en annan av svenska folkets viktiga vanor som Roland Huntford lyft fram i sin bok, nämligen benägenheten att lita på de som sitter vid makten. Åtminstone måste detta ha spelat en stor roll; de flesta av väljarna har lätt kunnat övertygas om att massinvandringen är en nödvändighet. Jag brukar se något skeptiskt på den populära uppfattningen här i Finland att svenskarna till sitt väsen skulle vara särskilt utåtriktade och toleranta bland de europeiska folk; om jag bör gissa så kommer framtiden visa att det är just tvärtom. Allt som krävs är att någon tillräckligt stark trendsättare ger människor lov att uppskatta den gamla, trygga, främlingsfria svenskheten, lov att sträva efter dess bevarande – och SD är de första på länge som gör det.

Jag spår härmed att vi kommer att se inom kort en överraskande stark motreaktion till massinvandring och det mångkulturella i Sverige, till och med starkare än har setts i något annat land i Europa. Hur den kommer att se ut i praktiken beror på många samhälleliga faktorer, inte minst ekonomin. Den blir inte nödvändigtvis någon ”sund förändring i svensk politik”. Hur som helst, kommer folkets vilja att ske; det är någonting jag är djupt övertygad om.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *