Religiösa idéer i Tove Janssons Trollvinter

Som sextonåring skrev jag en essä om Tove Janssons muminvärld jämfört med den mänskliga världen. Bland de viktigaste olikheter jag hittade dem emellan var religionens frånvaro i muminvärlden. Det finns inget slags tempel i Mumindalen, och invånarna där har inga förhållanden till någon Gud eller ande. Så konstaterade jag att det fanns ingen religion i muminvärlden.

Nuförtiden, som religionsvetare, har jag börjat tänka om saken. Religion som företeelse är inte inskränkt till några trosuppfattningar om andliga varelser; egentligen handlar den mer om att följa, förstå och påverka världens gång, och det försöker också karaktärerna i Janssons muminböcker göra. Metoderna varierar ganska mycket. Man kunde tala om Muminpappans iver att utreda havets lagbundenheter vilken, trots att den i sig är helt vetenskaplig, leder honom till att se havet som en levande, nyckfull varelse – pappan torde inte ha varit långt borta från att skapa någon slags nordisk Poseidon-kult på den ödsliga fyrön. Men vi lämnas i alla fall inte osäkra om att magi kan användas i Mumindalen. Särskilt boken Trollvinter (1957) som jag alldeles nyss läst på svenska erbjuder fina exempel på magiskt tänkande och agerande.

Case 1: Den stora kölden.

Jag är Too-Ticki och jag har gjort en häst. En vild vit häst som galopperar, som stampar bort på isen före natten, en vit högtidlig häst som galopperar och bär den stora kölden på sin rygg.

Så sjöng Too-Ticki, den hemlighetsfulla vinterinvånaren i muminfamiljens badhus, om en häst hon gjort av snö. Till det förvånade Mumintrollet förklarade hon: ”Jag menar att i kväll ska vi hälla flodvatten på honom [hästen]. Då fryser han på natten, och blir is. Och när den stora kölden kommer galopperar han bort och kommer aldrig mer tillbaka.”

Här är det fråga om klassisk och ganska högutvecklad likhetsmagi. Man har en häst, tillsvidare livlös för att han gjorts av snö, som förväntas kunna bära bort vinterns största köld. Hur får man då hästen röra på sig? Det är anmärkningsvärt att Too-Ticki inte häller på honom något vatten som helst, utan snarare just flodvatten. Religionsvetaren skulle kunna gissa att flodvatten väljs för att det är flytande, alltså rör på sig, och då får också den frusna hästen denna egenskap.

Men hur kommer det sig att hästen faktiskt kan påverka naturförhållandena och bära kölden bort på sin rygg? Här anar jag också något magiskt. Själva kölden kan nämligen anses bli en del av hästen när han fryser. I gryningen har alltså både den stora kölden och flodvattnets rörlighet blivit inkopplade till snöhästen, de finns bägge sammanbundna i hans isiga yta. Och när han sätter i gång, bärs också kölden bort från Mumindalen.

Likhetsmagi, egenskapernas vidarebefordrande från en varelse eller objekt till något annat, är en mycket gammal och välkänd form av magiskt religiöst agerande. Jag vet inte om sådana rituella snöhästar faktiskt har bildats någonstans för att kontrollera vädret, och den frågan skulle jag vilja få svar på. Om snöhästritualen är Tove Janssons egen konstruktion, är den inte bara mycket fantasifull och fascinerande, utan också ytterst trovärdig ur religionsvetarens synvinkel.

Case 2: Vinterbrasan.

Det förfärligaste med vintern för Mumintrollet är att solen inte går upp. Han vaknar ur sitt ide mitt i vintern, så att han till och med kan tänka sig att solen må ha försvunnit. En dag märker han att någon knyckt torv från Muminhusets vedbod. Torvsäckarna samt husets gammal trädgårdssoffa hittar han lite senare uppe på strandberget, där vinterns osynliga varelser håller på med att bilda en stor brasa. Too-Ticki förklarar att brasan bränns just för att få solen tillbaka, och det får Mumintrollet att lugna sig.

Och det blir just så: på kvällen, när månen har gått upp, tänder Too-Ticki bålet, och alla slags vinterkryp dansar och spelar kring elden. Nästa dag kan en liten bit av solsken ses vid horisonten (dock Mumintrollet blir ändå besviken för att solen inte går högre upp). Den stora vinterbrasan tycks företräda solen genom sin värme och sitt ljus. Lik skapar lik, och solens återkomst är ett resultat av rituella aktiviteter – eller så verkar den vara i alla fall.

Mumindalens vinterbrasa har några motstycken i historiskt kända traditioner, men inget av dem är liksom riktigt samma sak. I Tysklands södra och västra utkanter samt i östra Frankrike och Schweiz bränner man ofta sådana stora bål på söndagen efter askonsagen, alltså tidigt om våren. I den kurdiska nyårsfesten ingår en brasa som tändas för att hålla solen levande över natten. Egendomligt för den mumindalska ritualen är förhållandena. Den anordnas i totalt mörker där solen inte går upp, alltså under polarnatten, och syftet med den är att börja den långa vägen mot våren i årets kretslopp. Jag har inte hittat beskrivningar om några magiskt syftade vinterbrasor i polarområdena.

Case 3: Den döda ekorren.

Om jag nu minns rätt, finns muminböckernas enda dödsfall i Trollvinter. Det är en liten, dåraktig ekorre som glömmer att hålla sig inomhus när den stora kölden kommer. Kölden förkroppsligas av Isfrun, som råkar titta ekorren i ögonen och därmed frysa honom till döds. Mumintrollet blir mycket upprörd och vill inte motta ekorrens öde. ”Snälla du”, säger han till Too-Ticki, ”tala inte hela tiden om att han är död. Det är så hemskt.” Men Too-Ticki svarar: ”Om man är död så är man död.” För att trösta Mumintrollet en bit fortsätter hon: ”Den här ekorren kommer så småningom att bli jord. Och ännu senare växer det träd ur honom där nya ekorrar hoppar omkring. Är nu det så sorgligt?”

Too-Tickis inlägg är ett sällsynt, kanske oersättligt exempel på mumindalsk uppfattning om varelsernas tillvaro efter deras död. Det företräder en ganska empiristisk och gammal förklaringsmodell som går ut på att varelserna är tillfälliga sammansättningar av naturens ämnen, så som vatten, jord, sten och växter. Efter döden uppdelas de alla igen, och nya varelser växer fram. Själen betyder inget annat än andning eller livskraft som får en att andas – och den blir luft. Så konstaterades det till exempel i en forngrekisk gravmonument. För övrigt har sådana teorier om livets och ämnenas kretslopp varit mycket vanliga inom det indoeuropeiska språkområdet. Det mytiska där är att alla slags kroppsdelar har vissa motstycken i naturen, och världens tillkomst brukar förklaras av uppdelningen av det första offret. Sådana spekulationer hittar vi i alla fall inte i Mumindalen. Där finns inget stadigt religiöst system.

Men tillbaka till själva ekorren. Det händer nämligen att när våren äntligen har kommit på riktigt träffar Mumintrollet av rena slumpen en ekorre som påminner om den döda. ”Kallas du ekorren med den vackra svansen?” frågar han för säkerhets skull. ”Javisst” svarar ekorren. ”Är det du!” utbrister Mumintrollet. ”Är det verkligen du!? Som mötte isfrun?” Men ekorren minns inte. Vi lämnas lite osäkra om ekorren är den samma, och här kan det vara fråga om själavandring. Det är dock bara en gissning. I alla fall verkar livet fortsätta, antingen så att döden övervinns eller så att det uppstår nya varelser som starkt påminner om de som levt förut.

Slutsatser.

Visst finns det religion i muminvärlden. Den är bara inte så lagbunden och institutionell – och inte så andlig – som vi är vana vid. Religiösa handlingar förekommer ibland då de är nödvändiga och de former ingen koherent helhet. Dessutom vet vi ingenting om deras mytiska bakgrund, och det är viktigt att märka, för det brukar finnas ingen ritual utan myt. Religion i Tove Janssons Trollvinter är intresserad om naturens rörelser och deras upprätthållande. Too-Ticki kan anses ha några prästerliga drag, för det är just hon som bildar snöhästen och tänder vinterbrasan, alltså övervakar ritualernas genomförande. Generellt sett är ingen av bokens karaktärer betydligt engagerad i religiöst agerande. Religionens roll i Mumindalen är mindre än i mänskliga kulturer, och precis det samma gäller till exempel arbete, handel och medier.  Det intressanta är att alla dessa element finns också där, men det verkar inte finnas någon orsak att ge dem en större betydelse i helheten. Bland annat där märker man hur egendomligt Tove Jansson har skapat sin fantasivärld.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *