Hurdan matematikpedagogik ska vi anamma?

Borga_mattaJag flyttade några år sedan till Alphyddan i östra innerstaden i Helsingfors. Alla som flyttar vet hur jobbigt det är att först packa ned allt och sedan upp allt igen. Sedan finns det de flyttlådor som innehåller saker som inte behövs akut och som aldrig packas upp, utan sätts direkt på vinden. Just i denna låda fanns alla mina minnes- och vänböcker från barndomen.

Vänböckerna cirkulerade alltid i klassen bland flickorna och man väntade otåligt på att få besvara alla de kluriga frågorna som fanns i boken samt skriva sin hälsning åt ägaren. Jag började läsa svaren. I boken fanns frågan om vilket skolämne man gillar mest och vilket minst. Svaren på den första var rätt så varierande. På den andra frågan fanns det nästan konsekvent bara ett svar. Matematik.

Jag började själv grundskolan samma höst som Berlin-muren föll. Koivisto var president, kalla kriget började ta slut och nya vidar blåste både över öst och väst. Brisen hittade nog aldrig riktigt fram till vårt matteklassrum, skulle jag säga. Lektionerna följde rätt så långt ett likadant mönster under alla dessa nio år. Läraren gick igenom läxan och ny teori på tavlan och sedan tog vi fram boken och räknade, räknade och räknade. Ensamma och hela lektionen. In och ut tränade vi ihärdigt såväl addition, subtraktion, multiplikation som division. Senare kom också bråkräkning, procenträkning, ekvationer, polynom och funktioner in i bilden. You name it. Allt som fanns i boken tränades och räknades. Fram till världens ände kändes det då som.

Jag vet att en hel del har ändrats sedan 1990-talet. Läroplanen är inte längre den samma, eleverna representerar en ny generation och den traditionella lärarcentrerade pedagogiken börjar vara historia. Ändå bekräftar forskning det som stod i vänboken. Matematik är inget populärt ämne bland eleverna. Varken i de längre eller högre årskurserna. Värför? Är det trots allt så att lektionerna går ut på att träna den mekaniska räknefärdigheten som sannolikt ändå upplevs rätt så tråkigt av en stor del av eleverna.

I mitt nuvarande yrke har jag arrangerat ett antal utbildningar där vi behandlar elevaktiverande pedagogik som centralt tema. Då deltagarna sedan testar olika arbetssätt i sina egna klassrum och skriver om sina erfarenheter, bekräftar iakttagelserna det som även teorin påpekar. De flesta elever aktiverar sig och börjar ta mera ansvar för sina studier som i sin tur leder till bättre skolframgång. Eleverna lär sig sociala färdigheter, diskuterar med klasskamrater som de tidigare bara vetat namnet på och stimuleras språkligt och kommunikativt. Bara då något görs annorlunda väcks en iver till läroämnet.

Jag har alltid haft respekt för klasslärare. De tar hand om våra barn, lär dem läsa, skriva och räkna, löser konflikter, plåstrar om sår och lyssnar till vänskaps- och kärleksbekymmer. Då man har flera olika roller och lever i ett högt tempo i vardagen, förstår jag att man kanske inte alltid orkar tänka på hur lektionerna kunde göras ”roligare” och mer aktiverande. Så man kör på eventuellt på samma sätt som min magister under 90-talet. För att lyckas variera undervisningen behövs konkreta tips om sätt och verktyg, en reflektion kring den egna pedagogiken och vilja att utvecklas. Under vårterminen arrangeras två utbildningar i elevaktiverande matematikdidaktik för klasslärare där just dessa teman behandlas.

Skrivare: Kaija Junttila

Educa-mässan – Inte bara godis och broschyrer utan också samhällelig växelverkan

Image

Bild: Anne Karkulahti

Bild: Anne Karkulahti

Ett nytt år är alltid en ny chans sägs det. Detta år tog Palmenia svenska chans på att medverka på Educa-mässan. Redan i tidigt skede ifjol bokades ett utrymme från Svenska hörnan där Helsingfors universitet skulle presentera sin verksamhet.

Sedan började planeringen kring mässan. Vem skulle hålla anföranden på scenen och hur skulle vi presentera vår verksamhet? Hurdant material ska vi ta med oss? Vilka affischer, broschyrer, godis och ja… vilken färgs tejp ska vi fästa allt material med? Det dök upp en hel del frågor inför mässan. På torsdagen såg allt sedan färdigt ut inför mässa. Nu var vi redo.

Jag har medverkat på Educa-mässan varje år sedan 2012, då Palmenia har haft en monter tillsammans med Öppna universitet ”på den finska sidan”. Så att le och berätta om Palmenias verksamhet var i sig inget nytt för mig. Däremot var Svenska hörnan en ny bekantskap.Där fanns vi tillsammans med Öppna universitetet.

Jag hade lite stereotypiskt tänkt att ”alla känner alla” och att man ”stöter på bekanta” i hörnan, det vill säga att den finlandssvenska gemenskapen skulle vara packad till en hörna. Visserligen var det roligt att träffa sin gamla klasskompis från gymnasiet som stod och berättade om sin organisations verksamhet i montern bredvid, stöta på kursdeltagare från de utbildningar jag själv koordinerat, lärare som undervisat mig och samarbetspartners från undervisningssektorn.

Jag var ändå överraskad att Svenska hörnan inte alls var så isolerad för svenskspråkiga som jag tänkte. ”Språkduschen” som bl.a. Folktinget, Sydkustens landskapsförbund och Kulturfonden ansvarade för lockade även finskspråkiga till hörnan. I tillägg till godisskålen var flera också intresserade att höra om vår verksamhet. Så hörnan blev mer eller mindre tvåspråkig, som åtminstone jag ser som positiv utveckling. Kanske vi nästa år också får utveckla en språkdusch för vår egen monter.

För att sammanfatta Educa-mässan ser jag den som ett bra forum för samtal mellan universiteten, utbildningsaktörerna och lärare. En av Helsingfors universitets främsta uppgifter är samhällelig växelverkan och egentligen tänker jag att mässor som Educa är en bra arena för denna grunduppgift. Det är ett bra forum att träffa alumner, höra om de utmaningar som existerar i det praktiska arbetet och vice versa berätta om forskningsresultat som stöder arbetet.Då detta sker på ett mera informellt sätt, finns det också en chans för att innehållet blir levande i vardagen.

Tiden visar om den chans vi tog var värd all möda och besvär. Efter två intensiva dagar, får vi packa upp vårt material, lägga till nya prenumeranter på vår e-postlista och fortsätta vardagen och det nya året. Vi ses igen om ett år!

Kaija Junttila arbetar som planerare och utbildare på Palmenia.

 

Grundskolans slutbedömning kräver utveckling

utbildning

Att avsluta grundskolan och börja utbildning på andra stadiet är en viktig milstolpe för de flesta ungdomar. Då läroplikten nalkar sitt slut ställs ungdomarna inför ett viktigt val.Blir det gymnasie- eller yrkesutbildning?

Konkurransen om studieplatserna är ställvis hård och ungdomarna rangordnas enligt medeltalet från avgångsbetyget. Då avgångsbetyget och vitsorden är rätt så avgörande, är en central fråga även hur tillförlitlig slutbedömningen i årskurs 9 är?

Juhani Rautopuro vid Nationella centret för utbildningsutvärdering har under en längre tid undersökt hur elevers prestation i nationella prov i årskurs 9 hänför sig till slutbedömningen. Studier har gjorts bl.a. i historia, samhällslära, hälsokunskap och matematik. Resultaten tyder på att variationen mellan vitsord och prestationsnivå är ställvis stora.

Då skolor delas in enligt prestationsnivå i fyra grupper, är skillnaden i elevernas prestationsnivå i det nationella provet t.ex. över 20 % för slutvitsordet 8 i matematik. Då elever i medeltal har kunnat lösa uppgifter till ca 56 % i provet för att få vitsordet 8, har elever i den högst presterande gruppen behövt lösa 66 % av uppgifterna rätt för samma vitsord. I den lägst presterande gruppen är motsvarade siffra i medeltal 45 %.

Eftersom lärare ska följa anvisningarna i läroplanen i slutbedömningen, är en central fråga vad variationen kan bero på? Forskare pekar ut två centrala orsaker. För det första är läroplanen i sig inte ett tillräckligt verktyg. I den finns det bara uttryckt vad eleverna ska kunna för vitsordet 8 och kompetensnivån för de övriga vitsorden saknas.

Därtill lever sannolikt ett normativt förhållningssätt hos lärarna. Lärarna förhåller sig till sitt eget elevunderlag och ger vitsord genom att jämföra elevprestationerna sinsemellan, som leder till variation skolor emellan. För att kunna tala om likvärdiga möjligheter till andra stadiets utbildning behöver variationen minska.

Är det då så småningom dags att få till en förändring? Eftersom den nya läroplanen utformas nu, behöver den göras till ett gångbart verktyg för lärarna. Kompetensnivån för de övriga vitsorden behöver uttryckas och göras nationella.

Därtill behöver lärarna fortbildning. Detta läsår arrangerar Palmenia utbildningar t.ex. för matematiklärare och lärare i de naturvetenskapliga läroämnena i dessa frågeställningar.

Kaija Junttila planerar utbildningar på Palmenia