Skolnätsutredningar, skolindragningar och ett allmänt försämrat ekonomiskt läge präglar många kommuners utbildningsdiskussioner idag. Samtidigt ska utvecklingsprojekt genomföras, av vilka den nya läroplanen är ett av de mest aktuella. Hur är det möjligt att upprätthålla motivationen och fortsätta utveckla arbetsplatsen även då förändringens vindar blåser snålt kring öronen?

Motivation är någonting väldigt individuellt. Flera personer kan ha samma mål men det som föder motivationen att nå målet baserar sig antagligen på helt olika saker. I en utvecklingsprocess är det därför av stor vikt att sätta tid på den initierande fasen av processen då alla får komma till tals och då kollegiet tillsammans kan se hur vars och ens styrkor kan komplettera varandra så bra som möjligt. Om en kollega får göra någonting som känns angeläget blir motivationen oftast också en annan. Detta kanske glöms bort ibland då det upplevs att utvecklingskraven kommer utifrån och blir tvång snarare än möjligheter till utveckling.

Ovanstående påstående ställer också krav på rektorns ledarskap. Det gäller så klart att reservera tid och möjlighet för att utveckling ska kunna äga rum men det handlar också om att både inspirera hela kollegiet och att lyssna på den enskilda läraren. För att kunna inspirera kollegiet krävs att rektorn själv hittar sin inre motivation till utvecklingsarbetet för att genom den glöden kunna inspirera kollegorna. För att kollegorna i sin tur ska gå från att vara inspirerade till att vara motiverade behöver de hitta denna drivkraft inom sig själva. Detta kan rektorn hjälpa till med genom att vara lyhörd och genom att t.ex. i samband med utvecklingssamtal utforska vad kollegorna brinner för och tillsammans fundera på hur denna glöd kunde överföras till jobbet.

I ett kollegium finns givetvis många olika personligheter. Det finns personer som alltid vill vara med och utveckla nya saker medan det likaväl finns de som är nöjda med läget som det är. Oavsett i vilken grad en kollega vill vara med och utveckla arbetsplatsen finns det ändå någonting inom var och en som motiverar och driver en framåt i livet. Om alla kollegor hittar denna inre drivkraft och kan koppla den till sitt jobb kommer utvecklingsarbetet att ske mycket smidigare och med ett bättre resultat än om motivationen saknas. Detta gäller så klart genomgående alla arbetsplatser, inte bara skolan.

Visst kan vi vara motiverade i våra arbeten även då omständigheterna inte är de allra bästa – det handlar i slutändan om att känna sig hörd, accepterad och värdefull. Det handlar om att stöda varandra och att få ge utlopp för sina egna individuella styrkor och kompetenser. Det handlar om att hitta sin egen plats i sammanhanget och att med hjälp av den egna motivationen jobba utgående från den platsen. Och vi kan alla hitta denna individuella motivation inom oss själva, även då förändringens vindar blåser snålt kring öronen.

Jutta Angus jobbar som specialplanerare på Palmenia