I sin studie har Harry Lunabba, magister inom socialtarbete, använt sig av etnografisk forsning. Han har observerat dynamiken i klassrummen genom att fysiskt vara med vid undervisningstillfällen, han säger att hans plats inte var statisk utan dynamisk, med vilket han menade att rollerna, tiderna och utrymmen ändrade. Han bandade in sitt material efter observationerna och transkriberade det senare. Enligt Lunabba ger material som är bandat in mycket mer än skriftligt eftersom det påminner om de känslor man känt, han kallar detta emotionsmaterial. Enligt Lunabba är mänskligheten en resurs som skall användas. Lunabba har läst tidigare forskning om relaterade ämnen och gjort även sin egen gradu om barnskyddsarbete. För sin forskning kontaktade han två skolor, en finskspråkig samt en svenskspråkig och observerade höstterminen år 2008 i den ena och vårterminen år 2009 i den andra, han observerade fem olika klasser. Förutom pojkarna intervjuade Lunabba även skolornas flickor samt personalen. Lunabba säger att han kom närmare vissa elever under forskningen och fick mer information av dem än av andra. Enligt honom är det problematiskt att inse vad som är riktigt och vad personligt. Han upplevde det svårt ibland att hitta en balans i relation till eleverna. Han valde att inte ens försöka att smälta in i tonåringarnas värld, utan skapade sin egen roll. Efter observeringarna hösten 2009 ansökte Lunabba om finansiering och fick det år 2010. Samma år hände mycket i hans privatliv och finslipningen av hans forskning försköts till 2011. Följande år uppklarnade hans planer och 2013 jobbade han enligt sina egna ord som en galning. Lunabba konstaterar att inom etnografisk forskning pratas det mycket om hur mycket energi det går till att komma in i forskningen, men inte tillräckligt om hur mycket det krävs för att komma ur forskningen, att få avstånd till materialet samt sina egna känslor och tankar och kunna granska materialet analytiskt.