Posts

Posted on

Ristin merkki

Pääsiäisen alla Kirkko ja kaupunki -median esittämä #silmätristissä-kuvahaaste herätti lukijat hahmottamaan ristin kuvia ympäristöstään. Kampanja oli kekseliäs ja ehkä hieman provosoivakin, onhan uskonnollisten tunnusmerkkien pitäminen esillä ja niistä puhuminen tullut nykyaikana yhä kyseenalaisemmaksi. Pohjoismaisessa kulttuurissa uskontoa on kauan pidetty jokaisen yksityisasiana, ja nyt haluamme mielellämme soveltaa samaa yksityisyyden periaatetta myös muualta tuleviin kansalaisiin ja heidän uskonnolliseen ilmaisuunsa. Samalla tämä periaate kääntyy meitä itseämme vastaan: Keskustelemme joka vuosi soveliaisuudesta järjestää koulujen perinteisiä joulu- ja kevätjuhlia; kauppaketju poistaa etelämaalaisesta mainoskuvasta kirkontornien ristit, suvaitsevaisuuden merkiksi.

Keskustelu ei kuitenkaan ole uusi. Samoin oli 1500-luvun lopun Englannissa. Vuosisatainen roomalaiskatolinen perinne oli saanut väistyä protestanttisen kuningattaren tieltä, ja puritaanisimmat kannattajat halusivat uuden kirkon kieltävän myös ristin kuvan ja ristinmerkin. Moni vangittiin ja tuomittiin sääntöjen rikkomisesta. Runoilija John Donne (1572–1631), joka oli syntyperältään katolinen, otti kantaa ristikeskusteluun. ”Kristus itse otti ristin kantaakseen; / kuinka minä saatan tämän kuvan kieltää?” Donne kysyi runossaan.*

Uskova näkee vakaumuksensa tunnusmerkit joka puolella maailmassaan. John Donne tietää tämän myös: ”Kuka voi kieltää minulta vallan ja vapauden / levittää käteni ja olla niin oma ristini?” Donne kysyy edelleen ja jatkaa kuvaamalla, kuinka uimari jokaisella vedollaan muodostaa ristin, kuinka linnut taivaalla liitävät ristin muodossa, kuinka koko maailma pituus- ja leveysasteineen (tämä oli uutta tiedettä Donnen aikana) on toisinto ristin kuvasta. Donne ottaa runossaan jo neljäsataa vuotta sitten osaa #silmätristissä-kampanjaan.

Oma isoäitini oli herkkä merkeille maailmassa. Hän varoi visusti jättämästä aterimia, narunpätkiä tai tulitikkuja pöydälle ristiin — kuoleman merkiksi. (Tämä oli yleinen pahaenteinen uskomus hänen aikanaan. Minä kulutan ihmiselämän verran aikaa päästäkseni irti tuosta perimästäni taikauskosta.) Uskonnollisten merkkien voima on suuri, ehkä ne siksi pelottavat.

Mutta kuva ei kieltämällä katoa. ”Kuka voi peittää ristin, tuon, / jonka Jumala kasteessa minuun piirsi?” Donne kysyy. Samoin on kaikkien uskonmerkkien kanssa: pelkkä kuvan tai tunnusmerkin piilottaminen ei poista vakaumusta. Todellinen suvaitsevuus ja yhteisymmärrys voidaan saavuttaa ainoastaan hyväksymällä uskon rauhanomainen ilmaiseminen, jokaisen oman vakaumuksen tarinan kertominen. Uskon ulkoinen tunnusmerkki, oli se sitten riipus, päähine tai tapa tervehtiä vastaantulijaa, ei pohjimmiltaan ole ulkoinen uhka vaan sisäinen oman uskon vahvistus.

”Tämän ristin menetys / olisi minulle uusi risti,” John Donne sanoo runossaan ja jakaa samalla myös useiden eri uskoa tunnustavien nykyajan ihmisten tunteen. ”Mikään kärsimys, / mikään risti ei ole niin raskas, kuin olla sitä ilman.”

”Marttyyrien risti” kadussa Englannissa Oxfordin Broad Streetillä vuosina 1555–56 teloitetun kolmen protestanttisen piispan muistoksi.

*John Donnen runon ”The Crosse” lainaukset suomennettu tätä tekstiä varten (MS).

Posted on

Poems and Science

While we often want to experience and discuss poetry and scientific phenomena in completely separate contexts, and indeed as far from each other as possible, there was a time when the twain did meet — and in doing so created the most moving and engaging verse imaginable.

This is the form of English verse that (in the words of Samuel Johnson almost two centuries later) was to be called Metaphysical poetry. The term refers to verse originating in the 1590s and, most specifically, with the poet John Donne (1572-1631). Other poets included in this group of writers are, most significantly, George Herbert, Henry Vaughan, Richard Crashaw, and Andrew Marvell.* Some scholars also include, for example, Thomas Carew, Abraham Cowley, and Richard Lovelace, as well as some earlier, pre-Metaphysical poets like Ben Jonson, Walter Raleigh — and even William Shakespeare.**

The common denominator for Metaphysical poetry is its strong focus on complex imagery and use of diligent linguistic precision. (In the terms of rhetoric, this is referred to as Metaphysical conceit.) The poets were learned men of intelligence, and of wit (another central term for this poetry), and they were eager to demonstrate their refinement through linguistic artfulness. The poems are primarily concerned with passion, or with God — or with combining temporal and celestial love; later, closer to the mid-17th-century and the revolution, political topics were introduced into the discourse. Strong lines resolutely carry the significance of meaning.

The imagery used in this poetry is always purposely rather far from the topic discussed, and the metaphors are elaborated upon extensively to create complex and multilayered constructions of meaning. The narrative is not complete without covering the entire semantic field of the image, on all levels of meaning. (For example, in one of his poems Donne presents a flea as the metaphor for an encounter where, on one level of reading, the love can be seen as romantic, pure affection, whereas, on another level, the content is highly erotic.)

Very often the Metaphysical conceit introduces imagery from the realm of exploration or scientific discovery. This was a world very new for the writers of the time, and the new worlds and universes presented endless possibilities for fantastic encounters — with oneself, with a lover, and with God. Donne frequently elaborates on the image of the sun rising and setting, and he uses it as a poignant homophonic metaphor for the son of God rising on the cross to die and setting in the grave to save mankind. Other metaphors include maps to new worlds, cosmological spheres — and, most famously perhaps, the drawing compass.

Here the Metaphysical poetry of the 1590s and the early 17th century meets the Science Fiction of today. In both genres the writers seem to employ the metaphors of the most developed thinking of their day, to reach to the limits of that understanding — and to venture beyond the known world. Writers in both eras and genres use the most elaborate research of their time as a springboard for their creative minds, and build new universes with which to illustrate the intricate workings of mans body, his mind, and his soul.

The ’Lothian Portrait’ of John Donne, c. 1595. National Portrait Gallery, London.

* See e.g. Joan Bennett, Five Metaphysical Poets (1964)
** See e.g. Helen Gardner, The Metaphysical Poets (1957)

Posted on

Parhelion

De senaste veckorna har man igen några gånger kunnat se solen med något av en en ljuscirkel omkring, och på båda sidorna av den egentliga solen syns var sin, oftast mindre, reflektion. Det blir en uppenbarelse av tre solar, inte bara en. Och att solarna inte bara äger rum som spektriska fenomen på himlen ser man genom att samtliga ”solar” ofta också reflekteras till exempel i vattenytan, liksom en riktig sol. Fenomenet heter parhelion (också: vädersol) och det har en meteorologisk förklaring.

Men då det här fenomenet syntes på himlen i februari 1461, strax innan yorkisten Edvard skulle mötas i strid mot kung Henrik VI vid Mortimer’s Cross i västra England, fick det en mycket stor betydelse. Många hade sett det och man försökte sig på att tyda meningen med att naturen (eller Gud) visar tre solar i stället för en. (Sannolikt var reflektionerna större och starkare än de vi vanligen brukar se och de jag lyckats få på bild.) Man var då övertygad om att de ”tre solarna” representerade den helige treenigheten, och många ansåg att Gud så visade att han var på den unge Edvards sida. Och visst segrade Edvard och blev strax därpå kung Edvard IV av England.

Det tolkades vidare att de tre solarna också representerade de tre bröderna i familjen York (Edvard och hans yngre bröder George och Rikard), och att släkten York så skulle vinna rosornas krig. Framgången höll inte i sig så länge, men tecknet om ”the three suns/sons of York” lär nog ha hjälpt till seger en tid framöver.

William Shakespeare skriver om det meteorologiska fenomenet över hundra år senare i sin pjäs Konung Henrik den sjätte, tredje delen, då Edvard utropar:

”Hvad ser jag? Trenne solar där på himlen!”

Och den yngsta brodern Rikard svarar:

”Tre klara solar, en och hvar en hel;
Ej sönderskurna utaf lätta strömoln,
Men hvar för sig de stå på ljusblå himmel.
Se, se, de nalkas, kyssas, smälta hop,
Som om hvarann de svuro helig tro,
Och äro blott ett sken, ett ljus, en sol.
Med detta förebådar himlen något.”

(akt II, scen I, sv. övers. C.A. Hagberg, 1848).

Och visst känner historien till tre konungar York: Edvard IV, Edvard V och Rikard III. Trots Edvard IV:s (1461–83) segerrika strid och maktövertag fick han visserligen ge tillbaka tronen för en kort tid till Henrik VI under vintern 1470–71, men för det mesta var hans regi en framgång för landet. Sonen Edvard V (1483) var endast tolv år gammal då han ärvde tronen, och han hann aldrig bli krönt till kung. Trots det finns han med på samtliga förteckningen över engelska regenter. Efter att den unga konungen Edvard V och hans bror, den nioårige prins Rikard flyttat in på fästningen Towern i London och senare år 1483 spårlöst försvunnit, övertog Edvard V:s farbror och förmyndare Rikard av York makten. (Edvard IV:s andra bror George hade omkommit redan år 1478.)

Den yngsta av de tre bröderna York, Rikard, blev därmed kung Rikard III (1483–85) och den tredje ”son of York” på den engelska tronen. Rikard blev efter sitt korta styre ökänd för att ha varit både halt och oformad, och dessutom för att – så har man senare kommit till – fängslat och sedan mördat sina två brorssöner. Det vet dock ingen med säkerhet. Det som man nog vet är att Rikards korta tid vid makten var en tid då utbildning, välfärdsstöd och kyrka utvecklades starkt i England. Detta banade väg för den europeiska renässansen att verkligen blomstra i landet. Trots att dessa tre solar York slocknat skulle arvet efter deras sken med tiden leda upptäcktsresanden och sjöfarare i formandet av ett brittiskt imperium där solen aldrig gick ner.

Posted on

Historia

(Texten är baserad på mitt välkomsttal till Sjunde januari soaréen på Riddarhuset i Helsingfors, lördagen den 20 januari 2018.)

Efter att ha lämnat Finlands självständighetsjubileumsår bakom oss, har landet ett annat hundraårsminne framför sig. Året 1918 är betydelsefullt i Finlands historia på många plan, och detta jubileum har också sina mörkare undertoner. En tid på hundra år gör att upplevelser och minnen har övergått i berättelser och historia. Just nu når en av dem oss speciellt nära: flera historieskrivningar tolkar att det var just för hundra år sedan, den 20 januari 1918 som kriget började i Viborg. Bara två veckor tidigare hade det troget hållits ”en musikalisk soirée med bal” i rådhussalen, en (fortfarande pågående) årlig välgörenhets- och kulturtradition. Det var en januarimånad med många olika känslor i Viborg. Året 1918 var på alla sätt ett motsatsernas årtal, ett motparternas och olika synsätts årtal — och framför allt var det ett årtal för olika berättelser. Händelserna i Viborg såväl som på andra håll i det nyligen självständiga Finland har under hundra år berättats från olika synpunkter i historieböcker och inom skönlitteraturen.

Så har historieskrivning alltid fungerat. Ofta har segrarna fått det sista ordet, men olika versioner av samma händelse eller samma historiska person kan ha uppkommit mycket tidigt. Ett bra 1400-talsexempel är den engelska kungen Rikard III (1452–85), som vi idag främst minns för hans vanskapta kropp, hans förlust mot Henrik Tudor i slaget på Bosworth Field samt att han troligen mördade ”prinsarna i Towern”. Under Rikards livstid beskrevs han dock som en ansvarsfull och samvetsgrann regent, och det var först historieskrivningen under Tudor-kungarnas tid som målade upp bilden av den grymma tyrannen. Den nya regimen måste backas upp av falska berättelser. Men ännu över hundra år senare fanns det också de som bar vidare en annan version av historia de ärvt.

Också när det gäller vår egen historia är det viktigt att vi är varsamma med våra berättelser. Vi måste minnas det goda utan att undangömma det onda. Utan det goda mister vi allt det värdefulla i vår historia, men utan det onda lär vi oss inte av våra misstag. Vi Viborgsvänner idag finns till för att hålla berättelsen om Viborg levande, att mötas i nuet för att knyta band mellan historia och framtid. De äldre delar med sig av sina minnen till de yngre, och det är framför allt för de yngre generationerna vi ska bära vårt Viborg vidare. De berättelser vi berättar om historiska händelser formar den bild vi har om varifrån vi kommer och vem vi är. Men framför allt hjälper de oss se mot hurdan framtid vi är på väg. Historia handlar inte bara om gårdagen; den hjälper oss se framåt, göra val och välja riktning. Förhoppningsvis hjälper den oss göra vår värld bättre, vänligare och tryggare.

Kung Rikard III (1452–85), National Portrait Gallery, London.

 

Posted on

Victorian Christmas

When settling into the form that we now most closely associate with the quintessential Victorian novel, the aim of prose writing was to inform, delight, and move its audience (in the true vein of the docere, delectare and movere of classical rhetoric). After its by-ways via imaginative travel-narratives and Gothic ghost-tales, the novel had found its form of realistic description as well as historical, social, and moral, close-reading. This development gives us classics like Charles Dickens (1812–70), William Thackeray (1811–63), George Eliot (1819–80), and the Brontë sisters.

In their various narratives, all these authors sooner or later include Christmas scenes in their stories. True to the mission to educate and affect, the descriptions of the seasonal festivities are no strangers to the realities of the times in which they occur, and often the joy and expectations of Christmastide are purposefully contrasted with the less favourable circumstances of the life of lower or middle class Victorians. Like when “the merry Christmas bringing the happy New Year” reminds Lydgate all too well about the expectations of debts to be paid in George Eliot’s Middlemarch (1871–72; chapter LXIV); or the efforts to acquire new clothes and food for little Georgy for Christmas in William Thackeray’s Vanity Fair (1847–48; chapter XLVI). Or when Cathy, in Emily Brontë’s (1818–48) novel, is arriving home to Wuthering Heights for Christmas, in an attire of “a grand plaid silk frock” (Wuthering Heights, 1847; chapter VII), strongly in contrast with her domestic environment; and when it is clear that Mr Pumblechook’s gift of a bottle of sherry and another of port to Mrs Joe (in Charles Dickens’s Great Expectations, 1860–61) is a generous gift at the humble home (chapter IV). Sometimes Christmas becomes a metaphor: For Charlotte Brontë’s (1816–55) protagonist a moment of loneliness and desolation is referred to as a “Christmas frost” and a “December storm” (Jane Eyre, 1847; chapter XXVI). And, of course, the Christmas-theme is epitomised in Charles Dickens’s “A Christmas Carol” (1843), where a complete scenery of the goodness and evil of man is being portrayed before the reader in a fairy-tale-cum-ghost-story. In all these narratives, even the moments of joy include a reminder of the realities of every-day life.

The Victorian poet Christina Rossetti (1830-94), too, seems to illustrate her pilgrimage to the manger in a setting of her own contemporary landscape. In the “bleak midwinter” where, “frosty wind made moan, / earth stood hard as iron, water like a stone”, she is asking: “What can I give him, poor as I am?”. This poem also survives as a well-known Christmas carol. Indeed, another Victorian legacy that we encounter each holiday season is the service of Nine Lessons and Carols. This service from the late 19th century, celebrating the birth of Christ and anchoring it to the Old Testament prophesies, survives in a variety of Christian denominations today.

The music and lyrics intertwined with the biblical texts of the carol service represent a mixture of tunes and texts from the medieval times onwards (and later even especially commissioned post-19th-century works and arrangements). At the same time, however, the service also gives us a special insight into the Victorian era. Like Dickens, Thackeray, Eliot and the Brontës, the texts of the carols, while telling the story of the nativity, also refer to the life of the Victorians. The “little town of Betlehem” with its “dark streets” could much more naturally be a scene in 19th-century London. Also, “the poor, and mean, and lowly” we encounter in “royal David’s city” may just as well have wandered the streets of London in the 1800s. For the Victorians, in devotional music as well as in literature, the celebration of Christmas is closely related to their own social circumstances.

Although originating in a stable more than two thousand years ago in Betlehem, Christmas has always been a festivity anchored in the here-and-now. In a carol service earlier this month (appropriately, as a memento of Victorian London, in the very church where Charles Dickens’s parents were married in 1809), the texts and sermon speak of Christmas today: they include John Betjeman’s (1906–84) poem contrasting Christmas shopping in London with the “most tremendous tale of all”, as well as poignant references to the on-going refugee crisis in the Middle-East and the especially topical discussion on the escalated situation in and about Jerusalem. These Christmas narratives of today all suggest that Christmas, like in times past, must be made happen every year all over again. In the words of the preacher of this service: “It is in this real world, not in a fantasy world, that Christmas is celebrated.” Like in Victorian London, or on the fictional pages of a great novel, Christmas challenges us, every year, all over again, to share “a thousand thoughts, and hopes, and joys, and cares” (Charles Dickens, “A Christmas Carol”).

St Mary le Strand, London, venue of the Christmas Carol Service on 8th December 2017, address by the Revd Lucy Winkett.

Posted on

Fear

When terror takes over, time and time again, and fear sweeps over city after city, our tomorrow never seems as safe as yesterday, anywhere. This year has been especially hard like that. Some incidents have us glued to the news reports and the internet; sometimes we barely have the strength to open the television. All these incidents make our world shudder, and they turn it into a darker place. At the same time, we know that we should not give in, should not let evil, hatred and fear win.  

When contemplating the untimely death of a young girl, John Donne (1572–1631), too, felt similar helplessness in the face of the events and the cruel world around him. “[W]hen thou knowest this,” he concludes three times in his despair:    

“Thou knowest how poore a trifling thing man is.
[—] Thou knowest how lame a cripple this world is.
[—] Thou knowest how ugly’a monster this world is”    

Every death, every violence, shakes us to the core, and we may, like Donne, see the world “a cripple” and “a monster” and resign to our own insufficiency. It feels that all we want to do is to hide and to protect our loved ones as best we can. Seems like the best thing to do.  

In 1529, Cardinal Thomas Wolsey (1478–1530) had to step down as Lord Chancellor to King Henry VIII (1491–1547). His main successor as the king’s trusted advisor was Thomas Cromwell (1485–1540). In his play about Henry VIII (1613), William Shakespeare (1564–1616) gives Wolsey a moment to pause when leaving office, and Wolsey gives a long, moving speech to Cromwell. At the time of writing the play, more than eighty years after the event, Shakespeare already knew that the world Wolsey was leaving behind was to face turmoil and even terror, and Cromwell, too, was to meet a violent death. Yet, in the play, Shakespeare lets Wolsey instruct his follower – as well as the audience – on how to encounter the world:

[—]
Love thyself last: cherish those hearts that hate thee; 
Corruption wins not more than honesty. 
Still in thy right hand carry gentle peace, 
To silence envious tongues. Be just, and fear not:   
[—]   

These are heavy challenges on a day when the news are again filled with violence and terror. Yet, even in hindsight, Shakespeare deemed it more productive to go with “honesty” and with “gentle peace” – and to encourage us to “fear not”.  

 

St Paul’s Cathedral, London, on the night of the terror attack on 22nd March 2017. 

* John Donne: “An Anatomy of the World”, ll. 183–4, 238, 326, ed. by John T. Shawcross, 1967; William Shakespeare: King Henry VIII, Act III, scene ii

Posted on

Royal Trains and Helicopters

Last night I was listening to the distant sound of passing helicopters in the cool Finnish summer night. These were part of the national army equipment assigned to escort the President of Russia, now returning to his home country after a visit of political meetings and cultural exchange. Only two months earlier, I was listening to similar sounds from another set of helicopters outside a lecture room at Hebrew University on a hot afternoon in Jerusalem, when the President of the United States was finishing his visit to the Middle East after his talk at the Israel Museum just next door to the university campus. And it strikes me now how the at times seemingly superficial, yet perhaps eventually potentially crucial political events coincide and sometimes intertwine with the lives of ordinary people.  

In much the same way William Shakespeare (1564–1616) describes a scene in his play King Henry VIII (1613), where two gentlemen discuss the passing “royal train” taking Queen Anne to her coronation in Westminster in May 1533 (act IV, scene i). This day, the first gentleman states, is one of “general joy”, and the second gentleman concurs:  

[T]he citizens,
I am sure, have shown at full their royal minds—
As, let ‘em have their rights, they are ever forward—
In celebration of this day with shows,
Pageants and sights of honour.

To this the first gentleman answers:

Never greater,
Nor, I’ll assure you, better taken, sir.

We know, however, that also other voices were heard at this time in the streets of London. Contemporary accounts include references to violent and rude language and even mockery when the royal train was passing in the street. Many people were in favour of the recently dismissed Queen Catherine of Aragon, and they would not accept the new wife of the King easily. 

Yet, when Shakespeare was writing his play eighty years after the event, he knew that at the time of her coronation Queen Anne had already been pregnant with her only child, Princess Elizabeth. Although a male heir was what King Henry really wanted, Shakespeare had also seen that this future Queen Elizabeth I was to carry the Tudor legacy and make England greater than ever before. (So perhaps we can understand his artistic liberties of focussing on the positive acclamations…) Furthermore, now almost five centuries later, we can see how that child of Queen Anne became the first of remarkable English female monarchs with a long reign and a significant role in international politics and world peace.  

Like the royal train in Shakespeare’s play passes over the stage and gives way for a new theatrical scene, so too has the sound of the helicopters receded outside my bedroom window and other news topics top today’s headlines. Only time will tell which of these current scenes will be remembered in the future, how they will be retold, and what role they will play in international politics and world peace.     

 

Queen Elizabeth I (“The Ditchley portrait”) by Marcus Gheeraerts the Younger (circa 1592), National Portrait Gallery, London. 

 

Posted on

Pyhän kolminaisuus

Kolmisenkymmentä tutkijaa kokoontuu kolmeksi päiväksi Jerusalemiin keskustelemaan raamatun vaikutuksesta kirjallisuudessa samaan aikaan kun amerikkalaiset armeijan helikopterit halkovat ilmaa yliopistokampuksen yllä ja vain maailmanpoliittisesti merkittävä valtiovierailu löytää tiensä uutiskanavien tiedonvirtaan. Kuitenkin juuri tässä luentosalissa liikutetaan olemassaolon peruskalliota.

Kansainvälisen osallistujajoukon aiheet vaihtelevat heprean- ja kreikankielisten raamatuntekstien tulkintojen historiallis-kulttuurisista haasteista ja William Shakespearen (1564–1616) kuningasnäytelmien raamatullisista viittauksista aina John Miltonin (1608–74) vanhatestamentillisten tulkintojen soveltamiseen nykypäivän maailmanpolitiikkaan. Esitelmissä juutalainen, islamilainen ja kristitty kerrontatraditio kohtaavat ja erkanevat – ja kohtaavat taas.

Jerusalem itse kertaa samaa tarinaa: Katukilvet toistavat hepreaksi, arabiaksi ja englanniksi pyhistä kirjoista tuttuja paikannimiä ja tekevät historiasta ja tarinasta totta. Juutalaisen retkioppaan sanoin: “Kun historia, arkeologia ja traditio kohtaavat – ja jos niiden kertomat tarinat eroavat toisistaan – traditio voittaa, aina.”

Tutkijan tieteellinen esitys ei sisällä tunnustuksellisia elementtejä vaan pyrkii kaikessa objektiivisuuteen, ja esitykset on tässä asiayhteydessä riisuttu kaikista tunnustuksellisista tunnusmerkeistä. (Esimerkiksi ajalliset käsitteet viittaavat “toisen temppelin [historiallisesti todistettuun] aikaan”, ei uskonnollisen profeetan tai jumalan elämään perustuvaan ajanlaskuun – joskin kipa tai kaulariipus antavat viitteitä yksittäisen osallistujan omasta vakaumuksesta.) Tässä ympäristössä kuitenkin myös uskonnollisesta elementistä tulee väistämättä osa poikkitieteellistä jatkumoa ja raja analyysin ja elämyksen välillä hämärtyy. Koska kaupunki on niin avoimen kolmijakoinen, ottaa myös osallistujien oma tieteellinen ajattelu kantaa kolmijakoisuuteen.

Kirjallisuudentutkimuksen uskonnolliset raja-aidat ylittävä lähestymistapa seuraa osallistujia myös luentosalin ulkopuolelle pyhällä maalla. Tutkijat ovat juutalaisia, muslimeja ja kristittyjä. Joukossa on epäilijöitä ja etsijöitä; joku määrittelee itsensä ateistiksi. Moni on kääntynyt elämässään kerran, toiset vaeltavat vakaumusten varjoisassa välimaastossa. Nyt anglikaani polvistuu rukoukseen tabernaakkelin edessä, uskonnoton kastaa varovasti kätensä pyhään veteen, ja etsijä ostaa päänsä suojaksi lakin, johon on kirjailtu “I <3 Jesus”. Vanhassa kaupungissa minareettien kutsu sekoittuu länsimuurin rukouslauluun ja ristin tien hartaushetkiin. Opilliset yksityiskohdat sulautuvat yhteen, silmät sulkeutuvat, kädet nousevat kohti samaa korkeutta.

Tässä kiteytyy myös kirjallisuudentutkimuksen perimmäinen tehtävä: yhteisymmärryksen luominen ihmisten ja kansojen kesken. Kaupungissa, jossa yksi ja sama tienviitta johtaa eri vakaumusten edustajat kukin kohti omaa päämääräänsä (ja ehkä kohti samaa päämäärää?), tuntuu hetken siltä, että maailmanrauha voisi sittenkin olla mahdollinen.

(The Bible in the Renaissance and its Influences on Early Modern English Literature, The Hebrew University of Jerusalem, Israel, 22-25 May 2017)

Posted on

Jane Austen

At social events, from acquaintances as well as strangers, a teacher of literature often gets the question: So, what should I read? I just received that question again some days ago.  This year my answer is clear: Read Jane Austen.

Jane Austen (1775–1817) died on 18 July two-hundred years ago this summer. She is perhaps the best known and most widely read British author of the pre-Victorian era. Today, her stories also find their way to television and cinema, and the novels are loved almost to the point of metaphor: references to Pride and Prejudice (or to ‘first impressions’) as well as the concept of Mr Darcy seem to be “a truth universally acknowledged…”.

Jane Austen’s main work are her six completed novels: Sense and Sensibility (1811), Pride and Prejudice (1813), Mansfield Park (1814), Emma (1815/16), Northanger Abbey (1818) and Persuasion (1818). Most girls have read an Austen novel or two in their teenage years, and many have a strong favourite character or book; most men have at least seen a film of one of the novels when indulging their girlfriends – and they all have had to measure up to the hero.

Jane Austen novels are entertainment, as they should be. They were written in the dawn of the great English novel, when the strong purpose for prose writing of being educational and to engage was joined by the equally forceful need to move and entertain. The first versions of many Austen novels were first written for reading aloud to her family for entertainment. Yet, there is more to these seemingly light social and domestic novels with a heavy touch of irony and humour. In addition to writing about the social game of courtship and romance, Jane Austen writes about the intricacy of the human mind, the depth of emotion, and the pain of loss.

Jane Austen herself never married, despite the centrality of the topic of marriage in all her novels. She lost an opportunity for marriage when she was nineteen, when the family of the hoped-for fiancé rejected Jane as not socially his equal. In 1802, when she was 27, Jane herself turned down a proposal. The fundamental reason is not known, but much later, in 1814 Jane wrote to her niece Fanny in a letter instructing her on romance: “Anything is to be preferred or endured rather than marrying without affection”.

When looking at some of the chronology of Jane Austen’s own life and that of some her writing, there is some eerie number-symbolism in the intersection of the two. For example, in Sense and Sensibility (1811) there is a scene where Marianne states: “A woman of seven and twenty,… can never hope to feel or inspire affection again.” Also, at the outset of Persuasion (1818), the heroine Anne is a spinster of twenty-seven. Eight years earlier, we are told, at age nineteen, Anne had been persuaded by her mother’s friend, the widow Lady Russell, to break her engagement to Captain Frederick Wentworth of the Royal Navy (as he was poor and of uncertain future). – Somehow, what happened to Jane Austen at the age of nineteen and again at twenty-seven, seems to be revisited in her novels.

My challenge for anyone who asks me to recommend reading for this summer is first to read an Austen biography*, and then read the novels, all of them. This way you can follow the narrative from the point of view of the author’s own life. Because, perhaps, under the romance and day-dreaming that these novels present, we can also find some clues to Jane Austen’s own dreams. Maybe the novels are a way for Jane Austen to write for her own life the happy ending she never herself received, to give herself an opportunity, if only in make-believe, to say ‘yes’ to love before it is too late.

Portrait of Jane Austen, by her sister Cassandra Austen (circa 1810), National Portrait Gallery, London.

* For example, Carol Shields: Jane Austen (2001), Claire Tomalin, Jane Austen: A Life (2012), Paula Byrne, The Real Jane Austen (2014) – or A Memoir of Jane Austen, by her nephew James Edward Austen-Leigh (1869).

 

Posted on

Uppståndelsens mysterium

Den engelska prästen och poeten John Donne (1572–1631) skrev i början av 1600-talet en dikt om Kristi uppståndelse (”Resurrection, imperfect”). I den dikten ville han beskriva och förklara uppståndelsen på tre olika sätt, från tre olika synvinklar.

I den första delen av dikten, de första åtta raderna, jämför Donne Kristus med solen. Men när Kristus uppstår är solen och alla andra ljus överflödiga, allt världsligt ljus bleknar. Det här är en välkänd bild. I den andra delen av dikten, de följande åtta raderna, presenteras Kristus som de vises sten, som lades i graven men uppstod för att kunna förvandla allt det orena och oädla till heligt och rent. På Donnes tid var användningen av denna alkemistiska språkbild även starkare än idag, eftersom man trodde att det bortom människans dåtida kunskap och förstånd verkligen kunde finnas ett något så magiskt ämne. I den tredje och sista delen av dikten använder John Donne inte längre en språkbild, utan han försöker sig på att beskriva konkret själva händelsen. Han börjar beskriva vad man kunde ha sett om någon hade vittnat uppståndelsen.

Men denna sista del av dikten innefattar bara sex rader och slutar två rader före den poetiskt sett borde, och dikten förblir således ofullbordad. (Senare förläggare har tillagt orden Desunt Cætera, ”resten fattas”, efter dikten.) Än idag, fyrahundra år senare, tvistar litteraturvetare om hur det riktigt gick till: Visst borde en poet som John Donne ha hittat de sista rimmen för att slutföra dikten? Varför klarade han inte av att beskriva konkret det han förklarat bildligt just innan?

Eller ville John Donne kanske genom att lämna dikten oavslutad visa att det här alltid förblir ett mysterium för människan: att människan inte kan förstå och därför inte kan med ord beskriva det under som uppståndelsen innebär? För Donne var det här ett mycket större under än en sol som får alla världens ljus att blekna eller de vises sten som förvandlar oädla metaller till guld. Det tomrum som dessa saknade rader skapar visar för Donne på det hisnande avståndet mellan mänsklig strävan och gudomlig fullkomlighet som han själv kämpade med hela sitt liv. Kanske svaret på mysteriet för Donne ligger i de här två diktraderna som inte finns.

(En tidigare version av den här texten har publicerats i Matteusbilagan i Kyrkpressen (nr. 13/2010). Texten publiceras här med tillstånd av chefredaktör May Wikström.)