Vampyrernas ankomst

Björn Forsén

De senaste fem åren har världen drabbats av en fullständig vampyryra. Vampyrer är mera populära än någonsin och den som följer med populärkulturen kan inte ha undgått att lägga märke till filmatiseringen av vampyrserier såsom True Blood och Twilight. De moderna vampyrerna skiljer sig emellertid en hel del från Bram Stokers adliga kvinnotjusare Dracula och ännu mera från de tidigaste vampyrerna som framställdes som maskstungna och uppsvällda levande döda. När spred sig då vetskapen om vampyrer första gången i Europa?

En av de tidigaste vampyrbeskrivningarna kan man bekanta sig med, finns i Joseph Pitton de Tourneforts praktverk Relation d’un voyage du Levant från 1717, som också finns i Nationalbibliotekets samlingar. De Tournefort var en känd fransk botaniker som mellan 1700 och 1702 företog en resa till den Egeiska övärlden, Konstantinopel samt Svarta Havets kuster. De Tournefort är en utmärkt beskrivare också av det dagliga livet och hans verk innehåller flera intressanta skildringar av lokala förhållanden, däribland beskrivningen av en vampyr (vrykolakas) som orsakade ett ”utbrott av masshysteri” bland befolkningen på ön Mykonos.
Relation1

En bonde som hade dött under oklara omständigheter på Mykonos och begravts började plötsligt dyka upp igen på nätterna. Prästerna beslöt att det skulle hållas en mässa över liket under vilken den dödes hjärta skulle avlägsnas och brännas. Detta fick emellertid ingen större effekt utan den döde återvände allt oftare och besökte under de kommande nätterna alla hus i byn med undantag av det där de Tournefort bodde. Han söndrade möbler och fönster, släckte lampor, skrämde människor och tömde alla flaskor och kannor han hittade (”en mycket törstig död man” som de Tournefort torrt konstaterade).

Dess längre den döde bonden gick igen, dess mera hysterisk blev befolkningen och en del familjer började rentav flytta bort från Mykonos. De återstående försökte ta till alla till buds stående medel, man bad och höll mässor samt processioner vid den öppna graven, man försökte fästa liket i graven genom att genomborra det med svärd, men inget hjälpte. Till sist lyfte man liket ur graven, flyttade det till en öde mindre ö och brände det där på ett bål för att på så sätt driva ut djävulen.
Relation2

Av de Tourneforts beskrivning framkommer helt klart att det endast var anhängare av den grekiska-ortodoxa kyrkan vars kroppar efter döden ansågs kunna hemsökas av djävulen. Detta hade att göra med den grekiska-ortodoxa kyrkans tolkning av exkommuniceringen, det vill säga uteslutandet av de som hade syndat från paradiset. De exkommunicerade kunde inte få ro i sina gravar eftersom deras själar inte fick tillträde till paradiset. De hamnade därmed i ett slags mellanstadium mellan döda och levande och deras kroppar förmultnade därför inte heller. Kyrkan förväntades därför organisera gravöppningar och bevilja liken absolution.

Kontakterna mellan öst och väst i Europa växte kraftigt under och efter det Stora turkiska kriget 1683-1699. Hundratusentals soldater från hela Europa deltog i kriget på Balkan och i Grekland. Som en följd av fredslutet och kort därpå följande krig tillföll också grekisk-ortodoxa områden till Habsburgarna (Serbien och Transylvanien) och Venedig (bl.a. Peloponnesos och Dalmatien). De nya kontakterna till anhängare av den grekiska-ortodoxa tron ledde till att kunskapen om vampyrerna spreds som en löpeld. På engelska dyker ordet ”vampyr” upp första gången 1688 och på franska 1693.

Även om beskrivningar av vampyrer hade dykt upp redan sedan medlet av 1600-talet (första gången omnämnd i Grekland av Leo Allatius i De quorundam Graecorum Opinationibus från 1645) dröjde det till början av 1700-talet innan det katolska och protestantiska Europa översköljdes av beskrivningar i stil med de Tourneforts. En del reseskildringar i stil med de Tourneforts verk översattes och spreds i stora upplagor. Störst genomslagskraft fick emellertid ett antal uppmärksammade fall i Serbien som de habsburgska myndigheterna lät utreda av officiella undersökningskommissioner, vars rapporter publicerades, översattes och flitigt citerades i europeisk press.

I västra och mellersta Europa som under början av 1700-talet höll på att befria sig från häxhysterin fanns det uppenbarligen ett stort intresse för de likadeles med djävulen förbundna vampyrerna. Långt ifrån alla beskrivningar av vampyrer är kända eller studerade. Docent Björn Forsén och FL Mika Hakkarainen, som tillsammans driver ett forskningsprojekt om de frivilliga svenska och finska legosoldaterna som deltog i det Stora turkiska kriget under venetiansk flagga, har till exempel stött på en opublicerad detaljerad beskrivning av en kvinnlig vampyr som härjade i Athen 1687. Det sista ordet om vampyrernas ankomst är alltså långt ifrån ännu skrivet.

Skrivaren Björn Forsén är docent och universitetslektor i historia vid Helsingfors universitetet

Joseph Pitton de Tourneforts Relation d’un voyage du Levant (Paris 1717)
kan beställas genom HELKA databasen och studeras i specialläsesalen.

1 thought on “Vampyrernas ankomst

  1. Vampyyrit ovat nyt suosittu aihe kirjahistoriassa. British Library juhlii goottilaisen (kauhu-) kirjallisuuden 250-vuotista taivalta ja avaa ensi viikolla (3. lokakuuta 2014) näyttelyn Terror and Wonder: http://www.bl.uk/whatson/exhibitions/gothic/index.html?ns_campaign=gothic&ns_mchannel=bl_website&ns_source=carousel&ns_linkname=gothic_more_link&ns_fee=0

    Eikä aihe ole jäänyt huomiotta Suomessakaan: Faros-kustannus on juuri kustantanut ja julkaissut Horace Walpolen Otranton linnan suomenkielisen käännöksen: http://www.faroskustannus.fi/kirjat/walpole.html

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *