Föreläsning 4.3.2011: Sveaborgs ekonomiska inverkan

Sveaborg var en av de mer betydande ekonomiska investeringarna i modern svensk historia, under den intensivaste byggfasen åren 1 751-56 gick 3-6 % av statens totala budget till fästningsbygget. En del finansierades med skattemedel, men även de franska subsidierna spelade en betydande roll. Men i vems fickor försvann egentligen pengarna?

Bakom fästningsbygget fanns flera ekonomiska aktörer, med varierande uppgifter. Grovt sett kan man säga att Fortifikationskassan skötte störste delen av löneutbetalningarna, Upphandlingsdeputationen skötte största delen av inköpen (trots att betalningarna gick via fortifikationskassan) och länsstyrelsen/generalguvernementet skötte största delen av underhållssystemet samt lönerna för de värvade regementena. För fortifikationskassan och upphandlingsdeputationens del finns bokföringsmaterial bevarat, medan underhållssystemet efterlämnat ytterst lite material. Därför baseras denna framställning på Fortifikationskassans och upphandlingsdeputationens verksamhet.

Den största årliga utgiftsposten i fortifikationskassan åren 1751-56 var definitivt löner av olika slag (32-56%). Därefter följde materialanskaffningar (26-44%) och sist extra utgifter (17-32%). I kategorin extra utgifter räknade man in t.ex. ackord och övertidsersättningar, transporter och upphandling av tjänster.

Materialupphandlingen sköttes huvudsakligen av upphandlingsdeputationen. I merkantilismens anda borde man ha köpt in varorna av borgerskapet i Helsingfors, men då stor brist rådde på allt fick man ta till kreativa lösningar (till det lokala borgerskapets stora förtret). Bland leverantörerna av varor kan man hitta representanter för i stort sett alla sociala grupper från ett relativt stort geografiskt område. Förutom Helsingfors är åtminstone städerna Borgå, Eknäs, Åbo, Nystad och Stockholm representerade. Från landsbygdssocknarna kom leveranser åtminstone från Helsinge, Esbo, Kyrkslätt, Sibbo, Borgå, Lampis, Janakkala, Tusby, Nurmijärvi, Ingå, Hauho, Vihtis, Karislojo, Pukkila och Tenala. Dessutom förekom flera leveranser av kalk från Gotland, oklart exakt från vilka hamnar. Några direkta förbindelser utomlands går inte att hitta, alla varor kom troligen via en inrikes mellanhand. Slumpvis bevarad korrespondens talar dock om stenkol från England, trävaror från Viborg och hampa från Baltikum.

Leverantörerna representerar en brokig social skala. Givetvis hittar man bland dem handelsmän och hantverkare från Helsingfors, såsom t.ex. handelsmännen Nils Burtz och Johan Sederholm eller repslagaren Martin Manne. Det finns också många adliga bland leverantörerna, huvudsakligen med produkter från egna gårdar. Många av adelssläkterna har klara militära anknytningar till Sveaborg, såsom t.ex. släkten Nordenskiöld. Även enstaka adelsdamer förekom, främst den driftiga änkan Sofia Ehrenreuter från Sibbo. En grupp på stark ekonomisk och politisk frammarsch var de ofrälse ståndspersonerna, bland leverantörerna fanns brukspatroner, inspektorer samt civila och militära ämbetsmän. Till och med prästerskapet intresserade sig för affärerna, främst kyrkoherden i Esbo, Elias Cajander. Dessutom förekommer en hel rad mindre leveranser av trävaror, foder och ved gjorda av bönder från Nylands och Tavastehus län. Många leveranser är mycket små, men i vissa byar lyckades man verkligen slå sig på affärer. Så var fallet i Paipis i Sibbo, där byn gemensamt gjorda stora leveranser av stock och bjälkar.

Löneutbetalningarna gick bl.a. till de indelta soldaterna, till officerare och tjänstemän, till hantverkare samt till sjukhusets kokerska. i de flesta fall var lönerna små och omsättningen av pengarna troligen snabb, huvudsakligen på den lokala marknaden. Stora delar av pengarna försvann till det dagliga uppehället, mycket flöt säkert till krogägarna och en del gick upp i rök till tobaksförsäljarnas glädje. Många helsingforsare gjorda stora indirekt vinster på fästningsbygget just genom krogverksamhet, t.ex. Anders Byström. En del pengar kan ha följt med soldaterna och hantverkarna till hemtrakterna, men då kanske investerat i värdeföremål, eftersom inflationen var betydande. De officerare som fick större vinster, antingen som löner eller andra betalningar, investerade i regel i jordegendom. Fastighetsmarknaden i närområden blomstrade, man köpte inte bara säterier och gårdar, utan investerar också i rusthåll och skattehemman.

I kategorin extra utgifter ingick alltså en stor del löner, men också en stor del av kostnaderna för det omfattande logistiksystemet. Kronan bygger för fästningsbygget upp ett omfattande system för både land- och sjötransporter. Man håller egna kronostall; hästar och foder inköps i stora mängder. Kronan upprättar också ett eget skeppsvarv för att bygga transportfartyg samt anställer skeppare och styrmän. Detta är dock inte tillräckligt, man är tvungen att införskaffa transporter också från den privata marknaden. I viss mån sker detta genom tvång, man utnyttjar stadens och böndernas skjutplikt för både person- och varutransporter. Skjutsplikten anses vara betungande och dåligt ersatt; den är en ständig källa till klagomål från befolkningen.  Gällande uppköpen av fartygsfrakter verkar ersättningen ha varit bättre och leverantörerna nöjdare. Skutorna kommer från städerna på sydkusten, men även många ståndspersoner och allmogeseglare hyr ut sina farkoster.

På den omgivande landsbygden ledde fästningsbygget till att nya industriella anläggningar uppstod. Tegelbruken och sågarna ägdes i regel av borgare eller ståndspersoner, allmogen hade knappast någon större ekonomisk nytta av dem. Däremot kunde bönderna sälja livsmedel, ved och foder till armén; något som säkert gav extra inkomster utan tullavgifter och besvärliga stadsresor. Fästningsbygget pågick nämligen inte bara i Helsingfors, utan arbetsposter fanns utspridda i socknarna, framför allt som skogshyggen i Helsinge och Esbo socknar. Även om skjutsningarna var en belastning, kan de ha gett betydande inkomster; avgörande var vilken typ av skjutsar man fick, hur gårdens arbetskraftssituation såg ut och vilken tid på året det var frågan om. I jordbrukets lågsäsong var en extra skjutsning kanske välkommen, i högsäsong med dåligt med arbetskraft jublade man säkert inte.

I Helsingfors anser all existerande forskningslitteratur att fästningsbygget gav upphov till en snabb ekonomisk expansion under slutet av 1700-talet. Fästningen ledde till en betydande befolkningstillväxt. Nya yrkesgrupper kom till staden, nya konsumtionsbehov uppstod och en mängd nya konsumenter skapade en betydande hemmamarknad. Det är svårt att bedöma vad fästningsbygget betydde rent psykologiskt: kände man sig tryggare och blev man därför mer benägen till investeringar i fast egendom och produktionsanläggningar? När det gäller materialleveranser till fästningsbygget, var inkomsterna stora, men bara i korta perioder. Pommerska kriget avbröt bygget nästan helt 1757-1762, sedan kom mössornas stora besparingsprogram år 1765; bygget fortsatte aktivt först under Gustaf III regim. Flottans utrustning gav däremot regelbundnare inkomster, för att inte tala om livsmedelsförsörjningen till garnisonen och krogarna.

På andra orter torde fästningsbyggets konsekvenser ha blivit rätt små. Effekterna i Stockholm var troligen ytterst marginella, med tanke på kronans stora totala militära investeringar. Knappast kände Åbo stad heller speciellt av bygget. I Borgå lyckades man bättre, i staden fanns en buldanfabrik och i näromgivningarna tegelbruk. Stadens borgerskap tycks också aktivt ha tagit del i handel och fraktfart. Den lilla staden Eknäs var hårt trängd av de omkringliggande bruken, men trots det var man märkligt ointresserad av de möjligheter fästningsbygget hade att erbjuda; närmast hyrde man ut skutor till kronan.

På Gotland hade kalkindustrin blomstrat upp redan på 1600-talet och fortsatte sin tillväxt under 1700-talet. Viktiga marknader var slotts- och fästningsbyggen i Sverige, men man hade också en omfattande export till Östersjöområdet. På 1700-talet var kalkhandeln inte längre en allmogenäring, utan den dominerades av köpmän och handelsmän i Visby. Sveaborg var säkert en viktig marknad för enskilda handelsmän, men knappast av någon avgörande betydelse för näringens utveckling i ett större perspektiv. Om kalken inte hamnat i Helsingfors, hade den sålts på någon annan marknad istället.

Det är dock viktigt att komma ihåg, att fästningsbygget också hade negativa följder för den ekonomiska tillväxten. Det skapade inflation på det lokala planet och bidrog sannolikt även till inflationen på riksplanet. Fästningsbygget ledde också till arbetskraftsbrist; i de omkringliggande socknarna klagade man på svårigheten att hitta arbetskraft till jordbruket, då ungdomen flyttade till Helsingfors för att ta anställning som hantlangare eller tjänstefolk. I Helsingfors blev bostadsbristen ett stort problem, hyrorna och fastighetspriserna steg. Till och med landshövdingen Gyllenborg själv klagade över hur besvärligt det var att hitta lämpliga lokaler. Dessutom tillkom de betungande inkvarterings- och skjutningsplikterna, både i staden och på den omgivande landsbygden. Fästningsbygget innebar också problem för den spirande trävaruexporten; kronan behövde alla tillgängliga resurser och periodvis belades exporten med olika restriktioner och förbud.

Sammanfattningsvis kan man säga, att fästningsbygget innebar möjligheter till stora vinster för en del, men för många andra var det enbart en källa till bekymmer. De som hade något att sälja kunde få extra inkomster, men de som hade det knapert fick se sin realinkomst minska i stadig takt. Fästningsbygget drar in stora geografiska områden och praktiskt taget alla samhällsgrupper; direkt eller indirekt påverkade det troligen alla invånare i Nylands län. Den utveckling mot kommersialisering och förkapitalism som fästningsbygget för med sig, bör dock inte ses i ett isolerat perspektiv; den hänger samman med de stora och dramatiska förändringssprocesser som samtidigt pågår i Europa och leder fram mot industrialismen och det industriella samhället.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *