Ett namn betyder så mycket

Sveaborg består inte bara av ett flertal befästa öar, utan av ett stort antal mindre och större fästningsverk: bastioner, raveliner, tenaljer osv. Liksom på andra fästningar är de här enskilda verken namngivna, men karakteristiskt för Sveaborg är det stora antalet verk och att de flesta av namnen då det begav sig  syftade till levande personer. Det handlade alltså inte om att ära sedan länge hedangångna stormän i stil med de gatunamn som beskrevs i blogginlägget 6.4.

Enbart under Augustin Ehrensvärds tid som chef för fästningsbygget namngavs omkring femtio fästningsverk på öarna utanför Helsingfors. Idag är bara en bråkdel känd för allmänheten, bl.a. Gustavssvärd (nuförtiden Vargös sydspets, ursprungligen en sluten anläggning) och tenaljen von Fersen med sin festsal. Intresserade kan hålla utkik efter de stentavlor med namn vilka fortfarande finns på en del av fästningsverken eller slå upp en gammal ritning över öarna i något lämpligt, historiskt verk. Ehrensvärd och hans medhjälpare skrev nämligen prydligt in namnen på fästningens alla hörn och kanter i de ritningar som skickades till Stockholm. Ett och annat riksråd och en och annan landshövding och general döljer sig bakom namn som Bastion Gyllenborg, Bastion Zander och Bastion von Höpken. Ehrensvärd var mån om att hedra de personer som var i stånd att fatta viktiga beslut rörande de finska fästningsverken. Ett namn kunde betyda mycket.

Hur viktiga namnen var illustreras också av de personer som inte fick se fästningsverk namngivna efter sig. Utan långtgående spekulationer kan man konstatera att generalguvernören i Finland, Gustaf Friedrich von Rosen, inte finns och aldrig funnits bland Sveaborgs bastioner tillsammans med sina kolleger, de övriga riksråden och andra nyckelpersoner inom den högsta, lokala administrationen. Generalguvernören, Ehrensvärds överordnade, fick i stället se en av Ulrikasborgs bastioner namnges efter sig, och senare även en bastion utanför huvudvallen i Lovisa. I Helsingfors låg Bastion Rosen sida vid sida med bastioner namngivna efter medlemmar av kungafamiljen, i Lovisa utanför bastioner med samma namn. Vid en första anblick ter sig positionen inte så dåligt, men skenet kan bedra.

Både fästningsbygget i Ulrikasborg och det i Lovisa fick i brist på resurser ge vika för en storsatsning enbart på Sveaborg. Det är mycket möjligt att Bastion Rosen i Lovisa var en kompensation för att Helsingforsbygget redan hade lagts ner, och generalaguvernören (och kungafamiljen) gått miste om den hedersbetygelse som namnet där hade inneburit. Faktum kvarstår ändå att von Rosen i egenskap av riksråd var tämligen ensam om att få ett fästningsverk namngivet efter sig utanför Sveaborg. Med undantag för ett par mössor, en licentierad medlem och von Rosen  hedrade Ehrensvärd hela rådet med namn på bastioner, främst kring borggården på Vargö, men också på andra Sveaborgsöar.

Att leta efter uttalade motiv i källor skulle vara fåfängt, men man kan gissa sig till möjliga orsaker. Antagligen valde Ehrensvärd medvetet att lämna von Rosen utanför namngivningen av Sveaborgs bastioner som en följd av ett tidvis mycket inflammerat arbetsförhållande till den detaljfixerade generalguvernören. Vad avsaknaden av Bastion Rosen på Sveaborg trots allt bevisar, är betydelsen av de många namnen på fästningens enskilda verk. En betydelse som inte genast öppnar sig för en sen eftervärld.