University of Helsinki
Gällande materialet från rättegångar rörande personer på Sveaborg och i Helsingfors, råder delvis samma problem som gällande bokföringsmaterialet, dvs. dessa papper finns spridda i flera olika arkiv. Det är inte alltid heller självklart eller logiskt vilket material som finns var…. Följande reflexioner kring ämnet gäller för perioden 1748-ca 1760, efter det verkar man ha blivit mer på det klara över de olika administrativa gränserna.
När det gäller soldater som gjort sig skyldiga till överträdelser, borde materialet finns i regementskrigsrätternas handlingar. Här behandlades ärenden som rörde enbart militära personer, dvs. rymningar, stölder ur kronans förråd och liknande. Ibland behandlas dock också mål med civila inblandade, t.ex. som målsägande vid stöld eller som åtalade för köp av stulna varor. Regementskrigsrätternas protokoll finns bevarade i de enskilda regementenas arkiv, varav en del finns i Militaria-samlingen i Helsingfors Riksarkiv. För att hitta de mål som rör Sveaborg, måste man alltså först lista ut vilka regementen som varit stationerade på Sveaborg under vilka perioder.
Ovanför regementskrigrättena stod generalkrigsrätten i Stockholm, dit särskilt kniviga fall kunde remitteras. Generalkrigsrätten verkar också (precis som de civila hovrätterna) ha utlåtit sig om alla fall där dödsstraff utdömts, vilket var rätt vanligt t.ex. vid deserteringar. Efter generalkrigsrätten återstod ännu möjligheten att gå till kungs för att få benådning… Generalkrigsrättens brev och domar finns åtminstone delvis bevarade i regementskrigsrätternas handlingar, då de lagts till protokollen. I Stockholm finns också Generalkrigsrättens brev till kungligt majestät bevarade, 825 volymer à totalt 62 hyllmeter….
Men ibland uppträder soldaterna också inför civila domstolar, som vittnen men även som åtalade. I Helsingfors kämnersrätt finns åtskilliga fall av lönskalägen eller hor där en soldat sitter på de anklagades bänk. Ibland kunde det dock gå som i Nils Nygrens fall, att kämnersrätten remitterade ärendet till regementskrigsrätten. Det verkar ändå ha varit möjligt för de civila myndigheterna att döma också soldater, åtminstone i de fall då det gällde sedlighetsbrott.
När det gäller civilpersoner, borde de ha dömts av kämners- eller rådstuverätten i Helsingfors. Här blir närmast problemet, vem som är att betrakta som civil. Ur regementskrigsrätternas protokoll framgår, att även soldathustrur kunde hamna inför krigsrätt, men det är svårt att bedöma om deras fall alltid dömdes av denna instans. Även militärernas tjänstefolk figurar i krigsrättens papper, men där finns som tidigare nämndes gott om fall med både militära och civila inblandade. Dessa fall var troligen komplicerade för myndigheterna, då det var oklart vilken instans som skulle behandla dem. Som en kompromisslösning skapades, troligen år 1755, slottsrätten för att döma i fall som rörde sig i jurisdiktionen mellan militära och civila rättsinstanser.
Om en soldat ville föra talan mot en civilperson, verkar detta ha skett i kämners- eller rådstuverätten. När fältväbeln Petter Arnberg anklagar krögerskan Brita Tallberg för att ha sålt dåligt bröd till manskapet vid fästningsbygget sker detta i kämnersrätten. Samma instans behandlar också målet mot Annika Palin, som anklagats för att ha smädat och slagit en soldathustru. Tydligen var den senare typen av fall inte helt ovanlig, det var trångt om saligheten, med inkvarterade soldater över hela staden, och inkvarteringsplikten var en ständig källa till klagomål från stadens sida.
Det verkar också som om kronan kunde väcka talan mot civila i rådstuverätten. I magistratens protokoll behandlas bl.a. ett mål mot en piga som hjälpt arbetsfångar att rymma från Långörn. Fångarna hörde dock till länsstyrelsens område, varför det är möjligt att kronan här skall uppfattas som en civil myndighet. Fortfarande har inget rättsfall dykt upp i handlingarna som entydigt avslöjar hur militära myndigheter stämde civila personer. I fallet med Georg Wilhelm Clayhills’ betalningssvårigheter, ingav dock Augustin Ehrensvärd och fortifikationen sin begäran om kvarstad på Clayhills’ egendom till magistraten. Clayhills hade utlovat trävaruleveranser till fästningen och undfått förskottsbetalningar för dessa, men levererade aldrig några varor. Hans ekonomiska bekymmer var allmänt kända och hans växlar protesterades, även utländska handelshus sökte driva in sina fordringar. Mål mot honom var alltså redan uppe i rådstuverätten innan fortifikationen ingrep, varför det närmast handlar om att ingripa i en redan existerande rättegång.
Rättsprotokollen förmedlar en mängd information om det dagliga livet, men lider av samma problem som allt rättsligt källmaterial: de berättar om undantagen och särfallen. Det normala och allmänt accepterade hamnade aldrig inför rätten. Men om man läser noggrannt och kritiskt, kan man hitta verkliga guldkorn. De fattiga hantverkarna eller värvade soldaterna skrev varken brev eller dagböcker; den enda möjligheten att höra deras historier om sin vardag är att läsa rättsprotokollen. Här finns både trivialiteter och tragedier, som gör 1700-talets helsingforsbor verkliga och levande. Dog fältskärsgesällen Petter Thunström verkligen av en olyckshändelse? Och vem dödade egentligen Michael Methers tre hönor?