1700-tal på Hertonäs gård

Förra lördagen anordnade 1700-tals sällskapet ett seminarium om trädgårdskonst på Hertonäs gård. Trots att detta projekts medlemmar inte har speciellt gröna fingrar (möjligen med undantag av Juha-Matti, men det gällde visst äppelträd….), så var det ett absolut måste att delta. För där ute i Helsingfors östra förorter gömmer sig ett stycke historia som är nära knuten till Sveaborg på många vis.

Hertonäs säteri har gamla anor, men närmast intresserar vi oss nu för perioden 1748-1820. Gården köpte och såldes flitigt under denna tid, och alla ägarna hade, på sätt eller annat, kopplingar till Sveaborg. Jord var en god investering för alla som hade lösa pengar, speciellt som inflationen under perioden var kraftig. Gällande gårdens ägarbyten förekommer olika och motstridiga uppgifter, vilket är typiskt för hela Helsingfors-regionen under denna tid; gårdar kunde innehas under panträtt eller delägas, ibland kunde man också sälja gården på avbetalning och överenskomma om köparen fick lagfart först när den sista avbetalningen var gjord. Vem som de facto innehade gården är långt ifrån alltid den samma som de jure ägde stället. Detta som en brasklapp för alla som anser att årtalen och personerna i följande framställning borde ha varit annorlunda, det var inte lätt att bestämma sig för vilken version som skulle användas….

Hertonäs gård, som på den tiden låg ute på landet i Helsinge socken, inköptes år 1752 av en välbekant herre, självaste Augustin Ehrensvärd. Knappast vistades han där speciellt mycket, hans brev verkar huvudsakligen vara daterade i Stockholm eller på Sveaborg (inget enda med datering Hertonäs har ännu dykt upp), utan troligen handlade det mera om resurser till fästningsbygget och privata investeringar.

Augustin Ehrensvärd lär ha grundat, troligen redan före år 1754, ett tegelbruk i Tammelund. Enligt andra uppgifter var det hans bror, Fredrik Ehrensvärd, som grundade tegelbruket. Men enligt upphandlingsdeputationens bokföring har ingendera Ehrensvärd levererat några tegel till Sveaborgs fästningsbygge, varken år 1754 eller år 1755. En möjlighet är att tegelbruket skulle ha betraktats som kronans eget tegelbruk, en annan att leveranserna skett i någon annan persons namn. Under sommaren och hösten 1753 anger manskapsrullorna att kronan haft manskap stationerat i Hertonäs, men på ett sjukhus. Rullorna anger tyvärr inte att någon anann verksamhet skulle ha pågått på området, vilket är lite märkligt då där ändå behövts ett sjukhus. Det är dock möjligt, att det är samma sjukhus som senare flyttar till Brändö gård, vilken Ehrensvärd hade köpt samtidigt som Hertonäs gård. Kanske ville man bara ge soldaterna lite frisk lantluft?

Augustin Ehrensvärd är känd som en ivrig trädgårdsodlare, som gjorde en mängd innovativa experiment. Det var dock troligen ännu inte på Hertonäs, utan senare på Saaris i Mynämäki som hans intresse på den fronten slog ut i full blom.  Under den korta tid han ägde Hertonäs var han en ivrigt sysselsatt med fästningsbygget och politiken i Stockholm, medan han på 1760-talet, efter skadorna i Pommern och speciellt efter mössornas maktövertagande, hade mera tid att ägna sig åt sin trädgård.

Redan år 1757 sålde Augustin Ehrensvärd Hertonäs gård till sin yngre bror, Fredrik Ehrensvärd. Då var Augustin Ehrensvärd på väg till Pommern för att delta i kriget, kanske behövde han pengar eller såg för mödan att ta hand om gårdens hushållning därifrån? Broderna var tygmästare vid artilleriet, som hade en bataljon förlagd till Helsingfors. År 1753 anger magistratens protokoll att Fredrik Ehrensvärd skulle ha varit kommendör för artilleriet i Helsingfors. Han bodde tydligen då på Sveaborg, men flyttade sedan till staden och inkvarterades hos rådman Tellqvist. Hur länge han stannade i Helsingfors är osäkert, och om hans verksamhet på Hertonäs har tills vidare inga källor hittats.

Snart blev det ägarbyte igen, år 1761 eller 1762, köptes gården av fortifikationsofficeren  kapten Bengt Gabriel von Spången, som var en nära medarbetare till Ehrensvärd. Under von Spångens tid grundades en fajans- och kakelfabrik på Hertonäs, den första i sitt slag i Finland, med flera delägare både bland köpmän och sveaborgsofficerare. Förutom von Spången själv, var de grundande medlemmarna Augustin Ehrensvärd, landshövding Hans Henrik Boije, partiförsäljare Christian König och hans bror J. Gerdes, kapten Otto Ernst Boije, Mikael von Törne, Samuel Christian Walleen, major Diedrik Blomcreutz, kapten Anders de Bruce och köpman Johan Sederholm. Åren 2006 och 2007 gjordes arkeologiska utgrävningar på området, som frambragte fynd av kakel- och lerkärlsfragment. Huvudsakligen verkar man ha producerat kakel, men knappast porslin, snarare grovt brunt lergods. En del av dessa fynd finns idag utställda på Hertonäs gård.

Bengt Gabriel von Spången var också, trendigt nog på den tiden, intresserad av kanalbyggen. Han lär, enligt en osäker källa, ha låtit bygga om sundet mellan Strömsviken och Poroviken, dvs. som skiljer fastlandet från Tammelund, till en kanal år 1762. Avsikten var eventuellt att förkorta resorna för fiskare österifrån till torget i Helsingfors. Den grunda kanalen slammade dock snabbt igen, redan å1794 fylldes den igen. Denna information är ytterst vag och osäker, så om någon vet mera om kanalens tillkomst mottages gärna tips! Kanalen öppnades på nytt för trafik med kanot och roddbåt år 2001, den är idag 170 meter lång och fyra meter bred.

På 1770-talet övergick gården i Helsingforshandelsmannen Johan Sederholms ägo, en betydande varuleverantör till Sveaborg ända sedan byggets inledande 1748. Han inlöste också år 1778 hela kakel- och porslinsfabriken, som för övrigt lär ha fortsatt sin verksamhet ända till år 1845, dock med tillfälliga avbrott, t.ex. under 1830-talet. Om Johan Sederholms omfattande affärer och godsinnehav skall i detta sammanhang inte mera ordas, det vore värt ett eget blogginlägg.

Johan Sederholm sålde  i sin tur gården år 1793 till sin dotter Hedvig Magdalena, gift med en officer som tjänstgjorde på Sveaborg, major Johan Gustaf Olander. Men deras tid på gården blev kort, redan följande år såldes den igen, till översten Carl Olof Cronstedt. Paret behöll dock ett torp, Ströms, på vars mark paret byggde sig en gård, där familjen kunde vistas när man inte var på Sveaborg.  Familjen vistades på Sveaborg under den ryska belägringen 1808, i mars föddes Hedvig Magdalena sitt 13 barn mitt under bombardemanget, men flickan dog redan i maj. Major Olander blev fånge hos ryssarna och senare flyttade familjen till Sverige.

Carl Olof Cronstedts militära karriär ska vi inte gå in på i detalj, men då han köpte Hertonäs gård år 1793, var hans karriär i dalande. Sjöhjälten från Svensksund hade sämre lycka med förmyndarregeringen och skickades iväg från Stockholm till Sveaborg, där han blev chef för skärgårdsflottan. Men då Gustaf IV Adolf blev myndig såg utsikterna genast bättre ut och Cronstedt beslöt att flytta tillbaka till Sverige. År 1799 sålde han Hertonäs gård till kapten Johan Wentzel Rotkirch vid Nyländska dragonregementet. Rotkirch innehade gården under kriget 1808-09, då ryska soldater blev inkvarterade där. Gällande Rotkirch har tills vidare inga kopplingar till Sveaborg hittats, men troligen hade någon av hans förfäder varit inblandad på 1750-talet…

År 1813 sålde Rotkirch emellertid tillbaka gården till den tidigare ägaren Carl Olof Cronstedt. Vindarna och lyckan hade åter vänt, konteramiralen var vid det laget en vanärad och bruten man, som drog sig tillbaka till gården och ägnade sig åt lanthushållning. Han hade gått om tid att ägna sig åt gårdens upprustande och tydligen också pengar, man kan ju undra varifrån de kom…

Då man idag besöker Hertonäs gård, är det Cronstedts verk och smak man kan beundra. Huvudbyggnaden låg på 1700-talet betydligt närmare stranden och är idag totalt försvunnen. Platsen torde unegfär vara den samma där Degerö svenskspråkiga lågstadieskola numera ligger. Carl Olof Cronstedt lät bygga om gården; den gamla nedbrunna fajansfabriken byggdes om till huvudbyggnad efter Pehr Granstedts ritningar (även Granstedt hade kopplingar till Sveaborg, han hade varit fortifikationsofficer). Också en trädgård anlades, med så väl en striktare geometrisk avdelning, som en mer vildvuxen avdelning i engelsk stil. Parken sköts numera av Helsingfors stad, så det är bara att ta med sig picknick-korgen, eller kanske snarare paraplyet. Hertonäs gårdsmuseum är öppet maj-sept varje söndag kl. 12-14, vintertid endast den första söndagen varje månad.

Carl Olof Cronstedt avled år 1820, men den olycklige kommendantens spöke lär ännu irra omkring på Hertonäs gård eller ute i parken. En annan legend gör gällande, att sundet vid Hertonäs aldrig fryser över på vintrarna, för där på bottnen ligger det förbannade guldet som han fick av ryssarna för att kapitulera på Sveaborg. Kanske kan man se det glimma om man lutar sig långt över broräcket?