Kuninkaan tiekartasto Suomesta (”Konungens vägkarta i Finland 1790” )

Kuninkaan tiekartasto Suomesta 1790, red. Erkki-Sakari Harju och Jussi T. Lappalainen. Suomalaisen Kirjallisuuden Seura & AtlasArt, Helsinki 2010, 304 s.

”Konungens vägkarta i Finland 1790” heter ett historiskt kartverk som getts ut av Finska litteratursällskapet och förlaget AtlasArt som är specialiserat på  historiska kartor, kartverk och litteratur om kartor. De utgivna kartorna ingår i ett större svenskt rekognoserings- och kartprojekt som genomfördes under åren 1776–1806. Med rekognosering avsågs en kartläggning av terrängen för militärt bruk. Man kompletterade existerande kartor med militärt viktig information. Bland annat klassificerades vägarna, avstånd mellan städer och byar mättes och infördes i kartmaterialet, kvarnar och ängar markerades osv.

Konungens vägkarta, som gjordes 1790 som en del av detta rekognoceringsprojekt, kartlägger vägnätet i södra Finland samt alla platser som var viktiga för truppernas marscher. Kartan har tillkommit under slutskedet av Gustav III:s ryska krig 1788–1790 då det var viktigt att kunna planlägga den marscherande arméns underhåll. Kartan täcker 110 000 kvadratmeter, vilket är en tredjedel av det nuvarande Finlands areal. Det handlar alltså om ett mycket stort projekt, men det var möjligt att genomföra relativt snabbt eftersom man utgick från redan existerande kartmaterial som kompletterades med relevanta uppgifter. Kartverket är gjort i skalan 1:160 000, eller 8000 alnar mot en decimaltum. Mindre kartor förenades till större helheter och limmades på tyg. Hela kartverket bestod av nio separata karthelheter som kunde sammanfogas för att täcka ett ännu större område.

Rekognoceringskartläggning i Finland har tidigare behandlats i Finska litteratursällskapets bok Kuninkaankartasto Suomesta 1776–1805 (1:40 000) 1989, red. Saulo Kepsu och Timo Alanen, och i AtlasArts Kuninkaallinen merikartasto 1791–1796 (1:20 000) 2009, red. Erkki-Sakari Harju och Heikki Tiilikainen. Den nu utgivna Kuninkaan tiekartasto Suomesta 1790 återger originalkartorna i lämplig storlek för att de ska vara användbara. Det är möjligt att studera frågor relaterade till infrastrukturen i södra Finland. Vägnätet och bostättningen i området är kartans centrala information. Topografisk information ges däremot endast sparsmakat. Kartorna var hemliga och trycktes således aldrig. Originalen finns i Krigsarkivet i Stockholm.

Under de senaste åren har det i Finland utkommit flera facsimileutgåvor och nyutgåvor av gamla kartor. Modern teknik gör det mycket enklare än tidigare att trycka facsimilekartor. Kuninkaan tiekartasto Suomesta 1790, med lantmäterirådet Erkki-Sakari Harju och professor Jussi T. Lappalainen som utgivare, är det nyaste verket inom detta område.

Bokverket är indelat i två delar, med en inledning och en kartdel. Inledningen börjar med Jussi T. Lappalainens skildring av det militärpolitiska läget under 1700-talets slut. Denna del är lång och detaljerad, men inte alltid riktigt knuten till det kartografiska materialet. Samma text ingår i Lappalainens senare utgivna bok Kuninkaan viimeinen kortti (SKS 2011), ”Konungens sista kort”, som handlar om sjöslagen i Viborgska viken och vid Svensksund 1790. På sidan 41 börjar Erkki-Sakari Harjus del av inledningen som handlar om själva vägkartan. På sidan 61 börjar själva kartmaterialet. Boken avslutas med ett omfattande ortregister och en käll- och litteraturförteckning.

Den avslutande käll- och litteraturförteckningen är mycket knappt tilltagen och innehåller ett antal småfel och slarv som blir störande eftersom de är så många. Tidskriften Historiallinen Aikakauskirja är fel skriven med litet a och verket Suomen maanmittauksen historia I–III (1933, Finlands lantmäterihistoria) kallas ”Maanmittauksen historia” (Lantmäteriets historia). Att utgivarna inte har läst ens all inhemsk relevant litteratur avslöjas av missen att de i inledningen beskriver O. C. von Fieandts karteringsdirektiv från 1804 som ett arkivfynd även om dokumentet är utgivet redan 1973 i Keijo Elios verk Otto Kaarle von Fieandt – Suomalainen upseerikouluttaja (s. 48–51, ”Otto Carl von Fieandt – en finsk officersutbildare”).

Ytterligare otydligheter hittas i inledningen. På sidan 24 talas inexakt om en kronometer då det snarare borde stå pendelur eller annat precisionsur. Det handlar alltså inte om en kronometer i den mening som man senare har gett termen. Den omtalade klockan måste vara det av Christiaan Huygens på 1600-talet uppfunna pendeluret som under seklets slut förbättrades av engelsmännen Robert Hooke och Edmond Halley. I källmaterialet efter Johan Gadolins lantmäterikommission omtalas ”uret” och ett ”fotral” (fodral), vilket antyder att det handlar om ett pendelur eller annat dylikt precisionsur (uppgifterna finns i Lantmäterikommissionen i Finland 1747 ÄK 620, no. 7, Riksarkivet, Stockholm). En klocka behövdes för att göra bestämningar av longituden, vilket gjordes genom att man observerade Jupiters månar (deras sk. immersion  och emersion). Moderna fältdugliga kronometrar och särskilt marinkronometern var under utveckling under denna tid och det hade inte varit möjligt att ha annat än eventuellt en prototyp i användning.

Den militärpolitiska bakgrunden äger sitt intresse i sammanhanget, men det hade varit viktigare att belysa betydelsen av samarbetet mellan svenska och franska vetenskapsmän under tiden för rekognoceringarna. Inom områden som geodesi, kartografi och rekognocering pågick detta samarbete under hela 1700-talet. Samarbetet hade inletts med Maupertuis expedition till och mätningar i Tornedalen 1736–1737. Frankrike subventionerade det svenska riket med stora summor för Sveaborgs fästning, skärgårdsflottan och Finlands försvar. Det var därför knappast ointressant för fransmännen hur väl Finlands var kartograferat. Utarbetandet av allt större kartor förutsatte samarbete över nationsgränserna och det är ingen slump att man samtidigt kartograferade områden i Sverige och Frankrike.  I Frankrike inledde César François Cassini de Thury arbetet med den berömda kartan Carte de Cassini 1748, dvs. samma år som den av observatorn Johan Gadolin ledda lantmäterikommissionen inledde sitt arbete i Finland. Carte de Cassini var förebild för de rekognoceringskartor som gjordes i Finland och kunde gärna ha presenterats i inledningen till boken om konungens vägkarta 1790.

Sverige och Frankrike hade också annat samröre på den militära underrättelsetjänstens område. Gustav III sände 1791 officerarna Otto Carl von Fieandt och Carl Fredrik König till Frankrike för att rita upp kartor över marschrutten från Le Havre till Paris där franska kungen och drottningen satt fängslade. Projektet ingick i Gustav III:s storslagna plan att genom en militär operation stoppa revolutionen. Harju och Lappalainen hänvisar till denna episod, men den vetenskapliga bakgrunden till de svenska och franska kartografiska projekten studeras inte närmare. För att göra det hade man varit tvungen att studera också internationell forskning, men det har inte gjorts för denna bokutgåva.

Boken beskriver väl fältmätningsofficerarnas verksamhet och motiv. Officerarna arbetade utan lön eftersom det var enda sättet att meritera sig och senare uppnå vakanser. Mätningstekniken och hur kartverket konkret gjordes beskrivs detaljerat på ett sätt som inte skiljer sig från beskrivningar i tidigare verk. Inte heller bildmaterialet är nytt för den som är bekant med tidigare litteratur på området.

Kartografin har sedan Karl V:s tid hört ihop med omsorgen om arméns underhåll. Konungens vägkarta i Finland 1790 har också allt att göra med denna fråga. Det nu utgivna kartverket diskuterar kartmaterialet ur ett tekniskt perspektiv, men betraktar knappast alls andra relevanta sammanhang. Materialet aktualiserar många frågor för vidare forskning: Vilken betydelse hade vägarna i 1700-talets krigföring? Vad var militärt intressanta mål, vägar och tyngdpunktsområden vid denna tid? Syns insjöflottiljernas verksamhet och behov i detta kartverk? Är uppkomsten av ordentliga vägnät och kartograferingen av vägarna en orsak till att man började föra landkrig, och inte bara skärgårdskrig, också under vinterhalvåret, vilket ju t.ex. hände 1808 då ryska trupper för första gången anföll under vintertid?

Konungens vägkarta i Finland 1790 är en värdefull källutgåva som ger viktig information om infrastrukturen i södra Finland under svenska tidens slutskede. Att kartorna nu har getts ut är av stor betydelse även om utgivarna själva inte kan eller vill sätta in kartmaterialet i de många intressanta sammanhang som det ger upphov till.

Mikko Huhtamies (övers. Henrika Tandefelt)

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *