University of Helsinki
Denna speciella dag till ära ska vi bekanta oss med ett annat bröllop, Carl Tersmedens och Inga Dorotea Malmströms (senare Malmskjölds) den 24 eller 25 november 1751 i Stockholm. När Tersmeden först träffade henne och blev förälskad i henne var hon bara 13-år gammal, han beskriver själv hur han blev alldeles betagen och inte kunde hålla ögonen ifrån henne. Efter att Tersmeden fått fart på sin karriär och ansåg sig kunna försörja en hustru ståndsmässigt, friade han år 1747, “Ifrån denna stund, sedan jag tagit detta beslut, blef min kärlek allt starkare, så att den dagen jag ej såg min sköna, blef odrägeligt lång.” Paret förlovade sig år 1748, men svärföräldrarna insisterade på att vänta med bröllopet med hänsyn till brudens unga ålder (Inga Dorotea Malmström var född år 1733).
Bröllopet år 1751 föregicks av en mängd förberedelser, införskaffande av bohag och husgeråd samt en ny vagn. Det unga paret behövde en våning, med vackra möbler för representation. Det blev bråttom med förberedelserna, de kungliga kröningsfestligheterna fick Tersmeden att skynda på bröllopet för att han skulle kunna delta med sin unga fru vid sin sida. Flera dagar innan började förberedelserna, med inhandlande av vin och lånande av porslin.
På bröllopsdagen inledde Carl Tersmeden morgonen med en hjärtlig bön till den allsmäktige och kaffe. “Kl. 10 kom min frisör med den nya brudgumsgranlåten af en Queue de Renard, bruklig endast vid detta tillfälle för en officer. Den bestod af ett svart bredt band, hvarpå hårbucklor voro fästade, som räckte midt på ryggen och kostade med svart cocarde 8 plåtar. För friseringen av brudgumme fick han 4 plåtar och gjorde det ganska bra.”
Därefter var det dags för påklädning och “klädd kl 12 i full skrud och bägge drängarna uti deras vackra livrerier kom åtskilliga av mina släktingar och vänner att se mig och voro nöjda med min habit”. Därefter bar det av hem till greve Cedercreutz för lunch i glada vänners lag. “Bordet var mycket muntert. Det haslerades, att jag ej skulle som brudgumme dricka mycket, att blifva echauferad. Och det taltes med så narraktiga equivoquer, att grefvinnan skulle låddas visa sig lite modeste, ty gubbarna sparde ej sina reflexioner“.
Så småningom, vis pass kl 6 på kvällen, blev det dags att bryta upp för att åka hem till brudens föräldrar, där vigseln skulle äga rum.” Under vägen tog jag min vigningsring på fingret, och H.Ex. [Cedercreutz] roade sig instruera, huru jag skulle emottaga bruden, då hennes fader förer in henne, och ej blifva decontenancerad. Framkommen till brudhuset, mottogs brudgummen med dess fader af marskalkarna. Jag fördes av H.Ex. genom en haye af ljus upp på trappan...”
Huset var ommöblerat, nytapetserat och dekorerat. “Jag kände ej igen rummen, där 12 fruntimmer voro placerade kring väggarna och 8 herrar. Jag blef litet surprinerad, men recoillerade mig straxt och kysste endast hand på min tillkommande svärmoder och mormoder. Jag hälsade på de öfriga, till dess bruden, parerad som en ängel i hvitt och förd af dess fader, visade sig. ”
Vigseln förrättades av en släkting till brudgummen, överhovpredikanten och kyrkoherden i Klara församling, Troilius. “Han förrättade vigseln under min outsägeliga glädje, änskönt bruden och dess anhöriga efter vanligheten fällde några tårar. Dock hade bruden den contenance att med ett fermt ja svara på spörsmålen och jag ej mindre med en synbar glädje, så att vi bägge efteråt fingo beröm som ett hurtigt ungt par, under det jag flera gånger kysste bruden mellan gratulationerna, som åstadkom hos alla mycket skratt.”
Efter vigsel blir det skålar och spel, innan maten serverades kl 11 på kvällen. Matbordet var kostligt och sällskapet glatt och först kl ett började sällskapet bryta upp. Men festen fortsatte hemma hos brudparet. “Nu börjades med kaffe, confecturer och skålar, så att herrarna, animerade, rustade hurtigt. Kl. 1/2 3, togo mina svärföräldrar i tysthet god natt och foro hem, men ungdomen höllt ut till kl. mot fyra, fastän fruarna påyrkade hemresa“. Orsaken till brådskan var antagligen följande dags festligheter, då Adolf Fredrik kröntes till Sveriges kung.
De nygifta fick en tidig väckning följande morgon, vilket Tersmeden beklagade. Släktingar kom vid 11 för att se hur den unga frun mådde. Till frukost serverades chokladdryck, likör och överbliven konfekt från festen. Därefter bar det av till kusin Berch för lunch och för att åse den kungliga paraden längs Stockholms gator. Det blev en lång dag, för de trötta nygifta som slutligen kom hem alldeles utschasade på andra sidan midnatt.
Så kunde det gå till på 1700-talet; nervositet, spänning, vackra kläder, god mat, muntra vänner, nya okända släktingar och sena vaknätter…. Mycket lite verkar ha förändrats, med undantag av brudgummens huvudbonad. Fast vi lovar att gå hem lite tidigare och låta de nygifta sova nästa morgon!
Källa: Nils Erdmann (red.), Amiral Carl Tersmedens memoarer, vol. III och vol. IV, Stockholm 1927.
PS. En märklig detalj är för övrigt dateringen. Tersmeden daterar bröllopet den 24.11, något som Erdmann korrigerat till den 25.11 (antagligen för att Adolf Fredriks kröning skedde den 26.11). Enligt släktföreningens websidor skulle bröllopet ha ägt rum redan den 21.11.1751. Fast denna detalj spelar knappast någon större roll i detta sammanhang…
Du noterade väl att källan för släktföreningens datum var Elgenstierna. Ingen har kollat kyrkoböcker – finns inte längre?
Var faktiskt så lat att jag lät bli att kolla kyrkböckerna…:-) Vet inte riktigt i vilken församling i Stockholm de gifte sig, men det är möjligt att kyrkböckerna finns kvar.