Den ljuva oskulden Justina Mosberg

Om vi ska tro bristen på domstolskällor så var Helsingfors på vid mitten av 1700-talet en osedvanligt sedlig stad (medan doplängderna talar ett helt annat språk). Men ibland hamnade någon enstaka kvinna ändå  inför rätta på grund av skörlevnad och osedlighet, befanns hon skyldig hotade hon att hamna på spinnhuset i Åbo. Bland kämners- och rådsturättens protokoll kan man hitta åtminstone tre fall från 1750-talet och ett mycket speciellt fall från 1760-talet.

År 1765 ställdes Justina Mosberg inför rätta; armén hade skickat iväg henne från Sveaborg på grund av att hon var lösdriverska som saknade arbetsplats och förde ett omoraliskt leverne. Egentligen hade armén fört fallet till landshövdingen, men staden ansåg att stadens rättsinstanser skulle behandla fallet. Enligt armén och länsstyrelsen var fallet solklart och damen hörde hemma på spinnhuset, men Helsingfors magistrat var inte lika övertygad om saken.

I motsats till de fåtaliga andra fallen som bevarats i rättens protokoll var Justina Mosberg inte någon utsocknes utan i det närmaste stadsbo. Även om rättens protokoll endast nämner namnet på hennes bror och inte på hennes far, så var hon med största sannolikhet dotter till tegelbruksbokhållaren Anders Ernest Mosberg. Han var delägare i Tölö tegelbruk på 1750-talet och gjorde stora leveranser till Sveaborg. Men han var också en svårt skuldsatt man, som hotades av konkurs redan under sin livstid. Åtminstone vid ett tillfälle beslagtog staden hans kreatur för att låta dem gå på exekutiv auktion, men Mosberg lyckades på något märkligt vis hålla näsan ovanför vattenytan och klarade att lösa in sina kritter. Dödsboet klarade sig sämre, då Mosberg hastigt avled i december 1755 värderades dödsboets tillgångar till drygt 3700 daler, inkluderande 1/2 tegelbruk, medan skulderna uppgick till mer än 17800 daler.

Änkan Christina Hutajas sits var knappast avundsvärd då hon lämnades ensam med stora skulder och fem barn. Den äldste sonen Louis Ernest var ca 15 år, därefter följde bröderna Bror Fabian, Anders Julius och Johan Adam. Yngst var den enda dottern Justina, 9 år gammal. Familjen saknade också troligen ett starkt socialt nätverk, eftersom inget tyder på att familjen var hemma från Helsingfors. Anders Ernest hade innan flytten till Helsingfors varit bruksbokhållare i Tenala, där sonen Johan Adam föddes på Kulla Bruk år 1743. Hur familjen klarade sig ekonomiskt i Helsingfors år en gåta; i avkortningslängden för skatterna 1756 avskrevs Mosbergs änka som utfattig.

Om vi ska tro åldersuppgifterna i faderns bouppteckning var Justina Mosberg född ca 1746/1747; då hon ställdes inför rätta i december 1765 var hon således ca 18-19 år gammal. Enligt anklagelserna saknade Justina Mosberg arbetsgivare sedan mickelsmäss och bodde hos sin bror Anders på Sveaborg. Tidigare hade hon tjänat som piga, men var nu sjuk, något som hon också hänvisade till i sitt försvar. Dessutom tillbakavisade hennes representant i rätten alla anklagelser om liderligt leverne. Hennes representant i rätten var för övrigt inte vem som helst; hennes förmyndare var Peter Grevillius, rättens ordförande som jävade sig från rätten och istället bistod sin myndling.

Fallet behandlades i rätten vid flera tillfällen, då nya vittnen tillkallades. Trots arméns grava anklagelser var Justina Mosberg mitt i allt vit som snö. Hennes tidigare arbetsgivare vittnade om att hon visserligen som yngre varit en aning begiven på dans och flyktiga nöjen, men att hon alltid uppfört sig sedligt. Också hennes prästbetyg på Sveaborg vittnade om sedligt uppförande. Orsaken till att hon inte kunnat skaffa sig arbete var att hon just under tiden då tjänstefolket städslades legat sjuk. Men hux flux dök det upp en officer som lovade anställa henne genast han återvände till stadens från sin kommendering på landsbygden, tills dess kunde hon få vistas hos sin bror och krya på sig. Justina kunde promenera ut ur rättssalen som en fri kivnna, med en arbetsplats på lut. Var hon faktiskt bara ett oskyldigt offer för arméns hårda tjänstenit, som dock i regel var allt annat än nitiskt?

Om man inte vetat om orsaken till hennes sjukdom hade man nästan kunnat tro att hon faktiskt var så oskyldig som rättegången visade. Magistratens protokoll från året innan avslöjar dock att hon år 1764 hade behandlats för venerisk sjukdom. Även om magistraten inte verkar ha varit speciellt intresserad av lösaktighet, så följde man med sjukdomssituationen i staden och kunde vid behov beordra kvinnor (och ibland män) att söka vård. Med den tidens kurerande av veneriska sjukdomar var det dock lite si och så, i regel nöjde sig magistraten med att utdöma bastubad…. Om detta verkligen hjälpte kan man ju undra.