Vem äger forskningen? – Forskaren, universitet, förlaget eller mänskligheten?

Innan jag kom in på forskarbanan hade jag skrivit ett stort antal populärvetenskapliga artiklar i dagstidningar och tidskrifter av olika slag. Ibland kom uppdraget från tidningen eller tidskriften i fråga, men ofta kom också idén till vad jag skulle skriva om enbart från mig själv. En tanke som jag fann intressant eller angelägen utformades till en konkret tråd att ta fasta på och utveckla i skrift efter nödvändig utforskning. Efter att artikeln skickats in, så tog det några dagar och i undantag ett par veckor tills artikeln publicerades. Inom kort därefter trillade sedan ersättningen in på mitt bankkonto – inga stora summor, men helt skälig timpenning. När jag inbjöds att hålla föredrag på seminarier och konferenser så fick jag också skälig ersättning. Ingen jämförde eller mätte det jag gjorde enligt någon given måttstock. Det räckte att det var aktuellt, välskrivet och intressant. För den som var av annan åsikt var det fritt fram att öppet polemisera. Numera innehåller dagstidningarna sällan långa populärvetenskapliga inlägg eller debattartiklar. De flesta sidor fylls av snuttexter och bilder eller skidringar av enskilda personers liv och leverne. Ett viktigt forum för populärvetenskap har försvunnit och övertagits av olika publiceringskällor på Internet, mer eller mindre seriösa.

De vetenskapliga forskningsresultaten däremot, som många fler än forskare kunde ta del av, publiceras i dag oftast oåtkomliga för allmänheten. I den akademiska världen är policyn en helt annan än den var under min tid som skribent i dagspressen (och jag medger att valet av den akademiska banan var mitt eget). Som akademiker förmodas jag publicera mig med täta intervaller, i allmänhet oftare än vad den egentliga arbetstiden räcker till. Likaså ska jag gärna dela med mig av min forskning på konferenser så ofta jag kan. Ett stort arbete förväntas jag också lägga ner på att söka pengar för forskning och resor. Inte ett skvatt extra får jag för att ha rest utomlands och satt ner flera dar på att hålla ett 20 minuters anförande. Av goodwill ställer jag också upp och sakgranskar artiklar för flera akademiska journaler – någon ska ju också utvärdera det jag skriver frivilligt, så i rättvisans namn ställer jag upp gratis.

Universitet får 13 % av sin finansiering genom att jag och andra forskare vid universitetet lyckas få publicerat våra alster i internationella journaler som A1 artiklar (enl. Kultur- och Undervisningsministeriets klassificering). Ju högre Julkaisufoorumi sedan har klassat de journaler vi valt att publicera oss i, desto mer pengar genereras. Det lustiga i denna finansieringsmodell är dock att universiteten blir tvungna att betala stora summor för att de internationella forskningsjournaler, som vi forskare behöver i vårt dagliga arbete ska kunna finnas tillgängliga för oss i vår forskning för att vi sedan i vår tur ska kunna få våra artiklar publicerade i dessa journaler. Antalet journaler blir bara fler och fler och likaså gör systemet att allt fler försöker få bli en del av detta sammanhang – också som forskare och skribenter. Konkurrensen blir en grogrund för ekonomiska intressen, som styrs av stora förlagshus. Värst drabbas den enskilda forskare som av en eller annan anledning inte är kopplad via forsknings- eller arbetsavtal till ett universitet. För en sådan person är mycket av det som publiceras i dag otillgängligt. Inte ens de största universiteten har råd att köpa tillgång till alla akademiska publikationskanaler. Att det finns ett logiskt fel i denna internationellt verkande policy är lätt att se. Universiteten får sin basfinansiering via det vi forskare lyckas få publicerat, men de betalar stora summor för att vi ska få tillgång till en del av det basmaterial vi som skrivande forskare behöver. Vi lägger sedan ner en stor del av vår arbetstid (och även fritid) på att få externa bidrag för att forska och bli publicerade, och en stor del av den tiden går upp i rök – efter flera försök är resultatet: ingen finansiering och ingen publicering. Det oaktat kunde den ratade forskningen ha stor relevans i ett nationellt perspektiv eller som grundforskning. Det är en hel del som borde förändras i detta, men någonstans måste man börja och till det behövs modiga personer, som vågar ta strid mot väderkvarnarna.

År 2011 fick den ryska neuroforskaren Alexandra Elbakyan nog och beslöt att ändra på förlagsmonopolet. Hon har helt enkelt gjort 48 miljoner vetenskapliga artklar fritt tillgängliga på Internet. Enligt henne är det förlagen gör i grunden fel och hon ser det som allas rätt att ha tillgång till forskning av hög kvalitet. Det innebär enligt hennes logik att i jämlikhetens namn ska forskningsresultaten göras tillgängliga för alla. Det skulle också vara ett sätt att motarbeta den fördumning som sker när så många skriver om sådant de inte vet i olika öppna sammanhang på Internet och denna kvasikunskap sedan läses av många som inte inser att det är just kvasikunskap. Alexandra visar exempel på vad verklig bildning innebär. Vad vore bildning utom just mod att gå emot det rådande? Eller med Immanuel Kants ord Sapere aude! Våga veta! (Have the courage to use your own understanding!)

Läs mer om Alexandras förehavanden här:
http://www.sciencealert.com/this-woman-has-illegally-uploaded-millions-of-journal-articles-in-an-attempt-to-open-up-science

Och förslag till förändring av beräkningen av hur publikationerna värderas i Finland här:
https://www.tsv.fi/sites/tsv.fi/files/media/yo_rahoitusmalli_05062015_0.pdf

2 thoughts on “Vem äger forskningen? – Forskaren, universitet, förlaget eller mänskligheten?”

  1. Tämä oli kiinnostava kirjoitus ja olisi ollut kiinnostavaa lukea enemmänkin pohdintaa esim. open access lehtien ja saalistajajulkaisijoiden roolista. Johtavatko avoimuuden lisäämisen vaatimukset samalla siihen, että vaikka silloin juttu tulee kaikkien saataville itse julkaisemisesta tulee entistä enemmän rikkaiden etuoikeus? Miksi avoimessa julkaisemisessa kustannukset tulevat usein suoraan tutkijoiden itsensä maksettavaksi, vaikka perinteisten lehtien tilaukset maksetaan kirjastojen varoista? Joka tapauksessahan molemmat tavathan ovat vain tutkijayhteisön rahastamista: tutkijat tuottavat itse kaiken oleellisen materiaalin ja vertaisarviointikin tehdään hyväntekeväisyysperiaatteella, mutta kustantajat keräävät kaikki voitot eivätkä maksa tutkijoille mitään (tai vain jotain marginaalisia kirjoituspalkkioita) eli kunnon kertakorvaukset tai royaltit ovat utopiaa, vaikka miltei kaikissa muissa oleellisesti samanlaisissa tilanteissa tämä on normaali käytäntö. Kiinnostava näkökulma olisi myös ollut kansainvälisten julkaisujen selvästi suurempi arvostus verrattuna paikallisella kielellä toimiviin.

  2. Kiitos kommenteista! Viimeinen väitesi on ajankohtainen. Kenellä on enemmän hyötyä suomalisista tuloksista, silloin kuin ne koskevat nimenomaan maamme asioita – suomalainen vai ulkomaalainen lukijalla? Ja kuka edes jatkossa julkaista tuloksiansa Suomessa, jos niistä ei saa minkäänlaista arvostusta? Tarvitsisimme jatkossakin arvostettuja julkaisumahdollisuuksia sekä Suomessa että kansainvälisella areenalla, ja laadukas tutkimus sekä kansallisilla että kansainvälisillä kielillä.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *