Helsingfors universitet har nationellt ansvar för juristutbildningen på svenska i Finland. De facto betyder detta också att vi har ett särskilt ansvar för den juridiska forskning som bedrivs på svenska i Finland. Vi är inte ensamma här, eftersom också Åbo Akademi och Hanken har resurser på området. Men det är klart att Helsingfors universitet historiskt sett har haft en helt avgörande roll och fortfarande har den rollen i detta sammanhang.
Det finns ändå mycket gott att berätta. Vår Vasaenhet fungerar mycket bra och vi får tillräckligt med kvalificerade sökande till de juridiska studierna på svenska både i Helsingfors och i Vasa.
Vi har nyligen anställt en ny och energisk professor i civil- och handelsrätt, Ellen Eftestøl-Wilhelmsson. Hon kommer ursprungligen från Oslo, men har bott redan tjugo år i Finland.
Vad avser de akademiska anställningarna på svenska så vet vi att kretsarna är små. Det finns goda karriärmöjligheter utanför universitet. Men det finns goda karriärmöjligheter också på den finskspråkiga sidan, där vi trots allt ser att universitetet fortfarande är konkurrenskraftigt. På svenska sidan är detta inte längre självklart.
Det finns tecken på det inte längre är så lätt att anställa svenskspråkig personal till vår fakultet. Om man tänker på professorsnivån, har kompetenskraven generellt höjts vid vårt universitet. Vad gör man om det inte finns personer som kan uppfylla de krav som ställs?
Vi har introducerat en modell med fyra svenskspråkiga universitetslektorat som kompletterar de tre svenskspråkiga professurer som finns till hands. Systemet har fungerat tillsvidare, men modellen förutsätter att det finns kvalificerade doktorer som vill jobba vid universitetet. På den finskspråkiga sidan har vi redan omvandlat strukturen i och med att vi nu först och främst anställer personal enligt den så kallade tenure track-modellen. Är läget så dåligt att vi inte kan använda samma modell på den svenskspråkiga sidan pga att det saknas ambitiösa unga forskare?
Speciellt oroväckande är att det bland unga magistrar inte tycks finnas något intresse att söka de doktorandanställningar som har öronmärkts för svenskkunniga sökande. När vi i höstas utlyste två svenskspråkiga doktorandanställningar, en i privaträtt och en annan i offentlig rätt, fick vi sammanlagt två sökande. Till slut kunde endast den ena av dem anställas.
Det handlar om en ond cirkel: Om man inte har tillräckligt med duktiga professorer som är motiverade att rekrytera och sedan handleda unga doktorander och om man inte själv har forskningsprojekt och medel, finns det en risk att det i framtiden blir allt svårare att få nya professorer. Det finns en kamp om de mest begåvade på alla nivåer.
Man borde istället få i gång en god utveckling på ett eller annat sätt. Det krävs helt enkelt fortfarande forskningsverksamhet i och kunnande av juridik på svenska i Finland. Det kommer inte att räcka med enbart översatta läroböcker från finska även om också dessa är värdefulla i sig.
Vi måste hålla de akademiska karriärerna och traditionerna vid liv. Det handlar egentligen i grund och botten om vår rättskultur. Undervisningen måste basera sig på forskning också på den svenska sidan.
Det är egentligen inte så mycket brist på ekonomiska resurser utan brist på personer som får saker och ting rulla. Men för sådana som har ambitioner är banan mera öppen än någonsin.
Kimmo Nuotio
dekanus