Skoluniformerna är okej, så länge det inte är för strikta krav – intervju med en engelsk elev, som går på privatskola

Detta är den andra intervjun för denna blogg angående vår PBL-fråga: Ska skoluniformer införas i de finska skolorna. Intervjuerna gjordes för att få höra, vad elever som dagligen använder uniformer egentligen tycker om det. I båda intervjuerna kom det fram att skoluniformerna ger känslan av samhörighet, att de minskar på sociala skillnader. De intervjuade är syskon, vilket förståss påverkar i hur liknande åsikter de har, men skillnader hittades också. Båda tycker det är bra med skoluniformer, så länge man inte går helt över med kraven angående använding av dem och båda vill helre gå i en skola med skoluniformer än i en skola utan. I denna intervju kan man läsa om exempel på uniform i en privat pojkskola och vad Kyle, den intervjuade, har upplevt.

Kyle är storebror till Blue. Han är 13 år gammal och går på åttonde klass i en privat pojkskola i London. Jag fick tillstånd att intervjua honom av föräldrarna för denna intervju och även Kyle valde sitt namn själv, för bevarande av anonymiteten. Kyle har nästan samma situation som Blue, han har gått på ett kommunalt lågstadium med mindre strikta regler för skoluniformen än i privatskolan. Han har dock nästan två år bakom sig med högstadiets kostym och den är menad för enbart pojkar.
Privatskolan Kyle går på är nästan 400 år gammalt med starka traditioner. Detta syns också i skoluniformen och reglerna angående deras användning. Skolan har undervisning för 7-18 åringar, det vill säga grundskola och gymnasium. Eleverna använder skolans uniform hela denna tid, om de redan börjar som 7-åringar. Man kan också söka till skolan till högstadiet (vilket Kyle gjort) eller gymnasiet. De olika delarna av uniformen kan köpas i skolans egna butik. Varje dag ska man ha en vit skjorta som ska vara instoppad i uniformens svarta byxor. Den vita skjortan ska vara knäppt ända till den översta knappen, och ärmarna får inte vara uppkavlade. Man ska även ha en slips med skolans färger eller någon annan slips, man kan ha fått som pris för olika prestationer i studierna. Man kan alltså lite omväxla med slipsarna. Över den vita skjortan ska man ha skolans egna svarta kostym övredel med skolans initialer eller logo broderade över vänstra bröstet. Skorna får eleverna välja själva, men de ska vara svarta och det får inte synas något märke på dem. Pojkarna har även två olika idrotts uniformer, en för matcher och en för träning. De är i skolans färger, blått och svart. Till simningen ska man ha svarta simbyxor utan att märket syns.

Användningen av skoluniformen i lågstadiet (se Blues intervju för exaktare förklaring om hurdana uniformerna är) var trevligare, eftersom det inte var så mycket mera krav än den röda t-skjortan och blåa fleecen för dagligt bruk. Kyle tycker att reglerna kring användningen av skoluniformen i högstadiet är för strikta och det kan bli mycket obekvämt med dem speciellt på sommaren, då de kan bli upp till 30 celsius grader. Ibland kan man, med lov från läraren eller annan högre personal, få ta bort slipsen, knäppa upp översta knappen samt kavla upp ärmarna på skjortan, Om man gör detta utan lov kan man få anmärkningar och till och med kvarsittning. Det kan också bli dyrt om man tappar eller söndrar något plagg, som ingår i uniformen, eftersom man endast får dem från skolans egna butik för uniformer.

Kyle tycker, liksom sin syster Blue, att skoluniformen minskar på sociala skillnaderna i skolan och minskar mobbning gällande kläder och skor. Han nämner ändå att mobbning och jämförande förekommer ibland, men ganska sällan. Skoluniformen ger också, enligt Kyle, känslan av samhörighet bland eleverna i skolan och skoluniformen gör valet av kläder ytterst lätt, eftersom man aldrig får ha något annat på sig till skolan: “Man sparar pengar, för man behöver inte köpa några andra kläder för skolan än uniformen”.

Jag frågade som avsultande fråga, om Kyle skulle tänka sig att gå i en skola utan skoluniformer och han svarade att han kanske skulle kunna göra det. Han tycker att ett mera avslappnat system, som i hans lågstadium, skulle vara det bästa. Man har samhörigheten och skönare kläder, men man får ändå själv välja vissa delar själv. Det är alltså bekvämligheten som är det viktigaste. Kyle ville slutligen ännu tillägga, att han tycker det är lite konstigt att det krävs skoluniform i Storbritannien ända tills man gått ur gymnasiet, men i universitet finns inga krav. I arbetslivet krävs ofta kostym eller annan uniform, och universitetet är den sista tiden före arbetslivet.

Sammanfattning
Kyle är Blues 13-åriga bror, som nu går i åttonde klass i en traditionell pojkskola i London. Kraven för skoluniformerna är ganska strikta och endast skorna får man välja själv, men också de ska vara helsvarta utan att märket syns. Uniformerna kan bli ganska obekväma och man måste alltid ha dom fastknäppta och skjortan innanför byxorna, dock får pojkarna ibland lov att knäppa upp dem om det är mycket hett på sommaren. Kyle tycker, liksom sin syster, att skoluniformer ger känslan av samhörighet och minskar på de sociala skillnaderna som förekommer i vad man klär sig i. Det bästa systemet skulle vara en skola, där det fanns till exempel en t-skjorta och långärmad och resten av kläderna skulle man få själv välja.

Emma H.

Som källor har internet-sidor till skolorna använts, men hålls hemliga för bevarande av de intervjuades anonymitet.

Skoluniformerna är praktiska och ger en känsla av samhörighet – intervju med engelsk skolelev

I denna blogg kommer det finnas två intervjuer med barn som bor i London, England angående deras upplevelser av skoluniformer. Första intervjun gjordes i London på tisdag 14.2.2017. Den intervjuade är en flicka som är 10 år gammal. I detta inlägg kommer inte barnens namn eller skolor nämnas vid namn, för att ge dem anonymitet. Flickan valde själv att bli kallad Blue. Föräldrarna har också frågats om tillstånd för intervjuerna, vilket jag fick. Blues mamma ha också kommenterat på vissa saker angående praktisk infromation om skolorna och uniformernas utseende. Blue bor i England, men spenderar somrarna och julen i Finland, eftersom hennes ena förälder är Finsk och den andre är Rysk. Hon har bott i London i hela sitt liv. Allting i denna intervju är skrivet ur Blues subjektiva perspektiv, men lite öppnat av skribenten.

I England börjar man lågstadiet som 5-åring, så Blue går nu på sjätte och sista klass i sitt lågstadium. Lågstadiet är ett statligt (öppet för alla) lågstadium. Skolan har undervisning från daghem (kindergarten) till sjätte klass, efter det ska alla elever söka till ett högstadium, antingen kommunalt eller privat. Blue sökte till flera högstadium, både privat och kommunalt och fick precis veta att hon blivit antagen till hennes favoritskola, som är en privatskola för flickor.
Skoluniformerna skiljer sig beroende på vilken skola man granskar. Blue menar att i vissa skolor går man helt över, med kraven för obligatorisk klädsel samt tillbehör för eleverna (till exempel kostymer på 3-åringar, vattenflaskor eller väskor).

I Blues lågstadium har t-skjortor i olika färger enligt elevhem (Blue hörde till de röda, övrigt fanns också blå, grön och gul) med skolans namn skrivet stort på magen samt en blå fleece med skolans namn med liten print över vänstra bröstet. Barnen (eller föräldrarna) får själva välja hurdan nedre del de vill använda. Skorna finns det heller inget krav för. På första klass får alla också en blå väska med skolans namn på, men dem använder ingen efter ettan, utan alla har egna väskor, oftast ryggsäckar, säger Blue. Till skolgymnastiken får eleverna ha egna kläder, men det finns en vit t-skjorta, som Blue använder på varje lektion. Hon tillägger, att på gymnastiken får man inte ha några som helst smycken. Det är nog ändå mera av säkerhetsskäl än skoluniform.

I högstadiet kommer skoluniformen att se olika ut och mycket snyggare, enligt Blue. Eftersom Blue ännu inte använt dom, går vi efter det hon sett på sina besök i skolan och från en broschyr som hon fått från skolan. Till den obligatoriska uniformen hör en marinblå tröja med ljusviolet krage, på den en marinblå blazer med skolans namn på bröstet. I stället för tröjan under blazern, kan man också använda en vit kragskjorta. Nedre delen är antingen en marinblå kjol eller byxor. Skorna får man själv välja, men kravet för dem är att de ska vara svarta. Blue ser fram emot att använda skoluniformen i högstadiet eftersom det kan se ganska råddigt ut med alla olika byxor eller kjolar i lågstadiet, var man själv fick välja hurdan nedre del man fick ha. Skolan har också obligatoriska gymnastik kläder, med färgen marinblå. Blue kunde berätta, att nedre delen var en kort kjol men mera visste hon än så länge inte, och informationen fanns inte att finna.

När jag frågar Blue om hon tycker om att använda skoluniformer svarar hon utan att tveka: ja. Hon meddelar att hon kan lista upp mångan skäl varför hon tycker om dem och det passade bättre än bra för mig. Blue menar, att det är fint att alla har liknande klädsel, eftersom barnen inte behöver jämföra sig med varandra om vem som har det finaste eller dyraste modet. Man behöver inte uppleva mobbning eller uteslutning på grund av kläderna. Dock sker det ibland jämförande mellan eleverna om vilka skor eller väskor de har, mest bland pojkarna: Pojkarna tror att de är jättecoola med sina nya kläder, säger Blue. Här bör det påpekas att detta sker i Blues klass och detta är hennes upplevelse.

Skoluniformerna är också mycket praktiska. Till exempel om man tappar bort sig på en utflykt, på vilka man ofta far på med skolor i London, är det lätt att hitta den borttappade eleven tack vare uniformen. Skolans namn på skjortan hjälper också till för utomstående vuxna att hjälpa ett borttappat skolbarn. Blue tillägger också att skoluniformerna skapar en samhörighet bland eleverna i elevhemmen (man kan ha tävlingar och dylikt med elevhemmen), klassen eller hela skolan. Blue spekulerar också att många andra antagligen håller med henne om detta.

Något Blue skulle vilja ändra på angående skoluniformerna i hennes nuvarande lågstadium är, att alla skulle krävas bära mera liknande underdelar. Hon menar att det kan bli lite råddigt med massor av olikfärgade byxor, leggins och kjolar. Blue tycker också att för strikta regler angående obligatoriska kläder och accessoarer att ha till skolan är dåligt, lite valmöjligheter ska man ändå få ha angående sin stil.

När jag frågar Blue, om hon skulle kunna tänka sig att gå i en skola utan skoluniformer svarar hon att hon inte kan tänka sig det. Hon tror, att barnen säkert skulle börja tävla om vem som hade de finaste och dyraste kläderna, vilket skulle leda till att vissa barn skulle bli utanför och resurserna hemifrån skulle spela en mycket större roll, än i en skola där man använder skoluniformer. Dock sker jämförandet också i skolorna nu, men inte med kläder vilket är skönt.

Sammanfattning:
Blue tycker om konceptet med skoluniformer generellt och enligt egna erfarenheter. Hon ser fram emot sin nya skoluniform i hennes högstadium, vilket är en privat flickskola. Den kommer vara snyggare och mera sammanhållande än lågstadiets uniform, vilken på grund av valfri nedre del kan bli lite kaotisk i grupper. Hon tycker också att skoluniformerna ger en känsla av samhörighet och minskar mobbning och jämförandet av kläder. Mycket till dessa åsikter kan påverkas av att hon aldrig har gått i en skola utan skoluniformer eller umgås med kompisar som skulle ha erfarenheter.

Skoluniformerna verkar enligt henne alltså ha en positiv inverkan på känlsan samhörighet,  minskandet av mobbning, ger mindre maktställningar för jämförande av kläder och ser snyggt ut med många elever med samma kläder. Sin egen identitet kan man uttrycka med sin hårstil och andra valfria accessoarer.

Emma H.

P.s. Fortsättning följer med nästa intervju med Blues 13-åriga bror, som går i åttonde klass i en privat pojkskola.

På grund av anonymiteten kan jag inte avslöja källorna för infromationen jag har konfirmerat på skolans egna hemsidor.