“Fattiga ska inte ha barn” (Ny Tid dec 2010)
Ja det sa han faktiskt, fast jag inte trodde öronen först. Vi hade just flyttat till England på ett år och Oxfordshire bävade inför kommande nedskärningar. Regeringen varnade om att kommunerna, universiteten, militären, alla skulle tvingas spara, också bidragen till familjer måste minska. I det skede citerades den konservativa kulturmininstern Jeremy Hunt av BBC2: ”Antalet barn du har är ett val och det vi säger är att om mänskor lever på socialbidrag så gör de sina val, men de måste också ta ansvar för sina val. Det kommer inte att vara statens roll att finansiera dessa val.”
I Finland tror jag, hoppas jag, att ingen ens tänker så i tysthet. Dessutom inser alla som tagit sig en titt på befolkningsstrukturen att Finland (och Europa) behöver exakt varje baby som föds. Staten borde gladeligen betala om mänskor väljer att ha barn, för annars finns det ingen som kan betala kulturministrarnas och andras pensioner.
I England handlar barnskaffning om pengar på en alldeles annan nivå än i de nordiska länderna. En dagisplats kan kosta kring tusen pund i månaden. Det betyder att gränsen för när det lönar sig att arbeta snart kommer emot och många, i synnerhet mammorna, är hemma eller jobbar halvtid medan barnen är små. Skolorna börjar till all tur redan när barnen fyller fem och är gratis. (Det vill säga ifall du inte är övre medelklass och “måste” sätta barnen i privata skolor och internat. Jag träffade nyligen ett överklasspar på en exklusiv lunch i centrala London, så förmögna att ingendera lönearbetade utan de skötte ägorna och reste och umgicks och klagade under lunchen på alla latmaskar som lever på bidrag och skyr riktigt arbete. Vår konversation inledde de med att undra i vilken boarding school vi satt våra barn. )
Min kollega Stephen är en typisk akademisk nomad, som arbetat i fem städer under fyra år. Först nyligen kunde han äntligen flytta ihop med sin flickvän i en liten etta i London. De har båda fyllt trettio och skulle gärna få barn snart. Men hon arbetar för staden, i en enhet för misshandlade kvinnor, som antaligen snart tvingas stänga på grund av nedskärningarna. Att flytta till en större bostad med en persons inkomster är ganska otänkbart i London. Dessutom har de just gått miste om rätten till barnbidraget. Regeringen vill slopa det universella barnbidraget, ett av den brittiska välfärdsstatens landmärken, som hittills getts till alla barnfamiljer och legat ungefär på finsk nivå. Men Stephen förtjänar just så bra att de skulle nå över inkomstgränsen för barnbidraget.
Det är alltså många som inte har råd att skaffa barn och såras av Hunts ord. Fast Hunt talade egentligen om de verkligt fattiga. En annan konservativ politiker, lord Howard Flight, uttryckte oron tydligare: “Vi kommer att få ett system där medelklassen inte uppmuntras att föröka sig för det är verkligen dyrt. Men för dem som lever på bidrag finns alla orsaker att göra det. Det är inte så vettigt.” Flight har numera bett om ursäkt för sitt ordval. Men överallt, också bland de mest politiskt korrekta akademiker, stöter man på samma stereotypa bild. Problemet är att ”fel” mänskor skaffar sig massor barn i tid och otid för att få högre bidrag.
Stereotypen är inte helt osann. Jag hade förstås läst om hur vanligt det är med fattiga ensamstående mammor i Stor-Britannien. Ändå rycker jag till när jag hör lärare och vänner berätta om hur det alltid är några flickor på de sista klasserna, alltså 14-15-åringar, som börjar vänta barn och oftast slutar skolan i samma veva. Fast frågan är vilket det realistiska alternativet skulle vara för de här unga mammorna. Ser deras liv och arbetsmöjligheter så mycket bättre ut om de inte föder barn? En intressant psykologisk forskning visade hur tonårsmammor, jämfört med kvinnor som födde efter att de fyllt 25, vid sidan av inkomsterna allra mest skilde sig ifråga om otrygghet och framtidstro. Tonårsmammorna levde i en mindre förutsägbar och skrämmande verklighet, där det kanske inte är en så dum idé att få barn tidigare snarare än senare. De antog tillochmed att de skulle dö tidigare än vad de som kom från medelklassen gjorde.
Om det stämmer, kommer minskade bidrag inte att leda till färre tonårsmammor . Orsakerna är djupare än så. I Norden har vi ju också generösa barn- och hyresstöd, men ingen underklass på samma sätt som i Stor-Britannien.
Socialpolitikern Gösta Esping-Andersen var nyligen inbjuden till Oxford för att föreläsa om sin kommande bok, som handlar just om barnpolitik. Han inledde med att visa hur ojämlikheten mellan barn i de rika länderna ökar. Samhällets ekonomiska skillnader ökar, men också matvanorna, hobbyna, och hur mycket de vuxna satsar på barnen skiljer sig all tydligare. I dag ger högt utbildade föräldrar mer tid och uppmärksamhet till sina barn än någonsin, också klart mera än vad hemmammor gör. Många barn får därmed allt stöd de behöver, medan andra saknar trygghet och stöd. Enligt PISA-mätningarna saknar 13 procent av de brittiska barnen grundläggande kunskaper i matematik, i Finland är den andelen hälften mindre.
Esping-Andersen har ett tydligt recept: gör som Norden. Båda föräldrarna ska lönearbeta, och barnen ges bra dagvård. Mammornas lönearbete är det bästa skyddet mot familjernas fattigdom, visar han med mängder av övertygande data. Och just de mest utsatta barnen kan stödas av dagvården i rätt tid. Då de börjar skolan har alltför många viktiga utvecklingsskeden redan passerat.
Paketet låter som traditionell socialistisk familjepolitik. Men Esping-Andersen har konsulterar ett otal europeiska beslutsfattare och säljer det hela med lönsamhet. Han vill tala om inte bara social utjämning utan ”kognitiv omfördelning”. Det är i allas intressen att också de mest utsatta barnen utvecklas till sin fulla förmåga. Hur tänker ni sköta framtidens informationssamhället, om var åttonde inte kan räkna? Fattiga ska kunna bli med barn, men barnen ska inte bli fattiga.
Anna Rotkirch
