Fortbildning! On-site, närstudier, process och teamarbete

SUSTE fortbildning har under hösten 2019 utvecklat en flerformsfortbildning där bland annat “fortbildning mitt i daghemsverksamheten” varit i fokus. Det har inneburit att Maj Åberg-Hildén besökt daghem, genomfört skapande processer och samtalat med personal och barn mitt i deras vardag. Maj är till vardags lektor i textilslöjd vid Vindängens skola i Esbo. Under hösten har Maj stått till förfogande för SUSTE med sin erfarenhet och kunskap. Vid SUSTEs andra närtillfälle i fortbildningen blev vikten av den kontakt som Maj skapat till daghemmen under hösten betydelsefull. Här följer en dialog kring Majs erfarenheter:

Hannah: Berätta, vad är på gång just nu?

Maj: Vid det här laget har jag haft förmånen att besöka fem daghem. Jag har erbjudit daghemmen handledning i tovning med små barn. Jag hade inte kunnat föreställa mig att det skulle vara så trevligt att komma in som “tovningsexpert” och ha så tacksamma deltagare i barnen. En del av dem var till och med spända och förväntansfulla för vad som skulle hända.

Hannah: Kompanjonskap, teamarbete och delat lärarskap är en del av arbetsbilden inom småbarnspedagogisk verksamhet. Det här inspirerade oss att undersöka formatet med en ”gästande sakkunnig”. Vi har prövat ett koncept där du Maj fungerar som en ambulerande atelierista (begreppet lånat från Reggio Emilia), en gästande sakkunnig i skapande med slöjd. Kan du kort beskriva hur du planlagt besöken?

Maj: Under fortbildningens första modul gick vi tillsammans med deltagarna igenom hur slöjd kan användas som multimodal storytelling inom småbarnspedagogik. Till exempel kan man använda en berättelse som impuls för en textil skapandeprocess. Uppdraget för fortbildningens deltagare är att på sitt daghem skapa en lärmiljö där berättelsens värld fortsätter som något barnen skapat i ett RUM, i ordets vida bemärkelse. Det handlar inte om inredning eller kojbygge utan om att skapa en känsla av ett rum där en berättelse fortsätter att leva i de saker som skapas eller genom de handlingar som utförs i rummet.

Hannah: Ett föränderligt rum som lärmiljö är ett pedagogiskt grepp som ligger helt i linje med ett hållbart förhållningssätt till småbarnspedagogik. Rummet kan förstås som en plattform, en plats för tolkningar och meningsskapande. Vad har du upplevt tillsammans med personalen och barnen?

Maj: Det har varit en upplevelse för mig att se barnen jobba med ull – att känna först med fingertopparna, sedan med hela handen, stryka med händerna, trycka ullen mot ansiktet, dofta, ställa frågor och kommentera.

Hannah: Åh, ja jag kan riktigt känna hur stimulerande och inspirerande det har varit. Ullen är ju ett fantastiskt material som kan användas på så många sätt. Just ullens, fibrernas förvandlingsprocess genom tovning är en omvälvande upplevelse. Hurudan stämning var det, hur fick du med barnen i att skapa tillsammans?

Maj: Det var nog ingen konst att få med barnen. Då man bearbetar ull har man flera sinnen i bruk. Precis som du säger känns det lite magiskt då lösa fibrer förändras i en handvändning till en vacker sammetsaktig yta. Att arbeta med ull är så avväpnande både för stora och små. Om man är ganska liten måste man få tova i egen takt och då gäller det att dela upp tovandet i korta etapper. Då vi rulltovade med de äldre barnen räknade de så långt de kunde. Så följde pausgymnastik och vila. Så fortsatte vi igen. Med de yngre barnen läste vi tillsammans ramsor och pausade med fingergymnastik. Att tova är verkligen ingen tyst verksamhet.

Barn på Brita Maria Renlunds daghem tovar i ull.

Hannah: Så roligt att du beskriver det som att lära med hela kroppen. Inom småbarnspedagogiken lyfter man fram att barn ska få arbeta med laborativt lärande där de lekfullt utforskar material och tekniker och där de nyfiket får undersöka mening, sammanhang och betydelser. På vilket sätt tyckte du att barns lek, lekfullhet och nyfikenhet kom till uttryck?

Maj: Jag har för mig att ull, åtminstone så här mycket ull på en gång, var en ny upplevelse för barnen. Jag såg att de första minuterna inför det nya materialet inte var en entydigt positiv upplevelse för alla. Ull har en kännspak doft och är ganska strävt som material. För att undersökandet av ullen inte skulle leda till små ullhögar i stället för plattor uppmanade jag barnen att klappa och stryka ullen. Vi avslutade dagen med att alla satt sin tovade bit på sitt huvud och vi konstaterade att man kan göra mycket fina hattar av ull. Man kan tova till en hatt på ett huvud av trä. Idén och förslaget om att göra så kom av att ett barn hade sin tovade bit på huvudet. Då föll det sig naturligt att blicka framåt och placera tovning i ett större sammanhang. Att arbeta med ull är hållbar pedagogik på många sätt.

Hannah: Kan du beskriva hur du upplevde mening och sammanhang vid dina besök? Kan du beskriva om personalen och barnen upplevde meningsskapande och hur du tyckte att det kom till uttryck?

Maj: Det var givande att se hur väl personalen tog emot en teknik som kan upplevas som arbetsam och stökig för den som ska hålla i trådarna. Felaktigt tänker man till exempel att våttovning är en teknik där såpa och vatten flödar. Fel –fel- fel! Mycket vatten och mycket såpa bara hindrar ullfiber från att tovas. Av personalens kommentarer uppfattade jag att det för många blev en aha-upplevelse. De blev överraskade av att våttovning är så chosefritt och lätt när man vet hur och vad man gör. Vad barnen tänkte om vad de lärt sig är svårt att veta. Ett barn var mycket betaget av resultatet och ville genast ta hem det. Et annat barn frågade hur många nätter det är tills hen får tova. Ett tredje barn räknade upp alla planeter hen kunde. Allmänt kan jag säga att jag hade roligt och det såg ut som om barnen också hade det.

Hannah: Så fint att höra om att alla lärde sig utgående från sina förutsättningar. Barnen, personalen och du. Jag undrar, kan det som ni skapade vara en del av barnens berättelser på daghemmet. Kan det till och med vara hållbara berättelser? Om de kan vara det, beskriv gärna hur.

Maj: De vuxna har nog ganska fullt upp under arbetsdagen på ett daghem. Trots det, var nästan alla av fortbildningens kursdeltagare i gång med att på sina daghem skapa rum. De arbetade med att utgående från ett uppslag i en bok skapa vidgade världar, rum för berättelser de hade valt att undersöka och tolka. På ett daghem hade man till exempel utgått från berättelsen Lilla Spigg (Julia Donaldson, 2014) och avsatt en plats i matsalen som omvandlades till en havsbotten. Här fanns tovade fiskar, som var fästa på en blå vägg. På golvet var en beige matta och barnen fick riva blåa och vita remsor

som skulle hänga ner från taket för att simulera hav. För havsbottnen fanns förslag om stenar, kvistar och skattkistor. Ur det här rummet växte det fram otaliga möjligheter att behandla hållbarhet till exempel om varför allt som lever behöver rent vatten. Ett annat daghem hade konkret tagit fasta på hållbarhet genom att följa ett uppslag om en nalle, ett mjukisdjur som av misstag hamnar i sopbilens stora gap.

Hannah: Oj, det verkar som om fortbildningen har satt igång skapandeprocesser. Under det andra närstudietillfället blev det tydligt då deltagarna samtalade med dig Maj att dina besök hade betydelse för deras professionella konturer. Deltagarna kommunicerade också att de tänkte på sin arbetsplats som en lärmiljö på ett annat sätt än innan fortbildningen. Det här andra närstudieillfället inleddes ju med en föreläsning av Lily om hållbarhet som medvetenhet. Deltagarna arbetade under närstudietillfället med att skapa framtidsvisioner om hållbara daghem genom tankekartor. Därefter förde jag deltagarna över till frågor om hur man kan använda arbetssättet ”att främmandegöra det bekanta” som pedagogisk medvetenhet om lärmiljöer. Vi arbetade med att främmandegöra det bekanta genom att fotografera närmiljön i snabba skisser (upptäck formerna triangel, cirkel och kvadrat). Vi överförde skisserna till broderi. Att kombinera fotografi och broderi som ett sätt att gestalta sitt förhållningssätt till lärmiljö var till en början överraskande för deltagarna. Vad fick du för impulser av den situationen?

Maj: Jag blir barnsligt förtjust av oväntade kombinationer. När jag gick i skola kommer jag ihåg att vår bildkonstlärare bad oss göra färgkombinationer som var så fula som möjligt. Det var en uppgift som intresserade mig mycket. Jag försökte skapa än den ena fula och fulare färgkombinationen än den andra. Det finns inte något som den perfekta fulheten – allt handlar ju om material, ljus och skugga. På samma sätt vill jag se slöjden. Vad som händer i människan i en skapandeprocess borde intressera oss pedagoger mycket mer.

Hannah: Så intressant det har varit att ta del av dina insikter Maj. Det är verkligen betydelsefullt att höra hur möten mellan olika professioner skapar nya sätt att samverka kring hållbar småbarnspedagogik. Det här samtalet om SUSTE fortbildning fick mig att inse att det är möjligt att göra en gestaltande forskning, en estetisk respons om professionella konturer och professionsinnehåll på ett nytt sätt. Jag tror minsann att jag ska brodera fram en forskningsrapport om hållbara berättelser i fortbildning. Jag kan grunderna i broderi. Vill du Maj lära mig mer om hurudana stygn jag kan använda för att brodera fram berättelsen?

Hannah Kaihovirta, Docent och universitetslektor i estetiska ämnenas didaktik.

Maj Åberg-Hildén, lektor i textilslöjd och forskningsassistent i SUSTE.

Leave a Reply

Your email address will not be published.