Fortbildning! On-site, närstudier, process och teamarbete

SUSTE fortbildning har under hösten 2019 utvecklat en flerformsfortbildning där bland annat “fortbildning mitt i daghemsverksamheten” varit i fokus. Det har inneburit att Maj Åberg-Hildén besökt daghem, genomfört skapande processer och samtalat med personal och barn mitt i deras vardag. Maj är till vardags lektor i textilslöjd vid Vindängens skola i Esbo. Under hösten har Maj stått till förfogande för SUSTE med sin erfarenhet och kunskap. Vid SUSTEs andra närtillfälle i fortbildningen blev vikten av den kontakt som Maj skapat till daghemmen under hösten betydelsefull. Här följer en dialog kring Majs erfarenheter:

Hannah: Berätta, vad är på gång just nu?

Maj: Vid det här laget har jag haft förmånen att besöka fem daghem. Jag har erbjudit daghemmen handledning i tovning med små barn. Jag hade inte kunnat föreställa mig att det skulle vara så trevligt att komma in som “tovningsexpert” och ha så tacksamma deltagare i barnen. En del av dem var till och med spända och förväntansfulla för vad som skulle hända.

Hannah: Kompanjonskap, teamarbete och delat lärarskap är en del av arbetsbilden inom småbarnspedagogisk verksamhet. Det här inspirerade oss att undersöka formatet med en ”gästande sakkunnig”. Vi har prövat ett koncept där du Maj fungerar som en ambulerande atelierista (begreppet lånat från Reggio Emilia), en gästande sakkunnig i skapande med slöjd. Kan du kort beskriva hur du planlagt besöken?

Maj: Under fortbildningens första modul gick vi tillsammans med deltagarna igenom hur slöjd kan användas som multimodal storytelling inom småbarnspedagogik. Till exempel kan man använda en berättelse som impuls för en textil skapandeprocess. Uppdraget för fortbildningens deltagare är att på sitt daghem skapa en lärmiljö där berättelsens värld fortsätter som något barnen skapat i ett RUM, i ordets vida bemärkelse. Det handlar inte om inredning eller kojbygge utan om att skapa en känsla av ett rum där en berättelse fortsätter att leva i de saker som skapas eller genom de handlingar som utförs i rummet.

Hannah: Ett föränderligt rum som lärmiljö är ett pedagogiskt grepp som ligger helt i linje med ett hållbart förhållningssätt till småbarnspedagogik. Rummet kan förstås som en plattform, en plats för tolkningar och meningsskapande. Vad har du upplevt tillsammans med personalen och barnen?

Maj: Det har varit en upplevelse för mig att se barnen jobba med ull – att känna först med fingertopparna, sedan med hela handen, stryka med händerna, trycka ullen mot ansiktet, dofta, ställa frågor och kommentera.

Hannah: Åh, ja jag kan riktigt känna hur stimulerande och inspirerande det har varit. Ullen är ju ett fantastiskt material som kan användas på så många sätt. Just ullens, fibrernas förvandlingsprocess genom tovning är en omvälvande upplevelse. Hurudan stämning var det, hur fick du med barnen i att skapa tillsammans?

Maj: Det var nog ingen konst att få med barnen. Då man bearbetar ull har man flera sinnen i bruk. Precis som du säger känns det lite magiskt då lösa fibrer förändras i en handvändning till en vacker sammetsaktig yta. Att arbeta med ull är så avväpnande både för stora och små. Om man är ganska liten måste man få tova i egen takt och då gäller det att dela upp tovandet i korta etapper. Då vi rulltovade med de äldre barnen räknade de så långt de kunde. Så följde pausgymnastik och vila. Så fortsatte vi igen. Med de yngre barnen läste vi tillsammans ramsor och pausade med fingergymnastik. Att tova är verkligen ingen tyst verksamhet.

Barn på Brita Maria Renlunds daghem tovar i ull.

Hannah: Så roligt att du beskriver det som att lära med hela kroppen. Inom småbarnspedagogiken lyfter man fram att barn ska få arbeta med laborativt lärande där de lekfullt utforskar material och tekniker och där de nyfiket får undersöka mening, sammanhang och betydelser. På vilket sätt tyckte du att barns lek, lekfullhet och nyfikenhet kom till uttryck?

Maj: Jag har för mig att ull, åtminstone så här mycket ull på en gång, var en ny upplevelse för barnen. Jag såg att de första minuterna inför det nya materialet inte var en entydigt positiv upplevelse för alla. Ull har en kännspak doft och är ganska strävt som material. För att undersökandet av ullen inte skulle leda till små ullhögar i stället för plattor uppmanade jag barnen att klappa och stryka ullen. Vi avslutade dagen med att alla satt sin tovade bit på sitt huvud och vi konstaterade att man kan göra mycket fina hattar av ull. Man kan tova till en hatt på ett huvud av trä. Idén och förslaget om att göra så kom av att ett barn hade sin tovade bit på huvudet. Då föll det sig naturligt att blicka framåt och placera tovning i ett större sammanhang. Att arbeta med ull är hållbar pedagogik på många sätt.

Hannah: Kan du beskriva hur du upplevde mening och sammanhang vid dina besök? Kan du beskriva om personalen och barnen upplevde meningsskapande och hur du tyckte att det kom till uttryck?

Maj: Det var givande att se hur väl personalen tog emot en teknik som kan upplevas som arbetsam och stökig för den som ska hålla i trådarna. Felaktigt tänker man till exempel att våttovning är en teknik där såpa och vatten flödar. Fel –fel- fel! Mycket vatten och mycket såpa bara hindrar ullfiber från att tovas. Av personalens kommentarer uppfattade jag att det för många blev en aha-upplevelse. De blev överraskade av att våttovning är så chosefritt och lätt när man vet hur och vad man gör. Vad barnen tänkte om vad de lärt sig är svårt att veta. Ett barn var mycket betaget av resultatet och ville genast ta hem det. Et annat barn frågade hur många nätter det är tills hen får tova. Ett tredje barn räknade upp alla planeter hen kunde. Allmänt kan jag säga att jag hade roligt och det såg ut som om barnen också hade det.

Hannah: Så fint att höra om att alla lärde sig utgående från sina förutsättningar. Barnen, personalen och du. Jag undrar, kan det som ni skapade vara en del av barnens berättelser på daghemmet. Kan det till och med vara hållbara berättelser? Om de kan vara det, beskriv gärna hur.

Maj: De vuxna har nog ganska fullt upp under arbetsdagen på ett daghem. Trots det, var nästan alla av fortbildningens kursdeltagare i gång med att på sina daghem skapa rum. De arbetade med att utgående från ett uppslag i en bok skapa vidgade världar, rum för berättelser de hade valt att undersöka och tolka. På ett daghem hade man till exempel utgått från berättelsen Lilla Spigg (Julia Donaldson, 2014) och avsatt en plats i matsalen som omvandlades till en havsbotten. Här fanns tovade fiskar, som var fästa på en blå vägg. På golvet var en beige matta och barnen fick riva blåa och vita remsor

som skulle hänga ner från taket för att simulera hav. För havsbottnen fanns förslag om stenar, kvistar och skattkistor. Ur det här rummet växte det fram otaliga möjligheter att behandla hållbarhet till exempel om varför allt som lever behöver rent vatten. Ett annat daghem hade konkret tagit fasta på hållbarhet genom att följa ett uppslag om en nalle, ett mjukisdjur som av misstag hamnar i sopbilens stora gap.

Hannah: Oj, det verkar som om fortbildningen har satt igång skapandeprocesser. Under det andra närstudietillfället blev det tydligt då deltagarna samtalade med dig Maj att dina besök hade betydelse för deras professionella konturer. Deltagarna kommunicerade också att de tänkte på sin arbetsplats som en lärmiljö på ett annat sätt än innan fortbildningen. Det här andra närstudieillfället inleddes ju med en föreläsning av Lily om hållbarhet som medvetenhet. Deltagarna arbetade under närstudietillfället med att skapa framtidsvisioner om hållbara daghem genom tankekartor. Därefter förde jag deltagarna över till frågor om hur man kan använda arbetssättet ”att främmandegöra det bekanta” som pedagogisk medvetenhet om lärmiljöer. Vi arbetade med att främmandegöra det bekanta genom att fotografera närmiljön i snabba skisser (upptäck formerna triangel, cirkel och kvadrat). Vi överförde skisserna till broderi. Att kombinera fotografi och broderi som ett sätt att gestalta sitt förhållningssätt till lärmiljö var till en början överraskande för deltagarna. Vad fick du för impulser av den situationen?

Maj: Jag blir barnsligt förtjust av oväntade kombinationer. När jag gick i skola kommer jag ihåg att vår bildkonstlärare bad oss göra färgkombinationer som var så fula som möjligt. Det var en uppgift som intresserade mig mycket. Jag försökte skapa än den ena fula och fulare färgkombinationen än den andra. Det finns inte något som den perfekta fulheten – allt handlar ju om material, ljus och skugga. På samma sätt vill jag se slöjden. Vad som händer i människan i en skapandeprocess borde intressera oss pedagoger mycket mer.

Hannah: Så intressant det har varit att ta del av dina insikter Maj. Det är verkligen betydelsefullt att höra hur möten mellan olika professioner skapar nya sätt att samverka kring hållbar småbarnspedagogik. Det här samtalet om SUSTE fortbildning fick mig att inse att det är möjligt att göra en gestaltande forskning, en estetisk respons om professionella konturer och professionsinnehåll på ett nytt sätt. Jag tror minsann att jag ska brodera fram en forskningsrapport om hållbara berättelser i fortbildning. Jag kan grunderna i broderi. Vill du Maj lära mig mer om hurudana stygn jag kan använda för att brodera fram berättelsen?

Hannah Kaihovirta, Docent och universitetslektor i estetiska ämnenas didaktik.

Maj Åberg-Hildén, lektor i textilslöjd och forskningsassistent i SUSTE.

Fortbildning: HÅLLBARHET INOM SMÅBARNSPEDAGOGIK

Hur gör man småbarnspedagogiken mera hållbar? Det här var en av kärnfrågorna när projekt SUSTE tillsammans med Regionförvaltningsverket den 16 september ordnade kick off för fortbildningen HÅLLBARHET INOM SMÅBARNSPEDAGOGIK som pågår under hösten 2019. Fortbildningen arrangeras för personal på daghem och förskolor och består totalt av tre moduler som på olika sätt behandlar multimodal storytelling som ett verktyg för arbete med hållbarhetsfrågor. En grundtanke är att använda sig av berättande i olika modaliteter för att närma sig hållbarhetsfrågorna och den oro som miljö- och klimatkrisen väcker hos både barn och vuxna. Till det första tillfället kom ett tiotal deltagare, främst från huvudstadsregionen men också från Åboland.

Från SUSTES sida medverkade Hannah Kaihovirta, Maj Åberg-Hildén och Ann-Christin Furu som utbildare i Modul 1. Under dagen fick deltagarna själva uppleva och uttrycka multimodalitet och multilitteracitet i form av texter, bilder, musik och skapande. Efter en kort inledning av Hannah och Maj byggdes lärprocessen upp av flera på varandra följande element med utgångspunkt i ett av uppslagen i Olof Landströms och Lotta Olssons poetiska verk MITT BLAND STJÄRNOR (Lilla Piratförlaget, 2016).

Ungefär såhär framskred processen:

Vad ser du i bilden? Den första övningen bestod i att läsa av bilden sådan som den är – rakt upp och ner, med texten övertäckt. Som stöd i den här fasen fungerade följande frågor: Vad finns i förgrund, mitt och bakgrund? Vilka former och färger? Hurudana perspektiv och proportioner? Bara beskriv det du ser med ett eget verbalt och visuellt uttryck: kanske kan du skriva fram en egen uppräkning, text, eller liten dikt?

Vad hör du i dikten? Nästa moment blev att lyssna till en uppläsning av den text som författaren skrivit i anslutning till bilden. Hurudana ord finns här? Vilka ljud? Vilken är relationen mellan bild och text? Vilka tankar och känslor väcker dikten i dig?

Vad vill du skapa utgående från bilden? Nu var det dags att gå vidare med hjälp av grillpinnar, gummisnoddar och flätade snoddar. Kanske skapa ett eget ”rum” med koppling till myror och musslor. Kanske skapa egna småkryp? Maj gav handledning i olika tekniker för att göra snoddar (flätade, tvinnade, virkade och stickade) medan Hannah medverkade i byggandet av tredimensionella konstruktioner.

En av intentionerna med detta moment var att lära känna de olika materialen och teknikerna; deras struktur, textur och potential. Att lyssna in de olika möjligheter materialet och tekniken kan erbjuda i fråga om skapande. Och – självklart – att överlämna sig åt den skapande processen.

Eftermiddagen ägnades till en början åt ett praktiskt exempel på hållbarhetsarbete inom småbarnspedagogiken. Aija Mäkinen från Pargas stad presenterade GÄDDAN OCH GÄNGET – ett tioårigt projekt med fokus på ett brett spektrum av hållbarhetsfrågor inom småbarnspedagogiken. En konklusion blev att långsiktighet och gott samarbete mellan olika aktörer är en förutsättning för att arbetet ska bli verkningsfullt

Småningom blev det dags för deltagarna att återgå till processen med multimodal storytelling i form av en skrivuppgift och avslutande reflektion och diskussion. Vad kan myror och musslor ha på hjärtat? Var och en fick gå i roll och skriva korta hälsningar från de olika småkrypen till oss människor.

Här handlade det om att byta perspektiv, att odla sin empati och forma ett uttryck för en annan levande varelses situation.

Hur gjorde vi? Hur tänkte vi? Hur talade materialen till oss? Deltagarna reflekterade och diskuterade kring de skapelser de gjort och sina intryck av varandras skapelser.

Här gjordes kopplingar till de öppna materialens potential i meningsskapande processer, till möjligheten att använda det man skapat på ett mångsidigt sätt och till att återbruka material på ett kreativt sätt. Och tanken om att allt detta kan vara element i en genomtänkt hållbarhetspedagogik för de yngsta barnen.

Den första fortbildningsdagen avrundades av Ann-Christin genom en teoretisk överblick som behandlade ett urval av grundläggande begrepp och perspektiv på vad hållbarhet kan vara i en småbarnspedagogisk kontext. Deltagarna fick också instruktioner för den portfolio de kommer att göra under fortbildningen. Nu är vi igång och ser med intresse fram emot kommande två moduler!

 

LÄSGLÄDJE

Det händer mycket i anslutning till SUSTE just nu! Senaste veckas onsdag var vi med på seminariet LÄSGLÄDJE – läsning med de yngsta på centrumbiblioteket Ode i Helsingfors.

Seminariet var med sina 120 deltagare välbesökt och det mångsidiga programmet gav ett brett perspektiv på läsning i många modaliteter. En liten glimt från dagen kan du få genom att läsa Monica Martens-Seppelins blogginlägg här.

Hannah och Ann-Christin från SUSTE deltog på olika sätt i seminariet och gav projektet synlighet. Hannah höll en workshop med namnet Delade berättelser – om multilitteracitet, kommunikation och skaparglädje med utgångspunkt i Mauri Kunnas “sannsaga” om hur postgången fungerade för länge sedan i Finland. Ann-Christin var moderator för dagen och presenterade SUSTE samt höll en workshop på temat Läsglädje för alla barn i Svenskfinland – hur kommer vi dit?.   

Delar av seminariet videofilmades och nedan finns videon från några av dagens föreläsningar och presentationer.

Inledning, Ann-Christin Furu

Läsambassadörerna, Henrika Andersson och Amanda Audas-Kass

Föreläsning, Anne-Marie Körling (endast för internt bruk, lösenord krävs)

Under dagens hölls presentationer av aktuella läsfrämjande projekt och satsningar:

Barbro Enckell-Grim, Läscentrum

Maja Ottelin, Sydkustens landskapsförbund

Ann-Christin Furu, SUSTE/Helsingfors universitet

Ann-Catrin Rosenberg, Svenska YLE/BUU-klubben

Det läsfrämjande arbetet fortsätter nu både inom och utom ramen för SUSTE. Sedan hösten 2017 samverkar den svenska utbildningslinjen för lärare inom småbarnspedagogik vid Helsingfors Universitet med några andra finlandssvenska aktörer (Sydkusten, Folkhälsan och Förlaget M) för att öka intresset för läsning bland barn under skolåldern. Vi är också med i styrgruppen bakom de nya finlandssvenska läsambassadörerna. På det här sättet kan SUSTEs explorativa forskning stå i tät dialog med de aktörer som just nu arbetar för att stärka läsningen med de allra yngsta runt om i Svenskfinland.

Läsning är som sådan en hållbarhetsfråga! Mångsidiga läsfärdigheter är en förutsättning för ett aktivt medborgarskap och därmed också en demokratifråga. Läsning erbjuder sätt att förhålla sig själv till världen, att förstå sig själv och sina medmänniskor. Läsning är också ett sätt att utveckla sin empati – och kanske just därför ett så centralt element på vägen mot det etiska ansvarstagande och hållbara handlingssätt som också småbarnspedagogiken förväntas bidra till. SUSTE lär alltså återkomma till dessa teman i framtida inlägg.

 

 

Cooperation and joint exploration

The most fruitful research and development takes place in collaboration. New ideas do not only emerge from individual thinking, but also from hours of deep discussions. SUSTE is a terrific example on this. However, in this blog contribution I will not tell about Ann-Christin’s, Hannah’s and my common undertakings, but about another collaboration, which is also related to SUSTE in many ways.

All the spring semester this year, I was lucky to host two Norwegian research colleagues, Tuula Skarstein and Frode Skarstein, both from Stavanger University. They were my guests at the University of Helsinki. In the previous autumn I spent a week at their university, and visited Norwegian preschools in company with Tuula. Already then we three devoted many hours discussing our common research interest.

Common interest in science education

All three of us are lecturers in science education, and the target is both early childhood student teachers and student teachers on higher educational levels. However, the research we developed together in Finland focused especially on two topics: early childhood education in the Anthropocene and species training among early childhood student teachers. I will tell more about the Anthropocene research in another blog text about the ECER conference, and below concentrate on species training and other collaborative interests.

Tuula and Frode already had developed and studied training in species knowledge among Norwegian students, now we wanted to explore together how willing the early childhood teacher students in Helsinki would be to learn species. Since the students that we studied were very positive to the whole idea, we gave it a try and I included species knowledge in my course by help of Tuula. Afterwards, we studied through multiple methods how the students had experienced the learning. Finally, we combined our studies in Finland and Norway to receive a most realistic picture of if it was any idea to train early childhood teacher students to recognize and know species. We presented this study in EECERA (see the previous blog by Ann-Christin) in Thessaloniki and the audience raised many questions and was eager about our findings. This autumn we are completing an article for the journal Sustainability, where we will tell more about the results.

Sustainability education and biodiversity

During Tuula’s and Frode’s stay in Finland, we also organized a seminar for Finnish and Norwegian teacher educators about sustainability in teacher education. The first day was located at the Siltavuorenpenger campus with various interesting presentations on the topic by researchers from both Finland and Norway. The second day the participants visited the preschool Kippari in Espoo. The host for this visit was the preschool teacher Outi Aarnisalo. This was a strategic choice, because Kippari has a strong environmental and sustainability profile, and Outi has been one of the promoters for years.

My collabaroation with Outi Aarninsalo started in 1995 in the framework of the Nature House Villa Elfvik’s biodiversity project Lumoaako lumo. This project included 10 schools and 18 preschools in Espoo, among them Kippari.  Later in 1999 our collaboration continued in a second Espoo project, KOVA (comprehensive teacher training in environmental education) with 23 preschools as participants. This second project was initiated by a handful preschool teachers in Espoo. The history shows that environmental education and sustainability in early childhood education has a long history in Espoo. When I initiated the LUMO project I was surprised and happy that so many preschools directly showed an interest in the topic biodiversity.  One of Tuula’s, Froode’s and my attempts in our present research is to offer species knowledge a role in early childhood teacher education. An important goal with that is to increase the understanding of how humans depend on biodiversity and need to prevent its loss.

Education in practice

The researcher guests also took part in practical education. Frode held a lecture on digital tools for my Finnish colleagues. Tuula was a co-teacher on a few of my lectures and also participated as a teacher in our field studies and visits, for example to the Ympäristökoulu Polku (environmental school) owned by Kierrätyskeskus’ (Reuse Centre) and to the Nature House Villa Elfvik in Espoo. Together with Tuula we led a whole field study day at Villa Elfvik starting in the early morning with bird watching. The planning officer Katri Luukkonen presented the Nature House’s learning programs for early childhood groups. Ann-Christin (from SUSTE) took part as an observer this day.

Our students were enthusiastic about how much this day offered of experiences on how to engage children in nature activities. This day it also became obvious for them how fun it is to know species, because they obviously recognized so much more when they were outdoors than before the training.

Frode and I also had a possibility to visit Harakka Nature Centre on an island close to Helsinki. We had good guiding from the chemistry teacher Asta Ekman. Both in the many interesting buildings and by a walk around the island, we received an exciting picture of the nature school education on Harakka.

This was a few examples on how we spent the spring semester together in a Finnish/Norwegian collaboration. Tuula and Frode also participated in meetings with SUSTE’s support group and other activities at the faculty, like research events and conferences. Not to forget that Tuula, Frode and I spent man interesting moments discussing post humanism in relation to early childhood education. In sum it was a fine beginning of our joint research, and I am grateful to the time we could spend together in Helsinki.  Thanks Tuula and Frode!

SUSTE at EECERA2019 in Thessaloniki

In late August SUSTE researchers Lili-Ann Wolff, Hannah Kaihovirta and Ann-Christin Furu participated in the 29th annual EECERA conference in Thessaloniki, Greece. Here is a glimpse from it!

EECERA is short for European Early Childhood Education Research association and the annual conference is the largest European conference on matters related to learning in the early years. With more than 900 delegates it provides an excellent arena for scholars, researchers, practitioners as well as policy makers to meet up and share knowledge on ECEC. The conference attracts not only European delegates, but also researchers from Australia, New Zealand, Canada and the US.

Some of the researchers who took part in the inauguration of the SIG group on Sustainability in Early Childhood Education.

On the first day of the conference, SUSTE researchers Ann-Christin Furu and Lily-Ann Wolff took part in the inaguation of a brand new EECERA Special Interest Group: the SIG on Sustainability in Early Childhood. The SIG group is the result of an initiative from Ann-Christin together with professor Eva Ärlemalm-Hagsér from Mälardalen University in Sweden and PhD Sue Elliot from University of New England in Australia. The first meeting gathered some 15 participants and during the following days more than 30 researchers from three continents (Europe, Australia, and America) registered as members of the new SIG group. The group aims strengthen research and debate around sustainability issues in the early years and it can hopefully contribute to a sustainable future for children across the globe.

Research from the SUSTE project was presented in three separate sessions during the conference, which gave the project good visibility and created nice opportunities for networking in various contexts.

Hannah Kaihovirta presented the paper Desires of the other. Multimodality and aesthetics in sustainability education (co-authored with Furu) in a session on children´s agency, citizenship and sustainability.

Lili-Ann Wolff presented the paper Sustainability education in Finnish early childhood Teacher Education. Why does policy fail? (co-authored with Furu) in a symposium called “Where is education for sustainable development in early childhood teacher education? Perspectives from Australia, Norway and Finland.”

Ann-Christin Furu presented the paper Developing sustainability education in Finnish ECEC – merging bits and pieces (co-authored with Kaihovirta and Wolff) in a session where focus was on issues of sustainability in ECEC.

All three papers will be turned into scientific articles during late 2019 and published in international journals. The findings will also be integrated in both teacher education and professional development projects in Finnish ECEC.

SUSTE researchers Hannah Kaihovirta, Ann-Christin Furu and Lili-Ann Wolff at the conference dinner.

An important aspect of every conference are the social events. Coffee breaks, lunches and dinners provide excellent opportunities for informal discussions and networking. During the conference SUSTE researchers connected with researchers from all over Europe as well as from Australia and America. Some of these new acquaintances will surely lead to future collaborations and exchanges.

From a sustainable stories-perspective, the EECERA conference was hence a valuable give and take.

The multiple and multilayered stories of sustainability (and perhaps un-sustainability) unfolded during the conference, both verbally, visually, and in terms of artifacts and practice were thought provoking. It is obvious that the path to sustainability is still both long and demanding and it seems that countries like Finland has both a special responsibility and possibility to raise discussion about these matters and to take a leading role in the development of sustainability education in the early years. With respect to the urgency and magnitude of the sustainability challenges, new and fruitful approaches has to been explored. In this sense, the core idea of SUSTE – to engage children and adults in multimodal storytelling and sustainability – and the intention to create a “pedagogy of hope and action” is both relevant and timely.

Last, but not least, the SUSTE researchers wants to direct a warm thank you to Svenska Kulturfonden, which made it possible to attend the conference!

 

 

Kandidatavhandlingar inom SUSTE

Inom projekt SUSTE har under våren 2019 haft glädjen att följa två studenter som skrivit sina kandidatavhandlingar om hållbarhetsfrågor inom småbarnspedagogik.

Amelie Lignells kandidatavhandling Ekologisk hållbarhet på daghem – en studie i hur ekologisk hållbarhet synliggörs i småbarnspedagogisk verksamhet undersöker hur arbetslag beskriver sitt arbete med den ekologiska dimensionen av hållbarhetsfrågor.

Malin Naskis avhandling Hållbar utveckling och bildkonst inom småbarnspedagogiken, möjligheter och begränsningarundersöker hur smbarnspedagoger förstår hållbarhet, bildkonst och visuella uttrycksformer samt hur förståelsen blir synlig i deras vardag på daghem och i förskolor.

SUSTE-forskarna Ann Christin Furu och Hannah Kaihovirta har stått till förfogande som studenternas andra handledare och projektet har erbjudit en plattform där studenterna haft tillgång till data, material, litteratur, teori och metoder för sina undersökningar. Båda arbetena informerar också den pågående forskningen inom SUSTE på ett sätt som stärker dialogen mellan teori och praktik.

Avhandlingar är en självklar del av universitetens vardag. För den enskilda studenten är avhandlingen en övning i att förhålla sig analytiskt till ett fenomen. I avhandlingsarbetet fördjupar hen sitt teoretiska kunnande, men närmar sig också den empiriska verkligheten på ett systematiskt sätt. Att bedriva forskningsarbete handlar också om att utveckla ett tolkande förhållningssätt till en ofta komplex verklighet.

Samtidigt är varje avhandling ett autentiskt bidrag till en pågående större berättelse.  Berättelsen innefattar förståelsen av universitetens tre uppdrag – att bedriva utbildning och forskning och att samverka med omgivning och samhälle. Hur det här genomförs och fungerar är en fråga om hållbarhet.  Hållbarhet handlar i avhandlingsarbete om en pendling mellan det bekanta och det okända, om att på ett medvetet sätt rama in en frågeställning om hur världen och värden visar sig och formas. Inom småbarnspedagogiken är den här rörelsen fram och tillbaka mycket närvarande i den verksamhet som omfattar både barn och vuxna, pendlingen är inte olik den pendling som om och om igen formar människors livsberättelse.

Amelie Lignells och Malin Naskis avhandlingar fångar upp pendlingen från två olika positioner. De bjuder in oss i ett sammanhang som är välbekant för många av oss, samtidigt väcker de intressanta frågor kring det som än är obekant för oss. Frågor kring hur vi tillsammans formar en hållbar framtid.

Varma Lyckönskningar, Amelie och Malin!

Pass with flying colours – Transforming the experienced in a digital universe

Observing children’s play is appealing because although their play can be interpreted as an echo of something experienced, observed or heard, the elements of play are merely reproduced in the exact way they occurred in reality. Children’s play is more than a reproduction of experiences; it is a creative transformation of impressions.

Play can be understood as a form of creating multimodal stories with several dimensions of meaning making. This becomes evident when attending Mari Ann Letnes lecture on how use of technology and digital tools can be approached as playful learning in education. In Mari Ann’s words:

“Digital media has a major role in the way contemporary children play, think, learn, express, and interact. Therefore, it is important that the digital universe is considered crucial for learning in current and future education.”

During the lecture Mari Ann demonstrates her statements by showing video documentations from situations within early childhood education, where children create stories by visual expression.

The documentations illustrate how children start their open-minded story investigations with colours on paper. The investigations continue in a mode where the children discover even more about the visual meanings beyond the colours. They start to imagine characters, compositions, landscapes, movement, light, and dark, which they visually create as new layers. During this play the children narrate a story, aware of that the outcome of their processes are compiled in book form.

The children take agency of their stored and created stories. For instance, in one of the videos we meet a group of children where one child is very informed by the creation she has made. We follow how she analyses her process and her visual product, and we observe how the other children actively communicate and respond to her creation. The children acknowledge that they are collaborative agents of their creation and learning.

Aside from reproductive meaning making, we can readily observe another type of activity. When playfully creating the story, the children investigate their past and future; visually narrating more than reproducing impressions once happened. We can identify modes of inter-textual and hyper-textual play, which are easily recognized in digital narration discourse. This because the play not only recovers traces of stimulation that children necessary reached in their past, their visual narratives also arise from elements never actually experienced.

The children communicate and express ideas, images and elements in what I interpret as rhizomatic learning formations; they create stories by moving in nomadic constructions between clusters of known and unknown. An activity of this type results, not only in the reproduction of previously experiences but in creation of new stories.This is collaborative and combinatorial creativity, expressed from an artful research point of view, as the ability to imagine.

For educators, it is crucial to approach children and play keeping the dimension of imagination in mind. This is essential to reflect on since activities were children are agents able to rework elements and use imagination to generate new intentions and knowledge, can be highly appreciated in learning led by play.

In a digital environment storing and creating experiences are intertwined to a unified process of learning. How children linger between storing and creating is central to approach in early childhood education research, especially when it comes to questions on what digital media brings into playful communication and narration. As researchers we have to be as perceptive as possible, in order to respond and support children and educators with a sustainable approach. This not only with a storing researcher mindset that recognises their narrations as future documents of the present-day childhood, but also with a researcher mindset that acknowledge children as agents for creating future beyond expected.


In March associate professor Mari Ann Letnes visited SUSTE with a lecture on Sustainable Stories generated through Technological Tools in Arts and Early Childhood Education. Mari Ann Letnes is associate professor in pedagogy and arts and crafts at the Department of Teacher Education, the Faculty of Social and Educational Sciences at NTNU in Trondheim. She has carried out several research projects that are linked to children’s use of technology, children’s practical creative work, and children’s artistic processes in schools and early childhood education.

The event was collaborated between the Faculty of Education at the University of Helsinki and Nordic Culture Point in Helsinki.

See also:
https://www.ntnu.no/ansatte/mari.ann.letnes

https://mariannletnes.com/

Nordic Culture Point:
https://www.nordiskkulturkontakt.org/en/

Storytime in a forest hut – on the narrative of sustainability in Finnish ECEC

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Around noon yesterday my Instagram feed provided me with a thought provoking post. I saw three children aged 3 to 5 sitting with their teacher by the fire side in a wooden forest hut. The picture was commented by a short phrase: “Storytime and rest while the coffee is boiling above the open fire” and the previous posts from the same day care setting gave me some additional information.The group (twelve children and two adults) had made a day trip, skiing a mile or so through the forest to the nearest hut. Considering the weather conditions (minus twelve degrees and a rather chilly wind from the north) this could be seen as a somewhat unexpected event for an ordinary Wednesday in March. However, in the morning, they had packed their Fjellpulken sledge with food, extra clothes, and other necessary items. By lunchtime, they had lit the fire in order to prepare some pasta and sausages. And now was the time for stories and rest – and some traditionally boiled coffee.

The picture evoked some of my own childhood memories. The smells, the sounds, and the light in a forest hut. The effort made to reach it by ski. The drowsiness after having a meal semi-outdoors. The tranquility of a forest draped in a thick and white layer of snow. The cosiness of sitting close to each other on a wooden bench in a hut, listening to stories. Memories of togetherness. Of moments that made sense.

The post also made me reflect on the narratives of sustainability in contemporary Finnish ECEC. What are they made of? Where can they be seen and how can they be understood? How are they made visible in everyday practices in ECEC settings?

Finnish national policy documents, as well as the Act on ECEC and the curriculum, all emphasize the child´s right to grow into ethical responsibility and a to develop competencies for a leading a sustainable life. All children should have equal possibilities to learn how to develop sustainability skills. All day care settings should be working by the principles of sustainability in all four dimensions (ecological, social, cultural, and economical) and ECEC should on the whole be part of the national commitments to Agenda 2030 and the Paris agreement.

However, young children do not care about policy documents or working cultures. They experience life in all its richness. They play and learn through their bodies. They hear, they see, they feel. They move, they talk, they imagine.  They grow as humans when they are nurtured by the gazes, words, and actions of other humans, young or old. They develop understandings of themselves in relation to other humans, but also in relation to other living creatures, and in relation to their cultural and natural environment; to buildings, artifacts, trees and birds and bumblebees. They create images of The Good Life, of basic values and ways of life (seemingly) worth striving for. Hence, the relations and values and ways of life do we afford the children in Finnish ECEC matter.

If you ask me, the core of sustainability in ECEC is embedded within the above post. It contains affordances central for sustainability education. It could be the opportunity to sense the icy wind of a winter day and the warmth of a forest hut. It could be the possibility to experience the effort of packing and skiing and the reward of story time and rest. It could be the opportunity to watch somebody light an open fire and cook lunch or boil coffee over it. Because at the very heart of sustainability lies a deep sense of belonging, of connectedness and of responsibility.

Could it be as simple and as challenging as that? That the narrative of sustainability in ECEC is one of being part of nature and part of culture, of being deeply connected to oneself as well as to others. No more, but also no less, than that.

Photo credit: Sarah Granlund

 

The persons behind SUSTE

The SUSTE research team includes the following lecturers at the University of Helsinki:

  • Senior university lecturer Ann-Christin Furu (project leader)

https://tuhat.helsinki.fi/portal/fi/person/annfuru

  • Associate professor Hannah Kaihovirta

https://tuhat.helsinki.fi/portal/fi/person/hkaihovi

  • Associate professor Lili-Ann Wolff

https://tuhat.helsinki.fi/portal/fi/person/lwolff

 

SUSTE is also backed up by a reference group including:

  • Associate professor emerita Ingrid Engdahl from Stockholm University
  • Professor Tarja Karlsson Häikiö from University of Gothenburg,
  • Associate professor Mari-Ann Letnes from the Norwegian University of Science and Technology in Trondheim.