E. Nesbits passioner

I Ekenäs bibliotek står den typiska Runebergbysten. När mormor frågar vem det är vet mina barn genast: Edit Nesbit! Då fylls jag av stolthet, för en av de få saker jag konsekvent införlivat i deras uppfostran är Nesbits (1858-1924) romaner, Skattsökarna, Järnvägsbarnen, Det förtrollade slottet, och framför allt den magiska trilogin Fem barn hittar ett troll, Amuletten, och Fågel Fenix. 

Jag minns den pirrande känslan av att som barn se Amuletten i bokhyllan, den där boken som var konstigare och vildare än andra. De ”fem barnen” är egentligen fyra, för den yngsta är för liten, eller orsaken till äventyret (en gång önskar barnen att någon annan ska vilja sköta honom, så den dagen måste de hindra rika damer och kringvandrande romer från att kapa lillebror). Föräldrarna är borta, oftast på olika håll, det finns kokerska och sköterska men dem håller man sig undan, det är antingen halvslött och gräligt eller så ljuvliga äventyr till andra tider och ställen. Amuletten hittas i en antikaffär, den har egyptiska hieroglyfer och växer till en tidsportal om man säger ”Ur Hekau Setcheh!”.

Då Harry Potter blev succé letade man fram föregångare, men alltför ofta glömdes Edit Nesbit bort. Ändå kan man säga att hon började med den vardagliga fantasyromanen, där Fågel fenix kunde kläckas på vardagsrumsmattan. Det är obegripligt att hon inte på länge kommit i nyutgåva på svenska och tydligen aldrig översatts till finska.

På bilder liknar Nesbit faktiskt aningen Runeberg med sina jämna drag, raka blick och korta (om än mörkare och lockigare) hår. När jag nu för första gången läser om människan Edit Nesbit har Julia Briggs biografi ett ljuvligt citat om just håret från ett brev till en väninna, skrivet då Nesbit var 26:

”Nu – Ada – det är något fruktansvärt jag måste meddela försiktigt. –En av våra gemensamma bekanta säger, ’När en kvinna blir ”frigjord” [advanced] klipper hon sitt hår.’ Jag vet inte om jag är ’frigjord’ men jag har Klippt mitt hår!!!!!!!  … Det är underbart bekvämt. Fröken Adkin, fröken Hoatson och några andra tycker om det. Andra gör det inte.”

I det här livsskedet hade Nesbit levat med författaren Hubert Bland i sju år och fått två barn. De höll på att aktivera sig i den socialistiska Fabian Society. Tillsammans med den nya frisyren bytte hon till lösa, bekväma yllekläder, också ett av den Nya Kvinnans kännetecken. Båda blev kända vänsteraktivister, skribenter och värdar för legendariska fester.

Det tredje barnet föddes tätt intill de andra två. Till det kom flera graviditeter som slutade i missfall eller dödfödda barn. Biografin saknar tidslinje, men år efter år återkommer situationen där Edit just hämtar sig från barnasäng. Dessutom har Hubert från första början relationer vid sidan om. Miss Hoatson, hon som tyckte om det korta håret, blir först Edits väninna, sedan Huberts älskarinna och mor till två av hans barn. Det hela ordnas utåt sett så att hon flyttar in som deras kokerska och sekreterare Edit barnen. Smeknamnet som herrskapet Bland ger sig själva är ”katt”, fröken Hoatson ”mus”… Lite sägs om vad Hoatson tyckte om arrangemanget. Barnen trodde Edit var deras mor.

Familjelivet beundrar och förskräcker. Det svåraste har Nesbit lämnat bort från barnböckerna, men något av hennes livsaptit och uthållighet förmedlas ändå tydligt.

Nesbit var en Ny Kvinna medan hennes polygama man var en uttalad anti-feminist. Det låter konstigt (eller snarare typiskt?) att han trots det lät sin hustru mestadels försörjde hela storfamiljen. Ja stackars Hubert, flera historike kan inte begripa hur en man som i alla tidsdokument framstår som så obehaglig ändå var så uppburen av sin samtid. Julia Briggs menar att Bland åtminstone kunde konsten att lyssna på sina kvinnor. Tillsammans skrev Edit och Hubert flera, enligt Briggs ganska lyckade, vuxenromaner.

Familjens stora tragedi inträffar när sonen Fabian dör bara femton år gammal. Han genomgick en rutinartad tonsilloperation, som på den tiden utfördes hemma. Det verkar som om föräldrarna glömt bort dagen för operationen. Det kan vara de därmed inte kontrollerade att han lät bli att äta, som de borde ha gjort. I falla fall gick något snett och Fabian vaknade aldrig upp ur bedövningen, kvävd i sina spyor. Det är när Edith galen av sorg skriker ”varför kunde inte Rosamund dö i stället?” som Rosamund inser att hennes mamma faktiskt tycker mindre om henne, vilket hon ofta känt på sig. Först långt senare hör hon orsaken.

Varje intellektuell bohems skräckbild, mamma och pappa festar och skriver och håsar omkring medan barnet försummas till döds.

Men Nesbit repar sig. Fabian och hans syskon är förebilder till de ”fem barnen”. Även Rosamund, som är den förtjusande om än gråtmilda Jane.

Huberts eskapader klarar Nesbit också av, och hon har efterhand flera egna affärer vid sidan om äktenskapet. Den första förälskelsen är George Bernard Shaw. Senare skönjer Julia Briggs ett mönster med passionerade relationer till unga män. De fascineras av Nesbits personlighet och status, men affärerna tog i regel slut då männen gifte sig.

En man Nesbit intresserade sig för arbetade på British Museum. Han hade just forskat i ”Dödens bok” och invigde henne i de nyaste rönen. Det som mest tilltalade mig som barn i Amuletten – det forna Egypten, själva amuletten, de egyptiska tecknen, den märkvärdiga docenten i sitt vindsrum, den magiska formeln – är autentiskt återgivna tack vare den vänskapen.

Vikten av att klippa håret återfinner vi i sagan Melisande, en underbar parodi på Törnrosa, där en skallig prinsessas mamma önskar henne hår som växer så snabbt att det nästan tar kål på henne. Prinsessan räddas av prisen Florian, och deras första möte på balkongen är ganska vågat – han ber henne om en kyss som tecken på sitt löfte att gifta sig med honom, sedan en kyss för att ge honom sin hand, och en tredje för sitt hjärta. Då prinsen mottagit kyssarna vill han genast ge dem tillbaka. Det är Nesbit som bäst, passionerad och lekfull. Är Melisande också den första glatt sensuella prinsessan?

Anna Rotkirch

(Publicerad i Ny tid, September 2012. JP tillägger att Rosamund som vuxen hade någon stormig relation till H G Wells så den som vill läsa vidare fortsätter med hans biografi…)